Tänk om jag är kär?
Tänk om jag är kär då?
Tänk om jag är det.
Tänk om något jämt finns i mitt undermedvetna.
Tänk om någon annans välbefinnande är viktigt.
Tänk om jag har lättare till skratt än jag brukar.
Livet är ofta roligt. Jag trivs med att leva.
Men det finns liksom en extra växel nu. Framtiden känns lite mer lockande, jag tänker mer på den och ser fram emot den mer än jag brukar. Fast det är lite läskigt också. För nutiden känns inte lika viktig som den brukiar. Inte om jag har mer än en dag till nästa möte i framtiden. Det är liksom en transportsträcka ibland. Men å andra sidan blir jag mer avslappnad i min nutid när den inte framstår som lika viktig, och då kan den slå ur underläge och få mig att tappa andan. Och hakan.
Nog lever jag alltid! Det känns. Väldigt påtagligt.
Så tänk om jag är kär?
Utöya 22-07-2011
Det är så fruktansvärt sjukt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
I fredags landsteg en man utklädd till polis på den norska ön Utöya. Där hade det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet ett sommarläger med ca 560 deltagare. Mannen lockade till sig ungdomar genom att tala om att han hade information angående det sprängattentat som ägt rum i Oslo i regeringsområdet tidigare under dagen (som han själv låg bakom). När tillräckligt många av ungdomarna var samlade runt honom öppnade han eld mot dem med ett automatvapen. De andra ungdomarna som befann sig på ön hörde skottlossningen och blev oroliga. När vissa sedan mötte en polis som kom gående blev de lättade och gick fram för att höra vad som pågick. De blev beskjutna.
I över en timme kunde mannen gå omkring och härja fritt, lugnt och metodiskt. Ungdomar försökte gömma sig, vissa i skogen som fanns på ön, vissa i tält, vissa barrikaderade sig inne på en lägergård. Mannen sökte igenom tälten och skjöt genom fönster och väggar på stugan. Många ungdomar försökte simma bort från ön, men vattnet var kallt, och flera drunknade, och vissa beskjöts även där.
Samtidigt hade lokalbefolkningen på fastlandet hört skottlossning och ringt polisen. Då de såg ungdomar simma bort från ön åkte flera dit i båtar och plockade upp så många de kunde trots att de själva blev beskjutna.
När polisen (millitären?) anlände till ön med ett specialförband lade mannen ned sina vapen (automatvapen samt någon form av pistol/revolver) och följde frivilligt med. Han ska ha varit lugn och vid gott mod.
Hittills har minst 86 människor avlidit till följd av skottlossningen på Utöya, och ca 30 är svårt (!) skadade och ligger på sjukhus. Man kan bara föreställa sig hur många som har lindrigare skottskador, som blivit träffade i till exempel en kind eller arm. Sammanlagt skjöt mannen mer än var femte ungdom på Utöya.
När jag först hörde talas om fredagens händelser visste jag bara att någon hade sprängt en bomb i Oslo vid regeringen eller riksdagen, samt att en man utklädd till polis hade gått in på ett ungdomsläger och skjutit. Eftersom jag förknippar läger med musik trodde jag först att det var ett musikläger som blivit beskjutet. Då började jag se bilder för min inre syn: En man i polisuniform med en AK5C (samma vapen som jag skjöt med i lumpen) kom gående nedför vägen, 50 meter från *Rallingsåsgården. Jag såg honom komma närmare, helt lugn. Musik hördes från öppna dörrar och fönster, och han gick rakt in och öppnade eld mot alla förvånade barn och ungdomar.
Jag brukar aldrig känna något i samband med attentat, olyckor och katastrofer, även om huvudet förstår att det är hemskt. Den här gången är det annorlunda. Jag tror att det beror på att Norge känns så likt Sverige, och att jag vet så mycket mer om vapen nu än jag gjorde tidigare. Muskelminnet från skjutandet i lumpen gör sig påminnt, och jag vet hur lätt det är att sikta med och avfyra vapen. Att det hela ägde rum på en ö gör historien mardrömslik.
*En gård där SMM årligen håller ett musikläger för ungdomar 10-16 år. Själv har jag varit deltagare 6 år och ledare 2 år, så barnen och lägret ligger mig varmt om hjärtat.
Jag vet inte om all kommande fakta stämmer, då det mesta jag hört kommer från nära och kära. Syftet med detta inlägg är inte att sprida information, utan att rensa mitt huvud, för det känns just nu obarmhärtigt fullt.
I fredags landsteg en man utklädd till polis på den norska ön Utöya. Där hade det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet ett sommarläger med ca 560 deltagare. Mannen lockade till sig ungdomar genom att tala om att han hade information angående det sprängattentat som ägt rum i Oslo i regeringsområdet tidigare under dagen (som han själv låg bakom). När tillräckligt många av ungdomarna var samlade runt honom öppnade han eld mot dem med ett automatvapen. De andra ungdomarna som befann sig på ön hörde skottlossningen och blev oroliga. När vissa sedan mötte en polis som kom gående blev de lättade och gick fram för att höra vad som pågick. De blev beskjutna.
I över en timme kunde mannen gå omkring och härja fritt, lugnt och metodiskt. Ungdomar försökte gömma sig, vissa i skogen som fanns på ön, vissa i tält, vissa barrikaderade sig inne på en lägergård. Mannen sökte igenom tälten och skjöt genom fönster och väggar på stugan. Många ungdomar försökte simma bort från ön, men vattnet var kallt, och flera drunknade, och vissa beskjöts även där.
Samtidigt hade lokalbefolkningen på fastlandet hört skottlossning och ringt polisen. Då de såg ungdomar simma bort från ön åkte flera dit i båtar och plockade upp så många de kunde trots att de själva blev beskjutna.
När polisen (millitären?) anlände till ön med ett specialförband lade mannen ned sina vapen (automatvapen samt någon form av pistol/revolver) och följde frivilligt med. Han ska ha varit lugn och vid gott mod.
Hittills har minst 86 människor avlidit till följd av skottlossningen på Utöya, och ca 30 är svårt (!) skadade och ligger på sjukhus. Man kan bara föreställa sig hur många som har lindrigare skottskador, som blivit träffade i till exempel en kind eller arm. Sammanlagt skjöt mannen mer än var femte ungdom på Utöya.
När jag först hörde talas om fredagens händelser visste jag bara att någon hade sprängt en bomb i Oslo vid regeringen eller riksdagen, samt att en man utklädd till polis hade gått in på ett ungdomsläger och skjutit. Eftersom jag förknippar läger med musik trodde jag först att det var ett musikläger som blivit beskjutet. Då började jag se bilder för min inre syn: En man i polisuniform med en AK5C (samma vapen som jag skjöt med i lumpen) kom gående nedför vägen, 50 meter från *Rallingsåsgården. Jag såg honom komma närmare, helt lugn. Musik hördes från öppna dörrar och fönster, och han gick rakt in och öppnade eld mot alla förvånade barn och ungdomar.
Jag brukar aldrig känna något i samband med attentat, olyckor och katastrofer, även om huvudet förstår att det är hemskt. Den här gången är det annorlunda. Jag tror att det beror på att Norge känns så likt Sverige, och att jag vet så mycket mer om vapen nu än jag gjorde tidigare. Muskelminnet från skjutandet i lumpen gör sig påminnt, och jag vet hur lätt det är att sikta med och avfyra vapen. Att det hela ägde rum på en ö gör historien mardrömslik.
*En gård där SMM årligen håller ett musikläger för ungdomar 10-16 år. Själv har jag varit deltagare 6 år och ledare 2 år, så barnen och lägret ligger mig varmt om hjärtat.
3.14159265358979323846264338327950288419716939937510582097
Heeej!
Kompisar, om det är någon som missade vad det var för dag i måndags, så ska jag upplysa er om det:
Dagen till ära SMS:ade jag till min gamla lärare som introducerade mig för pidagen för åratal sedan. Han berättade då att det slagits nytt skolrekord i att memorera decimaler. Den nye mästaren var min gamle musikklasskompis Elias, och han hade memorerat 835 korrekta decimaler! Hej och hå. Grattis, så att säga!
Kompisar, om det är någon som missade vad det var för dag i måndags, så ska jag upplysa er om det:
Det var den fantastiska π-dagen! 2011.03.14, dagen med oändligt många decimaler.
Dagen till ära SMS:ade jag till min gamla lärare som introducerade mig för pidagen för åratal sedan. Han berättade då att det slagits nytt skolrekord i att memorera decimaler. Den nye mästaren var min gamle musikklasskompis Elias, och han hade memorerat 835 korrekta decimaler! Hej och hå. Grattis, så att säga!
Faktiskt inte Voldemort
Jag drömde att jag var Harry Potter. Jag och två andra flög omkring på min kvast och fnissade lite när vi såg en mugglare förvirrat samt misstroget titta upp på oss. Vi flög omkring för att en viss snubbe inte skulle hitta oss. En snubbe som ville döda mig (av någon anledning är det alltid någon som vill döda mig när jag drömmer. Det blir mer spännande så). Men hur det nu var så hade den här snubben lyckats ta sig in och satt och väntade i ett rum som jag var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde låsa honom ute. Då fick jag sätta på mig min osynlighetsmantel och ta mig fram med Ron vid min sida. Sjukt spännande, adrenalinet låg nog på minst 140 (på min egen måttskala). Det var liksom massa grus på betonggolv, så jag fick smyga som en sak som smyger väldigt tyst. Fantastisk dröm om än lite tunn när man försöker komma ihåg den i efterhand.
Öh. God natt!
Vi ses snart!
Jag ska till Stöckhölm nu.
Före och efter
Okej, barn. Ännu en snygg blogg! Den är skön, rolig för hjärnan:
Typiskt sansat inlägg.
Vi spelade ju med Slim Fingers i fredags, och det var verkligen skitkul. Hur många *LUMS-knott som helst och dans och fantastisk ljudkvalitet. Och öl. Men det var en jäst som inte... öh? Varför skrev jag jäst? Idiotiskt... Det var en GÄST som inte dök upp mot bättre hoppande. Som i bättre vetande, fast som i att hoppas. Från min sida. Det hade varit kul, men missförstånd är ju som de är. Dumma nästan jämt.
Ps. jag älskar 6-åringar. De är söta. Och Erik är förkrossande pedagogisk på fritidssamlingar.
*musikklasserna på Skrapan
Öh, har jag sagt att jag är skittrött?
Ps. jag älskar 6-åringar. De är söta. Och Erik är förkrossande pedagogisk på fritidssamlingar.
*musikklasserna på Skrapan
Två veckor?!
Jag ska till USA.
I två veckor.
Landet där allt är stort.
De har ingen lilla My.
I två veckor.
Landet där allt är stort.
De har ingen lilla My.
Slim Fingers McGee and the Scat Rat Stompers
Imorgon är det pramiärspelning med mitt senaste band. Vad heter vi?
Jo: Slim Fingers McGee and the Scat Rat Stompers
Gudars skymning. Ja, ni kan ju gissa hur lång tid det tog innan jag lärde mig det namnet. Hujeda mig. Men det blir kul, en riktig röjspelning i källarn på Bäverns Gränd. Säkert en massa svett och dans. Öl. Och VÄNNER. Älskade vänner, jag håller av er så hemskt mycket! Imorgon ska vi röja till Birdland och Mr Sippi!
Jo: Slim Fingers McGee and the Scat Rat Stompers
Gudars skymning. Ja, ni kan ju gissa hur lång tid det tog innan jag lärde mig det namnet. Hujeda mig. Men det blir kul, en riktig röjspelning i källarn på Bäverns Gränd. Säkert en massa svett och dans. Öl. Och VÄNNER. Älskade vänner, jag håller av er så hemskt mycket! Imorgon ska vi röja till Birdland och Mr Sippi!
Tycker jag.
Men hallå. Kan inte Isabelle komma hem nu?
The Bridges of Madison County
The Bridges of Madison County
Vacker film. Jag blev ganska rörd. Meryl Steep gjorde det bra, Francesca fick bli en egen människa, förblev inte en rollkaraktär i ett manus. Eget kroppsspråk, egen brytning. Så mjukt. Så viktigt.
Varsamt
Kärlek är så konstigt.
På sistone har jag börjat minnas.
Hur stor en kyss kan vara.
Hur glad en kyss kan vara.
Hur trygg en kyss kan vara.
Hur dyrbar en kyss kan vara.
Hur vänlig en kyss kan vara.
Hur ömsesidig en kyss kan vara.
Hur kunde jag glömma det? Hur kunde kyssar, de vackra kyssarna, bli opersonliga? Hur kunde de bli betydelselösa? Hur kunde de bli ensamma? Hur kunde de bli besvärande? Det är så sorgligt att tänka på.
Nu har mina tankar sakta börjat virvla, smyga och susa mot den ljusa kyssen.
Försiktigt, jag vill inte skrämma bort dem.
Vänner är de som oss bäst känner.
Sämsta födelsedagspresenten någonsin.
En riktig idiot den där Jens Bleckert som har gjort den.
Vaddå, trodde han att jag skulle bli glad eller?
Trodde han det?
Skojar du?
Men GAH!
Hur jag än försöker vill inte bloggen tillåta mig att lämna blanka rader i föregående inlägg. Hur ska man kunna styra de emotionella reaktionerna på texterna om man inte får styra över det visuella?
Obehagligt
Hej, hej.
Igår frågade jag min ömma moder om hon trodde att det var en slump eller gen som givit oss kvinnor i familjen svaga knän. Det är nämligen så att både mormor, mamma, min syster och jag har problem med dem.
Mamma berättade då att min mormor har någon form av reumatism, och vad jag vet är reumatism ärftligt...
Behöver jag säga att det känns lite läskigt?
