Svart själ
Om det var någon som inte fattade det så var jag inte glad över just dessa bilder. Inte för att jag egentligen har med saken att göra. Men ändå. Den enda som kanske möjligtvis vet vad jag pratar om är Jacob. Jag tror att jag ska prata med honom. Hoppas att jag möter honom imorgon i skolan. Han är för övrigt "oskyldig". Om någon skulle vara dum nog att misstänka denne fantastiske man.
Nu går jag. Hejdå.
Fjoll-Moncan
Aj.
Finland...
Vad jag inte tycker om med Finland:
1. Det ser nästan ut som Sverige, men bara nästan. Därför känns det som att man borde känna sig hemma, ändå gör man det inte.
2. Alla dessa människor i träningsoveraller. Ofta matchande för äkta makar.
3. Alla vägar som inte leder någonvart.
4. Mjölkört och rallar-ros (jag skiter faktiskt i om du inte vet vad det är. Det finns floror) i vartenda dike.
5. Solnedgångarna som inte är lika fina som de brukar.
6. Ingen talar svenska.
7. Jag träffar inte en käft i min ålder.
8. Det är helt platt. Värre än Skåne.
9. Husen är slitna.
10. Jag finns här.
Jag känner mig lite ensam helt enkelt, är det så konstigt? Jag är van att ha svårt att få tiden att räcka till för mig själv eftersom det alltid finns någon annan som vill ha mig.
Kod röd, kod röd! - tristesss
Gå
Springa
Spela trumpet
Läsa
Hitta på namn jag tycker om
Hitta på rytmer och musikaliska fraser jag tycker om
Försöka älska den uråldriga elorgeln (men det blir nog för svårt)
Lyssna på min iPod Kaijan Ulf
Prata lite med farmor
Nu har jag faktiskt haft turen att ha tillgång till bibliotek och dator TRE gånger under veckan, så jag borde väl inte klaga. Men igår blev plötsligt allt tråkigt, och nu saknar jag er, mina fantastiska kompisar. Jag muntrar upp mig med att jag får leka med Emma (med flera, förhoppningsvis) och gå på födelsedagskalas under de två dagar jag är hemma före avgången till Göteborg. Ett litet rep med bandet vore också ljuvligt.
Tusk. Nu ska jag gå och köpa skivor och DVD-filmer!
Fire!
Igår försökte jag logga in på fem olika datorer, men alla kastade ut mig så fort jag kommit in. Idag sa Martin att jag kunde sitta inne på Pelles konto. Så fort jag rörde musen loggades han ut. I datasalen skulle jag logga in på en dator, men då fungerade inte tangentbordet. Några minuter senare satte sig Erik där, tror ni inte att det funkade då? Jag blir så less. Nu har jag sprungit runt och loggats in och ut på två olika datorer (varav en hade låtit mig logga in tidigare idag), men ingen av dem älskade mig.
Det är bara den här som älskar mig. Nu är jag grovt bitter.
Måndag
Bara två sätt att hitta lite färg. Steka pannkakor och träffa snuskisabel.
Allt annat var grått. Supergrått. Förlåt om jag också var grå.
Puss (idag är i färg!)
En dyster med extra lyster, tack!
Idag mår jag dåligt. Därför är jag inte i skolan. Men jag har varit duktig och sjukanmält mig. Bravo Monica!
Jag har aldrig varit så nära att sluta på innebandy som jag är nu. Det är lite sorgligt egentligen, för jag älskar själva sporten, precis som jag älskade själva sporten fotboll. Så varför skulle jag då eventuellt sluta?
Det är just så att det inte känns som att jag har spelat innebandy nästan någon gång under den här säsongen. Den där underbara känslan när man bara vet att man kan, känslan när man möter ett riktigt jämnt lag, känslan när ett helt lag är oslagbart genom sitt samarbete. Känslan av att klubban är ett med armen. Känslan av att sträva mot samma mål. Lagandan.
Jag tränar med tre lag, men nu känns inget av dem som mitt eget. Vissa lever hela sitt liv runt innebandyn, men för mig är den bara ett högt prioriterat fritidsintresse. Högt prioriterat förresten... jag vet inte hur många gånger jag har prioriterat andra saker framför träningar och matcher det här året. Det är kanske ett tecken. Jag fortsätter en bit in på försäsongsträningen med fys, men sen får vi se vad som händer. Kanske har jag hittat mitt lag då.
Rull, rull...
Avföringsdag
Tydligen finns det någon spärr mot att vara glad för länge. Idag har nämligen varit en skitdag. Jag har betalat 80 kr och tre timmar eller så för att hämta min mobil. Kallt var det också. Ensamt. Sorgsna tankar hoppade på mig. Allt var grått. Musiken i mp3:n var skrälligt, och trummorna överröstade allt. Ögonen ville falla ihop. Jag svor. Flera gånger faktiskt. Jag ville göra som i Postkodmiljonären - ringa en vän. Det hann jag dock inte, för då kom bussen.
Allt var grått, men plötsligt stannade bussen på Stubbåkersvägen, och då hörde jag honom. "Ha en trevlig dag" sa den alltid lika trevlige busschauffören. Han såg dock lite sorgsen ut idag, men han såg glad ut när en tant sa "det samma". Hoppas han är glad nu, jag log lite åt honom och höjde handen, precis som förra gången.
Jag är bitter. Give me some love!
En sådan där dag
Jag undrar vad man bör göra med mig. En trevlig matta kanske? Eller en god soppa? Soppa... det är ju mat nu! Det bästa med hela dagen! Förutom Helenius kommentar... den var ännu bättre! Jag återkommer till den senare, kära vänner, men nu kallar mor.
Stön och stånk!
F
Fjösdag
Något som har hänt är att vi började skolan idag, och redan har tre lärare skjutit upp eller tagit bort läxor fullkomligt, blir man lite glad, eller? Svar: nej, jag orkar inte bry mig.
En bra sak med dagen då? Jo, jag skulle gå på en buss i Gamlis, men den blev väl åtminstone en kvart försenad. När den till slut kom, så var det en jättesöt bussgubbe som körde. Han log och pratade lite med mig, så plötsligt var det värt väntan. Fint.
Mathilda och jag har fullkomligt dissikerat ordet "actually". Det var roligt, men antagligen ingen vidare läsning för er som inte var där. Eller äh, ni kan ju få ett smakprov:
- Äääätchílly! (nysning)
- Ääät chilli! (uppmaning med "line up"-sound)
Om inte god, så i alla fall natt!
NEJ!
JAG HATAR ATT MAN INTE KAN SKRIVA VAD SOM HELST PÅ EN BLOGG!!!
Jag ska börja skriva dagbok...
Monica goes personal... iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii....
På kemin idag visade vår lärare vad som händer om man tänder eld på en ballong fylld med vätgas. Det smäller, sprutar eld och man känner en tryckvåg:
PANG!!!
Hela klassen såg förtjust på varandra, smått shockade men alla med glittrande julklappsögon. Alla utom Monica. Hennes glittrade också, men inte var det av glädje. Monicas största rädsla ligger nämligen inte i mörker eller spindlar. Nä, det värsta hon kan komma på är något hon alltid, jämt, dygnet runt bär med sig.
Rädslan för starka ljud, och värst av allt, plötsliga starka ljud. Människor som skrattar högt. Folk som skriker. Musik som skräller och gnisslar och dunkar och svider. Det är som tortyr.
Allt leder till den del av helvetet som kallas tinnitus. Helvetet som växer för var dag som går, ett crescendo som aldrig uppnår klimax och som aldrig kommer att avta. Som jag hatar det. Kvällar med ett huvud fyllt av toner, djävulsaccord på djävulsaccord i olika tonarter. Som jag hatar det.
Under mina år med tinnutus har jag upptäckt en sak. Människor förknippar glädje och frihet med starka ljud.
Bilradion som dunkar sommarplågor i en cabriolet.
Att skratta så högt man bara orkar.
Tjuten när bollen går in i mål, motståndarnas eller det egna.
Karaoke med vännerna.
Vråla hejaramsor på Skrapan-Kattekampen.
Jag kan fortsätta hur långt som helst, ni förstår nog principen. När andra känner lyckorus är ångest det enda jag märker av. Om jag inte har öronpropparna förstås, och de ligger ju nästan alltid i fickan. Men de skyddar inte mot vardagsljuden, det funkar inte att gå runt med öronproppar i bara för att det finns risk att någon skrattar högt.
Usch vad jag klagar. Men det är så det är, även om jag inte tänker på det jämt så finns det alltid i bakhuvudet.
Jag vill inte få någon att ändra på sitt skratt eller att folk ska börja viska när de talar med mig. Jag vill bara att de ska tänka och att de ska ta mig på allvar om jag ber dem att dämpa sig.
MEN:
Våga inte tycka synd om mig, det är jag så grymt bra på själv. Gör mig hellre glad och lycklig, något som många, många är världsmästare på.
Lövprassel...
Ujuj, stackars jag, mig och Ego(n)
Jag började med att gå till skolan idag för att få en sista chans att få hjälp med att plugga fysik inför provet. Jag vet inte om det var smart eller ej, för så småningom hade min röst försvunnit allt mer, och mitt huvud snurrade, snurrade, molade - kalla det vad du vill. Jag begav mig med andra ord hemåt. Hela tiden var jag gråtfärdig, och jag blev yr så fort jag tittade på någonting som var nära mig. Äckelpäckel.
Till slut kom en buss som jag kunde hoppa på, och efter att ha tröstätit lite choklad (nödproviant är alltid bra att ha sade alla getterná ^^) somnade jag och sov så länge att jag nästan missade min hållplats.
Hemma satt Annika vid datorn, så jag gick och la mig och sov i kanske 3½ h. Sedan kändes det lite bättre, och från 5 tills nyligen har jag suttit mer eller mindre hela tiden och pysslat med uppsatsen som ska lämnas in imorgon. Jag var ju inte direkt övereffektiv, sjuk är jag, och hemma stannar jag imorgon för att kurera mig.
Te med honung och massa läxor blir morgondagens tema!
So long!
Min röst...
Usch och fy och blä
Nu har det goda humöret trots allt tagit överhanden, det är sjukt hur bra man mår efter att ha tränat lite med vårt fina rödsvarta lag.
Något som jag dock frotfarande sörjer smått är att biljetterna till Winnerbäcks konsert i november är slutsålda. Det gjorde mig faktiskt jätteledsen, hade verkligen sett fram emot att se honom live. Men, men.
Den första trumpetlektionen med nye läraren Bo-Inge (underbart namn att uttala) kändes väldigt bra. Karln vet vad han gör och fick mig att inse att det faktiskt finns ett övningssystem till en bok som jag haft i säkert 6 år. Lustigt.
Dagen var verkligen skit. Det berodde inte på människorna utan på något inuti. Hoppas det inte dyker upp igen på lääänge. Usch.
Sov
Morrrrrrrrrr
Jag blir så trött. Har man inte tränat på hela sommarn på grund av lathet tycker jag inte att man platsar. Pallar man inte fysträningarna på sommarlovet, så visst, man kan klara sig ändå med lite vilja. Men vi har ju hållit på och slipat i en månad nu med matcher och cuper och träningar, jag tycker det är sjukt trist att vissa kommer tillbaka först nu och drar ner hela den delen av laget som är i form både fysiskt och spelmässigt. Trist.
Vi får se hur morgondagen artar sig - träning eller icke träning, det är frågan.
Kackerlacka.
Äckel på allt utom dagens folk
Sedan dess har hela hon kännts tung och lite avslagen, så nu ska hon väl gå och lägga sig så småning om. Hon ska bara bränna en skiva till Ida med bilder från Jönköping först. Och vara inne lite på MSN... Jaja, vi får se hur det här slutar.
Något annat som inte slutar utan börjar, det är skolan imorgon. Jag är inte taggad, inte orkar jag agera fadder för några fjolliga ettor som är mycket brunare än jag. Fadder förresten. Hur tänkte de där, virrigare yrkaja får man väl leta efter. Hoppas att faddrandet hamnar på treorna i år. Troligt.
Stingrocka.
Mobil saknad
Min mobil är totalt försvunnen, och jag vet inte om det är jag själv som har råkat tappa den, eller om det är någon som har stulit den ur min väska. Vad ska jag göra nu om jag inte får tag på den igen? Mitt simkort finns ju i mobilen med bland annat ett SMS från 8: an. Det stod bara "Var det du som tog min macka" i det, men jag vill ändå ha tillbaka det. Det och min mobil. Nu håller mamma på att spärra kortet. Shit. Jag som var på så himla bra humör innan. Nu är det i botten kan tilläggas.
Snälla, om det är någon som vet något om min mobil så kan ni väl meddela mig? Min största förhoppning är dock att jag ska kunna kvittera ut den i receptionen i skolan imorgon. Blä.
=(
Det här är ingen dikt.
Idag satt jag på bussen och var outhärdligt asocial
Idag mådde jag illa
Idag fick jag inte åka buss med Jennifer
Idag var Äjkäj inte på spanskan
Idag hade jag ont i foten
Idag gick jag till skolsköterskan som bara yrade
Idag ville jag inte umgås med mig
Idag var jag grå och beige med inslag av sjukhusgrönt
Idag fick jag inte vara med och spela fotboll
Idag fick jag inte träna
Idag hade jag en mildrande dimma i psyket
Idag kunde jag lika gärna varit någon annan stans
Idag känner jag för att deppa. Lite.
Idag var bara mitten fin.
Imorgon får bli bättre.
Och nej, jag försöker inte vara "emo", känner du mig inte bättre än så kanske du borde ta dig tid att göra det. Jag kommer igen imorgon när jag har knarkat lite Du hade tid och annan terapi i form av estetik.
Sköt er.
Fa-an
Dagen slutade rätt ruttet om jag får säga det själv. Fa-an. Just nu känns allt bara skit, och det har ingenting med morgondagens prov att göra. Imorgon börjar mitt "nya liv" utan en beståndsdel jag har kommit att vänja mig vid. Ingen större skillnad mot den senaste tiden, men jag ogillar även de minsta av förändringar, så detta är lite jobbigt.
Ingen behöver trösta mig eller något sådant, man kan bara försöka att tycka lite extra mycket om mig så att min mätare för inkommande kärlek står på topp. Min mätare för utgående kommer dock inte kunna gå högre än 99,9%, men det är ju inte fy skam det heller.
Jag hatar murar.