moncan

Just nu känner jag mig oerhört värdefull.

De senaste dagarna (tja, hela sommaren egentligen) har jag känt mig väldigt sedd och uppskattad. Älskad. Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är som är omgiven av så mycket fina människor som ger så mycket kärlek. Då blir jag motiverad att sprida kärlek och glädje vidare, och när jag gör någon glad blir jag själv ännu gladare. Tänk vilken underbar spiral det kan bli!

Att känna sig värdefull är något av det bästa som finns. Man svävar lite. Hjälp någon att sväva imorgon, vet jag. Skicka ett SMS. Eller ett brev (klart underskattat och uppskattat). Kanske ett mail med en bild. Eller le mot någon. Ja, ni vet vad jag pratar om. Ta hand om dem ni håller kära, så tar de hand om er tillbaka.


Du är lika värdefull som jag känner mig, och jag känner mig väldigt värdefull!

Hellu!

Igår tog jag mig hem från Åmål. Det var en förfärligt trist resa tills jag kom till Örebro. Där skaffade jag mig en ny vän: Krister!

Krister var civilingenjör som pendlade till Stockholm där han förutom jobb hade lägenhet och tre vuxna barn. I över en timme pratade vi om gamla minnen, framtid, barn, syskon, utbildning, idrott/träning, bär (svartvinbär var hans favorit), böcker och konstgjord mat. Lite musik. Lite dans. Lite om att omge sig med människor som ger energi och inte tar (han tyckte att jag gav). Mycket prat blev det, och när jag skulle kliva av tåget i Enköping hjälpte han mig med min väska. En ljus själ! Jag blev så glad över att ha fått en ny vän att jag nästan skuttade när tåget rulla vidare. Vi tyckte båda två att vi var trevliga!

Hupp, hupp!