moncan

Moncan. Vad är det för ett "namn" egentligen? Folk har kallat mig det sedan dagis, jag minns hur Maggan (min favoritfröken de perioder då inte Anna-Lisa eller Agneta var det) brukade säga det till mig och hur jag alltid gnälligt försökte förklara att jag inte ville bli kallad för det. För det ville jag inte, Moncan lät så... slängit, så ofint. Det lät inte som ett namn någon vacker prinsessa i en saga skulle heta. Moncan på ärten. Törnmoncan. Snömoncan. Den lilla sjömoncan. Moncan och odjuret. Monc-ungen. Nä, ni hör ju själva.

Detta fortsatte långt in på lågstadiet, det gick faktiskt så långt att jag slog mina kompisar när de retade mig genom att kalla mig det. Hårt. Men sedan plötslig så hände något. Man började kalla mig för Moncan i lagen (innebandy och fotboll, dock nästan exakt samma tjejer så när som på fyra stycken eller så). Motviljan fanns där fortfarande lite, men nu hade Moncan fått en annan klang. Isen började brytas, men strax skulle den smälta som smör i en jättevarm stekpanna. Mina musikpolare hörde talas om Moncan genom Hanna, och plötsligt var det något fult men kärleksfullt. Moncan.
Nu är jag Moncan, även om det blir Monaco i mobilen (inspirerade Isabelle och Hanna). Det är djupt rotat, men nu är det lagom sunkigt och småhärligt. Sunk-moncan!

Må bra, vill jag bara säga som den Fula Ankmoncan jag är (även här inspirerades jag lite)!