Aj
Knän är en kroppsdel man förhoppningsvis inte tänker så mycket på.
Jag har ont i mina knän.
Inflammation.
AMK i Deutschland
Töskland är öl. Och tüskar som envisas med att prata tyska med dig även om du inte förstår vad de säger. De är glada. Drilltroppen är också glada. Jag har Pte Janssons namnbricka. Det vet han, för han har min. Utöver den så har jag även Reimers namnbricka. Det vet han inte. Vi får se när han får veta det.
Jag gillar nog Tyskland. Det är böljande. Och så är de generösa.
Nu ska jag duscha och vara civil resten av dagen.
April 23, 2010
Gudars skymning!
Jag är här igen, och jag är lycklig!
Jag skriver inte längre, för jag har fullt upp med att skjuta på papperssoldater, gå omkring i sköna gröna kläder och tuta i Mr Bach. Jag har lärt mig en koreografi på ABBA:s "Lay all your love on me". Jag har spelat på farbror kungens borggård. Jag har haft grillfest ute i skogen i en halvmeter snö.
Jag trivs som en tok i lumpen. Det är som om jag har fått en ny familj. Jag har alltid önskat mig en bror, och nu har jag 23! Dessutom fick jag två fina kvinnofolk på köpet. Alla är så fina, jag avgudar dem.
Livet som musikoldat är nog trevligare än många andra utbildningar inom lumpen. Vi får äta på restaurang titt som tätt, och vi har gulliga (jag är inte säker på att man får skriva så) befäl som ser efter oss, ställer upp eller bannar efter hur situationen ser ut.
Det enda tråkiga är att man får träffa sina nära och kära i den verkliga världen så sällan. Den verkliga världen... mja, det känns lite så, att lumpen är en fantastisk dröm som inte är särskillt verklig. Man glömmer lätt att det finns andra människor än de grönklädda man ser dagligen. Sedan komer det plötsligt helgpermission. Man kommer till Stockholms centralstation och möts av ett kaos utan dess like. Man vaknar upp ur sin dvala. Oj. Kläder. Oj. Hår. Oj, klackar. Sedan kommer man hem till mor och far, vännerna, karln, musiken, rummet eller vad det nu kan vara. Man inser hur mycket man saknar att prata med dem man förut träffade flera gånger i veckan. Får höra lite (massa) skvaller, blir ompysslad och mår allmänt gott. Sedan kommer söndagkvällen, och man far tillbaka till sitt andra hem. Träffar alla pojkarna igen. Fular sig lite. Sedan går man och lägger sig och vaknar upp i sin dröm igen.
Jag är här igen, och jag är lycklig!
Jag skriver inte längre, för jag har fullt upp med att skjuta på papperssoldater, gå omkring i sköna gröna kläder och tuta i Mr Bach. Jag har lärt mig en koreografi på ABBA:s "Lay all your love on me". Jag har spelat på farbror kungens borggård. Jag har haft grillfest ute i skogen i en halvmeter snö.
Jag trivs som en tok i lumpen. Det är som om jag har fått en ny familj. Jag har alltid önskat mig en bror, och nu har jag 23! Dessutom fick jag två fina kvinnofolk på köpet. Alla är så fina, jag avgudar dem.
Livet som musikoldat är nog trevligare än många andra utbildningar inom lumpen. Vi får äta på restaurang titt som tätt, och vi har gulliga (jag är inte säker på att man får skriva så) befäl som ser efter oss, ställer upp eller bannar efter hur situationen ser ut.
Det enda tråkiga är att man får träffa sina nära och kära i den verkliga världen så sällan. Den verkliga världen... mja, det känns lite så, att lumpen är en fantastisk dröm som inte är särskillt verklig. Man glömmer lätt att det finns andra människor än de grönklädda man ser dagligen. Sedan komer det plötsligt helgpermission. Man kommer till Stockholms centralstation och möts av ett kaos utan dess like. Man vaknar upp ur sin dvala. Oj. Kläder. Oj. Hår. Oj, klackar. Sedan kommer man hem till mor och far, vännerna, karln, musiken, rummet eller vad det nu kan vara. Man inser hur mycket man saknar att prata med dem man förut träffade flera gånger i veckan. Får höra lite (massa) skvaller, blir ompysslad och mår allmänt gott. Sedan kommer söndagkvällen, och man far tillbaka till sitt andra hem. Träffar alla pojkarna igen. Fular sig lite. Sedan går man och lägger sig och vaknar upp i sin dröm igen.
Hej igen
Hej.
Jag lever.
Jag är egentligen jättelycklig.
Tyvärr grumlas lyckan rätt mycket av att jag har ont i mina knän.
Det i sin tur innebär att jag måste vila istället för att göra saker som höjer min lyckostatus.
Då blir jag ledsen.
Fast bara på ytan, i grunden är jag ju lycklig.
Hej Snusk.