moncan

Ååååh.

Nu är jag 18 år, och gårdagen som jag räknar in i min födelsedag (trots att jag egentligen inte fyllde år förrän kl 24) var den BÄSTA 18-årsdag jag någonsin har haft.

Winter Swing. Som jag älskar det. Underbart på alla sätt och vis. Vi spelade lite med musikklassen i början, och insatsen var vällan godkänd även om de flesta gjorde missar lite här och var. Jag hade tex glömt att klippa min bas-nagel, så jag fick akut bita av den på scen. Ingen skada skedd dock.
Sedan fick man gå upp och börja fixa min och den undrabare Gustavs födelsedagstårta/tårtor. Marängbottnar med daimgrädde i mitten och hallongrädde på toppen. Men innan dessa skulle avnjutas gick vi ner i vinterträdgården och lyssnade till musikskolans storband. Erik Larssons solo, säger jag bara. Och den lille knutten på trombon, nästan hälften så gammal som jag, solade och blåste på gjorde han! Sköning! Förstetrumpetaren fick också en bit av mitt hjärta, så var han ju norsk också...
Efter extranumret (som hade en touch av Baby Elephant Walk) skyndade vi upp till "artisternas" matsal för lite lunch och, framför allt, tårta! Alla var glada, och gladast var jag och Gurra som fick sitta ner när de andra sjöng. Det är en tradition som vi har skapat, att vi bjuder på tårta för att vi fyller däromkring med två dagars mellanrum. Hoppas att Winter Swing inte "avskaffas" till nästa år!
Dags att springa och lyssna igen! Vi kilade ner till bottenplan och fick se den roligaste show jag någonsin har sett! Jag och Ida satt och vred oss på våra stolar och någon gång vrålade jag rätt ut av skratt. Det var tre bröder som clownade sig med musik och rätt udda instrument:

• En sopkvast med en tvättbalja och ett gummisnöre fastsatta agerade kontrabas. Den var till och med kopplad till en förstärkare.
• Vattenkannor med munstycken i pipen agerade trumpet och saxofon (?)
• Ett ukulelefodral som kopplades in och visade sig ha strängar på baksidan
• En toalett
• En läskflaska som skakades så att spruten fick agera slagverk
• En (lång!) plastslang med en tratt i ena änden och trumpetmunstycke i andra
• Skedar, bröd som revs på ett rivjärn, chipspåse, ja, listan kan göras oändlig, så vi slutar här, innan det är för sent!

De var galna, så vi bestämde oss för att titta på dem senare på kvällen när de skulle spela igen. Då hällde en av dem ut en påse chips över mig sedan jag svarat "yes" på hans fråga "do you like these?". En annan av bröderna friade till mig medan han råmade och knäppte upp sin skjorta. Den tredje trummade på Klaras huvud. Vi höll även på att få den trumpetande slangen med tratt i huvudet när min blivande make svingade den som ett lasso över huvudet. Det bästa var att de var så duktiga musiket att de fick de här fjollerierna att verka proffsiga!

Ingen gjorde anspråk på min biljett, så vid 6/7-tiden sålde jag den utanför folkets hus för 250 kr. Yes! Det tog dock ett litet tag, mycket frysande och lagom mycket vänskapsknytande blev det med de ordinarie biljettförsäljarna. Mysigt och kyligt. För att inte tala om ekonomiskt!
 
Man gick lite hit och lite dit, träffade någon man kände, lyssnade lite på musik och gick vidare. Hängde lite på puben Harrys. Kikade ner på alla dansande par från en balkong och berättade flykthistorier. Gick och köpte godis, var på "BK" för en cheeseburgare. Dansade en födelsedagsdans med Gurra och min putrumpa. Fnissade lite. Log massvis. Hörde samt deltog smått i någon av de många och långa diskussionerna om köttrosor. Såg en gammal vibrafonist som uppenbarligen hade käkat en hel öken (raspröst deluxe) och som dödade någonting varje gång han lika stabilt slog till de små brickorna. Oftast såg han ut att döda en hare eller så, men någon gång blev det en hel älg tror jag. Han var skön. Chill on the grill kan vi kalla hela detta runtflytande.

Sedan, helt plötsligt, var klockan mycket. Den var... nästan tio i tolv! Ojojoj, Moncan fyller ju år snart, kom jag på, så nu var det dags att springa upp och hämta leg:et! Jag hade nämligen en väl utarbetad Plan som jag hade slipat på i flera månader. Och jag genomförde den (!):

Strax före tolv, ca fem minuter i, gick jag fram till baren och sa "Hej, jag är omyndig, kan jag få köpa en öl?". Mannen bakom disken tittade lite misstänksamt på mig och sa att, nä, var jag inte myndig så fick jag inte köpa öl här, inte. "Jag kommer tillbaka" sa jag, och gick därifrån, glad i hågen över att första steget i Planen hade gått i lås.
Fortsättning följer...

De sista minuterna av mitt 17-åriga liv avverkades med de kvarvarande homiesarna: Klara, Ida, Sebastian, Abbe, Helenius, Erik, Henrik, Ellinor och Gunde. Alla greps av spänningen, och några var lite på lyset, så de var ju extra glada. När klockan slagit 18 år fick jag lite kramar, hurra och sång (utan komp från Solskensorkestern), och sedan bar det av för att fullborda Planen.

Vid baren stod nu två kvinnofolk. Var fanns min barsnubbe?! Tack och lov hann han komma tillbaka så att han precis hann ta min beställning: En Stor Stark med näven slagen i disken. Han skrattade, och så vart vi goda vänner. Så goda vänner att han bjöd mig på ett litet glas med något som luktade vanilj och smakade hostmedicin. Tack!

Nu skulle Elinor och Henrik skynda till sina bussar, men vi andra drog ner på Harrys för en kväll fylld av glädje i alla dess former. Underbara männsikor! Till och med Arne kom förbi och grattulerade, även han lagom glad.
UNDERBARA, UNDERBARA BÖRJAN PÅ FÖDELSEDAG!!!

Lycka, lycka, lycka.


(Tack till alla er som hjälpte mig att uppnå lycka!)

Jag säger:
- Jävla hål!
Jag tänker:
- Men jag då?

Igår när jag gick hem från bussen smakade luften snö, men marken var bar.
Igår kväll när jag var ute och sprang, så smakade luften snö, och jag hoppades att jag smakade rätt, men marken var bar.
Imorse när jag sprang (utan att snubbla på en grushög) till bussen smakade luften snö, och marken var vit och ren.

Jag tror inte folk förstår hur glad jag är över att det har kommit snö, att den kom just nu! Det är nämligen så att en av mina favoriter, Emma, fyller år imorgon, och hon har fasat för att behöva uppleva en födelsedag utan snö.
- Det har ALLTID varit snö på min födelsedag.
Hon vill ju bygga snögubbar, åka pulka och hålla på med andra vita aktiviteter. Det vill jag att hon ska få göra, jag hade till och med en reservplan där jag själv skulle snöa lite med allt vad vitt jag kunde hitta. Om inte vädret hade tagit sitt förnuft till fånga alltså. Det är ju något magiskt över detta. Jag tror att något stort är på hennes sida, att godhet lönar sig. Emma är beviset.


May the force be with you.

Man kan alltid lita på att Jonas ska sätta guldkant på skolvardagen. Flera gånger om till och med.

I Jonas rum som han delar med två andra lärare har han ett skrivbord. Ovanför nämnda skrivbord finns ett antal välordnade pärmar i fina färger på en hylla. Idag fick några i vår klass veta vad som fanns i dem. Det var inte övningsuppgifter, inga prov. Inte ens några instruktioner till labbrapporter - nä, det var... ingenting alls i dem faktiskt.
- Men det ser ju snyggt ut i alla fall, uttalar han sig, och jag kan riktigt föreställa mig hur ögonen glittrar och hur extremt nöjd han ser ut. Jonas är ju bäst!

Jonas är även en kille som har lite image att tänka på. Därför tänkte han luta sig lite nonchalant mot närmsta föremål när treorna överföll honom angående "Strövtåg i Matematiken". Tyvärr (för honom och till vår stora glädje) var närmsta föremål en brandsläckare med urdragen sprint. FSSCHHT! sa det.
Jonas förskräckta min var obetalbar.

Tjupp, lek inte med elden!

Det är något magiskt med dagen efter en natt med väldigt för lite sömn om man har sovit lagom länge tidigare nätter. Som idag. Man (läs Monica) blir hyper och lite lycklig för att sedan slockna när man slappnar av hemma i en fotölj/läser kemi vid matbordet.

Morgonen började i och för sig bedrövligt med att jag snubblade och slog upp handflatan en smula på väg till bussen. Fast då fick jag ju något att klaga över, så jag är nöjd ändå. Det hela bra:iga kom igång när bussen hunnit till klostergatan - Jennifer väckte mig genom pillande i skrattgroparna. Jag gillar faktiskt att bli väckt på morgonbussen, det är jättemysigt så länge jag kan sova vidare sen, vilket hon tillät. Stackars Hanna förresten. Hon drabbas alltid av mitt smått usla morgonhumör. Men idag fick hon smaka på lite soligt humör också till slut.
Dagen fortsatte bra med en enkel lektion i Fysik B med wonderbare Jonas. Den fortsatte bra igen med en lång svenskalektion som hängavs åt plåsterletande och omskrivning av en "ungdomsartikel" som egentligen var blä. Nu kommer det bästa: HÄR TOG SKOLDAGEN SLUT!

Trots detta gick jag och några töser till matsalen för en lunch som var ovanligt trevlig nu när man inte behövde stressa. Samtalet var lagom givande och gurkskivorna gröna som skrapan.
Sen vart det lite plugg med Elsa, J-furr och Johanna i das bibliotek. Där hade vår skånska bibliotikarie fullt sjå att tysta mobiler och kaxiga ungdomar. Grrrrabbarrr!
 
Bussresa hem: klart godkänd! Fick chans att åka med 5-6 olika (...men alla lika...) trevliga personer. Yes!

Kramkonto för dagen: väl påfyllt! Kan väl dela med mig lite, så: Kram!



P.S. Inget kaffe! D.S.

... någon att kolla på handbolls-EM med.

... ett par hörlurar.

... en hårddiscsrensning för hjärnan. Det finns mycket skräp att ta bort där.



Prioritet 1 (dock inte nödvändigtvis just dessa):

Jag vill bara berätta snabbt om kvällens bragder (jag hade flera medskyldiga):

1. Köpa godis för 98 kr (jaja, skratta ni, jag tyckte det var mycket)
2. Se nästan tre filmer
3. Göra om Dracula till något så ofarligt som Drak-Ulla
4. Den största bragden av dem alla: springa hela vägen från Julias lägenhet, förbi fyrishov och till närmaste busshållplats därifrån. En omväg blev det, men jag, Gurra och Jacob hittade till slut rätt, och vi hann med bussen trots att tiden inte var på vår sida. Springa, springa, springa - långt blev det. Vad bra vi var!

Jag ogillar en av mina lärare skarpt. En vacker dag hoppas jag att denna person ska lära sig att visa lite respekt för sina elever. Tills den dagen kommer ska det fortsätta krypa i mitt skinn på varje lektion med nämnda lärare. Brrr!

Prestationer är bra, jao, jag är stolt som tuppen!

Hej. Just detta lilla korta tillfälle vill jag hänge åt lite självhat. Jag vill med andra ord hata mig själv lite. Vem tror jag att jag är egentligen? Sluta vara så bitter och ta dig samman!

Jag tvivlar aldrig på att folk kan älska mig. Aldrig. Men det beror på att det är så få som har sett hela Moncan. Och de blir bara färre. Med "hela Moncan" ingår historia, dvs utveckling men även familj, kompisar, medgångar och motgångar. Utan dem inbillar jag mig på något sätt att man inte kan förstå varför jag ibland beter mig som en skunk.

Jag är en skunk. Men tack och lov är jag är ful också. Ful är något positivt, bara så alla vet, det är när jag är som fulast som JAG älskar mig mest. Idag har jag haft stunder som inte var så fula. Fulhet handlar om insidan, inte om utsidan, såvida utsidan inte speglar insidan. Det är okej om ni inte förstår, det är en sak som är svår att förklara, ni kan nöja er med att veta att fulhet är något bra.

Trodde ni att jag var djup nu? Där hade ni fullkomligt fel! Det här var väldigt odjupt, även om det som alltid fanns en viss botten i det hela. Tolka aldrig mina inlägg för mycket, vill jag varna er för. Det är så lätt att tolka fel.

Men trots att jag kör på hatlinjen ett litet slag nu, så är jag är ändå nöjd, för jag har tagit en form av beslut ikväll som ful-jag:et kan godkänna. Joy!

Krrraom!

Min ömma moder har kommit med ett förslag som helt plötsligt har gjort mitt liv mycket mer komplicerat. Jag önskar att hon och min morbror aldrig hade kokat ihop denna soppa, för då hade jag kunnat fortsätta att leva lyckligt ovetandes. Det är inget hemskt, men det är något jag måste ta ställning till, och det är så många, så många aspekter i mitt liv som påverkas av och som påverkar beslutet. Och som alla ni som varit och fikat med mig vet, jag är usel på att ta beslut.
 
Jag ber om ursäkt för att jag är så kryptisk, men jag känner att detta måste vila någon vecka innan jag skriver vad det handlar om på bloggen. Jag vill hinna berätta det ansikte mot ansikte (eller lur mot lur) för några kompisar och inte att de ska läsa om det här, på bloggen. Äsch. Det är inte som att det är något som är bestämt. Ingen fara på de kråkfyllda taken. Det är ingen mörk hemlighet, ingen hemlighet alls till och med. Jag kan berätta om du frågar. Annars kan du läsa vad det var om en vecka.
Som sagt, jag vill inte låta kryptisk, men mitt huvud snurrade, så jag var tvungen att skriva av mig lite.

Pöws.

Andrea är så bra för att:
- Hennes smeknamn är mysigt.
- Hon lyckas få godispåsar i huvudet när hon har "sockerförbud".
- Hon blir sötare och sötare för varje gång man träffar henne (och jag som inte känner henne så väl än... var ska detta sluta?!)!

Ibland kommer jag in i ett jättekonstigt tillstånd. Då är jag inte ledsen, men det är i princip omöjligt för mig att bli glad också. Det är på något sätt som att kroppen och hjärnan konspirerar tillsammans och får mig att tro att jag ser på TV istället för "upplever".
Då fastnar leendet halvvägs och lämnar ögonen tomma. Och när *pip* (man får ju inte avslöja vissa saker) dör i ena änglagård så gråter bara ögonen utan att det hugger i själen. Fine *pip*. Älskade gubbstrutt.

Tur att äckeltillståndet inte innfinner sig så ofta då. Men ikväll gjorde det det. Förlåt för att jag var så degig.

Bajs

Jag tyckte att denna kategoris första inlägg bör tillägnas Emma, dels för att hon är en av mina äldsta kompisar, och dels för att hon faktiskt har varit min mest hängivna kommentatör. Så... varsågoda!

Varför Emma är BÄST:

- Hon är så otroligt lurig.

- Emma ser människor som pussel och inte som bitar.

- Denna underbara tös fyller i Januari och är därmed lika skruvad som jag!

Igår, eller idag väldigt tidigt på morgonen (välj själva) åkte jag buss. Då tänkte jag på lite det ena och det andra, och kära vänner, nu ska ni få höra två av de så kallade tankegångarna.

1. Jag tror att jag älskar dem jag var i samma hus som igår kväll. Allihop. Jag skulle kunna vara überful (som i fuldag) och ändå känna mig vacker med dem, och det är inte dåligt alls, go vänner. De är sköna, och rara, och jag tycker om att krama dem! Gurra kan också få vara med på ett hörn, trots att han valde handbollen igår. Han hör ju ändå till "gänget". Emma får också vara med för min del, för hon var ju inplanerad igår, även om sjukan hann ikapp henne. Jag tycker om att krama henne.

2. Jag har en liten plan som går ut på att jag då och då ska göra inlägg tillägnade kompisar som har kommenterat i min blogg. I dessa ska jag med 1-3 motiveringar förklara varför de är bäst. Dvs saker jag gillar med dem.
Jag tyckte att det här var en bra plan, för då slipper jag själv göra så svåra val, och så kanske jag till på köpet får fler kommentarer från människor med stora egon. Eller stora Egon. Yes! Projektet ligger dock på is till en annan dag.

PUSS!

Jag förstår inte varför folk hänger upp sig så mycket på könsindelning här i Sverige. Jag menar, i USA säger man guys, och har därmed täckt in varenda kotte som närvarar. Jag kan inte komma på att vi har något sådant ord i svenskan (men rätta mig gärna om jag har fel), så därför använder jag i princip alla gruppindelande ord då och då för båda könen. Några favoriter som exempel:

Grabbar, som är lagom töntigt och därför funkar på alla. Det är mitt optimala "guys".
Flickor, som väl ibland används med lite ironi mot killar, men jag gillar't!
Kompisar, som är ju redan neutralt, men jag tycker att det ska få vara med ändå, för det har lite charm.

Killar och tjejer använder jag dock för det mesta i deras ursprungliga betydelse, de är för vanliga och normala för att ändra på. Pojkar och töser är också lite känsliga att använda som ett samlingsord, de är lite för söta för det. Annars är jag inte så kinkig.

Hej hopp!

Jag har ingen inspiration, så jag tänkte skriva ner några alla-barnen-historier som jag och/eller Isabelle har lurat fram (delvis under sömnlösa timmar, därav nivån). Ta dem som ni vill....

• Alla barnen gifte sig med sin fru utom Roger, han gifte sig med sin svåger.
  
• Alla barnen hade otur utom Tor, han behövde bara vicka på sina tår.
  
• Alla barnen hette Niklas utom Ulf, för han spelade golf.
  
• Alla barnen spelade kort utom Kurt, för han var för kort.
  
• Alla barnen vände ryggen till utom Bertil, han vände sin stjärt till.
  
• Alla barnen gick som på räls utom Nils, för han hade andra skills.
  
• Alla barnen hoppade hage utom Tage, han låg under mammas mage.
  
  
  
  *Alla barnen gjorde läxor utom Moncan, hon skolkade.

Ja, jag är älskad. Att mina tre bilkompisar åkte iväg utan mig från dagens träning i Allians var bara en slump. Tack och lov för Jenny säger jag bara, det är en pingla med den rödaste bilen på Posten. Då kom man ju hem ändå!


Näsflöjt

Idag har varit en sån dag när man tycker att alla låtarna i mp3:n är skrivna just till mig. Utom Alice Coopers School's Out. Den ska ju tyvärr precis börja igen. Skolan alltså. Men att alla andra låtar handlade om mig kan ju tyda på två saker:
A. Jag är mer egotrippad än vanligt.
B. Jag känner lite mer än i vanliga fall kanske.

Fast vad vet jag? Det enda vettiga jag har gjort idag är i alla fall att spela röj med Gurra.

Korsning

Moncan. Vad är det för ett "namn" egentligen? Folk har kallat mig det sedan dagis, jag minns hur Maggan (min favoritfröken de perioder då inte Anna-Lisa eller Agneta var det) brukade säga det till mig och hur jag alltid gnälligt försökte förklara att jag inte ville bli kallad för det. För det ville jag inte, Moncan lät så... slängit, så ofint. Det lät inte som ett namn någon vacker prinsessa i en saga skulle heta. Moncan på ärten. Törnmoncan. Snömoncan. Den lilla sjömoncan. Moncan och odjuret. Monc-ungen. Nä, ni hör ju själva.

Detta fortsatte långt in på lågstadiet, det gick faktiskt så långt att jag slog mina kompisar när de retade mig genom att kalla mig det. Hårt. Men sedan plötslig så hände något. Man började kalla mig för Moncan i lagen (innebandy och fotboll, dock nästan exakt samma tjejer så när som på fyra stycken eller så). Motviljan fanns där fortfarande lite, men nu hade Moncan fått en annan klang. Isen började brytas, men strax skulle den smälta som smör i en jättevarm stekpanna. Mina musikpolare hörde talas om Moncan genom Hanna, och plötsligt var det något fult men kärleksfullt. Moncan.
Nu är jag Moncan, även om det blir Monaco i mobilen (inspirerade Isabelle och Hanna). Det är djupt rotat, men nu är det lagom sunkigt och småhärligt. Sunk-moncan!

Må bra, vill jag bara säga som den Fula Ankmoncan jag är (även här inspirerades jag lite)!

Tänk om man kunde göra så stort intryck på någon att den aldrig glömmer en. Vore inte det underbart?
Nu pratar jag inte om att människor man känner bra ska komma ihåg en. Jag har en hel bunt människor jag aldrig kommer glömma. Mamma och pappa till exempel. Men det är inte så jag menar. Jag menar de där extra ordinära människorna som man knappt vet något om mer än att de fashinerar en till döds. Sådana man beundrar för deras personlighet eller talanger... eller personer som man helt enkelt inte tål.

Jag kommer aldrig glömma Ossian, den UNDERBARE gamle buttre mannen som förvandlades från lite småläskig till en mysfarbror som skämtade om morötter.
Jag kommer heller aldrig att glömma Damian med den blå klarinetten som smög omkring ensam i korridorerna nattetid och tejpade snubbeltejp tvärs över gången.
Eller killen som var föregångaren till Rainman. Det går dokumentärer om honom på fyran lite då och då, han är ju ett original.
Sen har vi Tess och Puck från Ume, som är roligare och mognare än jag (jag säger inte att det behöver vara en så stor bedrift) trots att de inte ännu lämnat mellanstadiet.
Någon som också gör intryck, det är Klara som går i ettan eller tvåan. Hon spelar näverlur och pockettrumpet som om det vore det naturligaste i världen. Hennes bästa födelsedagspresent för något år sedan var att få sitta och jamma med trumpetaren i Trio X, ett skönt jazzband från Uppsala. Dessutom spelar hon näsflöjt som en dröm!
Lidingöbrudarna som uppenbarade sig i mitt liv för första gången på Gotland är ju också så grymma att jag nästan trillar av stolen. Vi höll kontakten i flera år, men plötsligt så lät jag dem rinna ur mina händer för att mitt liv blev för stort att hantera. Jag saknar dem fortfarande med jämna mellanrum, och en vacker dag kommer jag förhoppningsvis höra av mig till dem. De var nog det bästa med Gotland tror jag!
Roger, underbare Roger. En dirigent med mer glöd får man leta efter! Aldrig noter på konsert, alltid med den yviga mustaschen redo. Han var på vår sida, "mumma" minns jag att han sa med glimten i ögonen, ett internskämt som cirkulerat på lägret under veckan. För det var ju på musiklägren jag fick träffa den oförglömlige Roger (eller Roine, som Hanna och jag trodde att han hette efter vårt allra första läger).
Gunnar Granstig som inte fattade ett barr. Gunnar som klättrade i höga mangoträd, som simmade ifrån hajar, mannen som åt smältande larver och ormkotletter. Han var bäst!

Det finns plats för många fler. Men varför är det så mycket svårare att nämna dem som är mer jämgamla med en eller som man träffar ofta? För det finns otaliga som jag beundrar i den kategorin också. Antagligen är det för att det blir lite pinsamt (hehe, Isabelle, tänker du samma sak som jag?) om man berättar hur sköna de är när man själv kanske bara är en i mängden för dem. Eller för att man (jag) är rädd att såra någon genom att inte nämna den. För det är klart att sånt sker om man nämner tre av fyra. Men det är lugnt kompisar. Jag kan nämna er som förtjänar en plats här när vi blir gamla och kloka och jag bara minns dem som gjorde intryck. Så fortsätt läsa min blogg till dödens dagar!