Lördag, das afton.
Besök
I helgen var det en pöjk från jönköping som kom hit till vårt lilla samhälle. Oerhört trevligt, och allt för kort besök. Och nu är här en annan pöjk, en från Åmål som är en riktig 8-sovare (för han ligger i nu i rummet brevid och sover så där som stockar gör). Vi får se vad jag säger när han åker hem, men jag har en föraning om att det kommer bli precis samma sak som gällde herr Jönköping: Oerhört trevligt och allt för kort besök...
(Nu ska jag också gå och lägga mig igen (i min egen säng), för Matti har givit mig sovmorgon!)
Hinner bara säga:
Lindgren spelar Lindgren
Nu ska jag säga ett namn på en skiva som ni lär lägga på minnet:
Lindgren spelar Lindgren
Fantastisk. En trumpetare, Lasse Lindgren, spelar låtar ur Astrid Lindgrens värld. Jazz är musikstilen. Och han leker. Upp och ner och hit och dit. Tempo upp - tempo ner. Kaxigt och slött och busigt och mysigt.
Men lyssna då!
En glad dag är en bra dag!
Åh, vad mysigt det är med lov! Det har hittills varit ganska tråkigt (med undantag av några timmar här och där), men nu har det platsat in i bra-lov-högen. Det känns som om jag druckit kaffe (d.v.s. glädjeyra)! Ett bandrep i positiv anda, och sedan en munter tårt- och monopolkväll i glada vänners lag. Från en Erik Solberger till en Erik Sollenberg*.
Mumma!
*Dessutom blev jag väldigt glad när jag fick gå och hälsa på "lill-Gurra" och på pappa Hasse, och Hasse och Erik blev nog glada när jag tog fel på ferrari- och mustangmärket...
Ferrari Mustang
Las Feas
Jag tror inte att folk i allmänhet vet hur mycket vi tycker om varandra. Hur riktiga vi är tillsammans.
Det finns egentligen inget ord för sådant. Därför säger vi att vi avskyr varandra, det blir mer äkta så. För inte älskar jag Isabelle, nej, nope, njet. Inte någonstans (eller "inte ingenstans", som man skulle sagt på spanska).
Det syns inte så mycket i offentliga sammanhang hur mycket vi ogillar varandra, men oj, oj, oj, vad ni misstar er. Det finns där. Under alla vidriga små sidor vi har kan man (om man tittar noga) se ögonbryn sticka fram bakom träd, golv ge ro och ord ge tröst.
Ibland tror jag inte vi själva vet hur nödvändiga vi är, vi kan halvt om halvt glömma bort oss under vissa perioder. Men sedan minns vi, åtminstone jag, att vi är så fula att jag måste skratta hela vägen hem, att jag inte får plats i mig själv om jag inte springer, och att allt är på riktigt.
SMS, farligt, som sagt
Imorse (hehe, d.v.s tidigt i eftermiddags) snurrade mitt huvud. Lite svimfärdighet, sådär. Hade jag ätit dåligt? Nope, gröt som vanligt. Sömnbehovet var tillfredsställt. Ingen alkohol, inga droger. Inte ens kaffe.
Det var information som översvämmade mig. Jag fick veta så mycket på så kort tid att min hjärna började koka. Jag såg min framtid i tusen olika skepnader. Sedan gnistrade det till och sade poff.
ERROR ERROR ERROR
Då gick jag ut med Isabelle och la mig i en snödriva mitt i skogen. Plötsligt kändes allt bättre igen.
Fight Club
Minnesanteckning: Se den aldrig igen. Blunda i nödfall.
Äventyr!
- Hej Monica, vet du var Ekorrevägen ligger?
Det gjorde jag, 22.30 på kvällen, sittandes framför datorn. Därför fick jag vara med om ett äventyr:
Jacob sa åt mig att titta ut genom fönstret, och där stod han i sin skinande bil. Jag sprang ut och kastade mig in i den numera rullande bilen, slog i huvudet och var jätteförvirrad. Där satt Franco, Obbe, och ja, Jacob förstås. Jag fick veta att vi var på väg till en fest för att lägga tre chokladbitar på brevlådan till huset.
"Hur många rutor gör dig glad?"
"Marabou!"
Inte blev jag klokare. Men det visade sig att pojkarna helt sonika bestämt sig för att göra det bästa av sin måndagskväll och muntra upp någon med så många rutor som gjorde denne glad. Helt enkelt.
Vårt första problem efter funnen gata var: vilket hus?
Vi fick veta att det låg "typ längst ut", så vi la tre chokladbitar på de två första husens brevlådor. Sedan backade vi bilen några hus för att ha utsikt utan att synas, samt ringde till chokladmannen i fråga.
SHIT! Han kom ut ur huset rakt framför oss, lite felplanering där, GÖM ER! (Franco höll till och med för den lilla rutan som med svagt ljus visade vilken radiokanal vi lyssnade på)
Fortfarande var chokladmannen i telefonluren, och han dirigerades att gå till båda husen längst bort. Jacob ville tända hellyset och köra dit, men det fick han inte. Istället flyttade vi bilen något, och Obbe gick och lade tre chokladrutor på rätt brevlåda, denna gång. Ring, ring.
- Va, nä, jag kom hem precis, men gå och kolla på brevlådan nu!
Brevlådechokladen försvann. Och vi var ännu inte upptäckta. Vad skulle vi göra?
Jo, vi ställde oss såklart på uppfarten till huset. Sedan skickades ett SMS om att det låg choklad på brevlådan till huset mitt emot. Nu skulle de väl ändå upptäcka oss? Men icke, chokladmannen stannade kvar i dörren och skickade ut sin lakej att titta, men ingen choklad fann de, och inga bilar tittade de i.
FNISS, FNISS...
Nu var det dags att ta i med hårdhandskarna. Obbe ringde och frågade om de kunde lägga ut snus på brevlådan. Han skulle hämta det "senare", sa han. De hade bara lössnus, men utan vidare övertalning bestämdes det att snuset skulle läggas på Maraboupappret ute på brevlådan för att det inte skulle bli blött. Och ut kom de strax med snus och papper, ärliga chokladmän.
Då släppte Jacob kopplingen så att bilen började rulla, och äntligen upptäckte pojkarna oss! En bilruta rullades ned, och när vi svängde ut runt brevlådan försökte Obbe snappa upp snuset i farten. Misslyckat. Men otroligt lyckat bus. Chokladpojkarna var paffa och glada (de hade ju fått tredubbelt av så mycket som gjorde dem glada), ja, de gratulerade och såg riktigt nöjda ut.
En handskakning senare kunde vi åka igen, och efter ett varv samhället runt släppte pojkarna av mig efter den bästa måndagskvällen på länge!
Foto: Skamlös Reklam
Den bästa.
Idag har det snöat.
Sådan där snäll snö, som singlar ner utan att störa.
Sådan som det alltid är i Bamse.
Eller på Julafton.
Fast det finns en snö jag tycker bättre om.
Den första snön.
Då springer man runt och hoppar och tokar sig. Kastar så mycket av den som möjligt. Helst på någon annan. Sedan somnar man gott, medveten om att världen är ren.
Och Herren sade: varde ljus!
Ljus, ljus, ljus!
Du kan inte gömma dig, jag vet att du är på väg!
Nästan
Nu, en vecka efter 3:e deltävlingen i Musik Direkt har vi fått ett mail med domarnas kritik - positiv som negativ.
Jag antar att det beror på att man läser om sig själv, men den känns just nu som om den var mer negativ än positiv, mer negativ kritik än flera andra fick. Och ändå gick vi vidare. Så det kan ju inte ha varit så illa? Hjälp.
Det känns lite tungt att sätta upp en ny "show" nu, dels efter att ha läst detta, dels för att man måste börja om från noll igen. Jag menar, våra "gamla" låtar sitter, så dem är det ingen vits med att jobba på just nu. Istället ska man försöka plocka isär och sätta ihop en ny låt, skapa nya stämmor, nya rörelser (melodiska, inte fysiska). Det är trött. Men jag vet ju att det kommer att låta bra sen, och det kommer bli roligare för varje gång fram till länsfinalen (15 mars!).
Oj, oj. Dessutom var det här inte världens bästa dag att repa, vätskebrist, kan jag säga. Men tack och lov fick vi kolla på lite Pelle Svanslös och äta en fantastisk tacogratäng. Dagen var inte helt bortkastad med andra ord. Hehe.
<3
Vem behöver mer än så, kan jag undra?
*Alltså utan, om jag uttryckte mig oklart. Yes, it's out, nu är det fritt fram, pojkar!
Efterfest på la Taskia!
Den inspelade musikalföreställningen från förra året stoppades in i DVD-spelaren. Alla bänkade sig i aulan, och förväntningarna dansade fladdrande sin dans mellan pelarna. Magen kittlade. Musiken ljöd ut över bänkraderna, och dansare kom in på scen - Jubel!
Tyvärr dog jubel och sång ut inom kort, för skivan började hacka. Hack, hack. Trött. Vi fortsatte tappert att titta ändå, men slutligen gav vi upp. Långsamt tömdes aulan, folket spreds för vinden. Slutligen hade de kära 89:orna lämnat oss för nationslivet, men vi hängde inte läpp för det. Nä, vi dansade disco för glatta livet med hot soft music, discokula och epilepsilampor. Under kvällens gång kunde man finna vår grupp på flera ställen. Handlandes. Ätandes glass och godis runt ett bord. Kikandes på domkyrka och stjärnor från en kylig utsiktsplats.
Tja. Det var en bra kväll, och Gerwins hade indeed en snygg mössa.
Bloody tuesday!
Nu sitter vi här igen. Lite trötta efter skoldagen. Väl värda en kopp tea efter en lagom god middag och lite TV-tittande. Kanske till och med har öppnat en skolbok? Snuva har vi förstås också, det är ju sådana tider. Matat fiskarna än?
Så. Det var ni, nu tar vi mig. Jag har tittat på blod idag. Massa blod. På blodgivarcentralen. Det gick jättebra, tills de började prata om benmärgstransplantationer. Massa sprutor som sticks in i bäckenbenet för att sörpla upp stamceller. Kvinnan som visade oss runt pratade lite onödigt länge om det, tyckte jag och satte mig yr på golvet. Snurr, snurr, snurr.
Att vara blodgivare, eller att icke vara blodgivare?
Det har alltid känts som en självklarhet att bli det, jag menar, mamma var ju det. Sedan blev syster det. Jag borde också bli det. Jag vill bli det, för det känns som en enkel och bra sak att göra för andra.
Men så kommer det där snurrandet i huvudet. Jag är inte den som är rädd för nålar (tycker jag)! Jag har varit rädd för mycket i mina dagar, men med mitt sunda förnuft har jag kunnat pressa ner obehaget i skorna (där det sedan brukar rinna ut genom något av hålen som i vanliga fall släpper in vatten). Men den här nålskräcken sitter inte så mycket i huvudet utan mest i kroppen, och där har jag inte vidare mycket förnuft.
Jag kommer nog börja ge blod inom något år eller så, men det vore så tråkigt om man började svimma och hålla på. Fast det är väl så man övervinner sina rädslor.
Nål, här kommer jag.
Sagan om LindZznark
Det berömda smolket
"Varför heter ni Nästan?", frågade konfrenciér-Kent.
"Tja... vi kom väl inte på något bättre...", svarade jag. Stupid me. Det jag menade var att vi inte hade hittat på "något bättre" namn för att det inte finns så många ord som kan beskriva vår musik. För det är ju faktiskt musiken som är viktigast. Jag menade inte att vi tog "Nästan" som första bästa ord, vi har ju velat hit och dit, och det var det bästa vi kom på. Vi kom inte på något bättre. Punkt.
Suck.
Jaja, jag låter inte detta sabba min lycka. Ler gör jag, och sova ska jag! Puss, puss, puss!!!
Glad som en Gladgök
Nu är jag så glad att jag Nästan vill göra en smiley! Dessa är dock portförbjudna undantaget i citat, så jag får låta bli. Men gissa vilka som gick vidare i Musik Direkt?
- Jo det gjorde vi, Nästan!
Galet. Jag blev så glad, så glad. Då kan jag knappt gissa hur glad Miriam är, första gången hon sjöng i mick och allt. Håhå, jaja. Det var nog bland de roligaste spelningarna jag har gjort i mitt lilla liv. Det var energi, det var publikstöd, och framför allt kunde man ju höra och se hela sitt lilla band, så man slapp göra allt solo, allena. Dessutom var vi söta i våra kläder. Mycket matchande. Mums.
Det enda tråkiga med dagen var att stackars Jens var feberyrig den största tiden av dagen. Ynklig och skruttig. Vi klappade lite på honom och pysslade om honom en smula, och hans mamma pysslade i sin tur om oss och bjöd på semla och kaffe. Mumma.
Tänk att det blev så bra till slut. Trots mardrömmar, sömnbrist och sjukdom. Kära, kära band!
Länsfinal nästa då... Stora scenen!
Foto: Annika Kaija
Illa.
Jag vaknade nästan en och en halv timme tidigare än jag hade tänkt. Ont i magen. Kallsvettig. Av en mardröm. Sedan var det lönlöst att somna om. Även om jag försökte. Sedan gick jag upp för att äta gröt istället.
Och nu ska jag åka. Jag kan inte vänta tills jag får joina bandet, för de ska tillsammans med Mamma Mia bedöva min mage!
The Group
Nu är allt fixat. Alla grejer, alla kläder, låtarna, stämmorna, solon. Sconesblandningen inför imorgon. Mamma Mia. Allt är klart. Vi är sjukt snygga också. Alla hör liksom ihop, men med sin egen stil bevarad. Det är coolt, tycker jag. Vi är tillsammans som individer.
Åh, det har varit så kul att repa så här intensivt som vi gjort drygt den senaste veckan. Det var så att jag log idag när jag gick hem från Miriam. Jag kunde knappt sluta. Det är så bra, för nu har vi blivit så sammansvetsade både musikaliskt och kemiskt (eh?) att det känns tryggt att gå upp på scen vad som än händer. Vi gör det tillsammans.
Åh. Jag både längtar och fasar inför imorgon. Magen säger nervositet. Men det beror en hel del på att den krampar av köld, och därmed får inte andetagen tillräckligt med plats för att tränga undan den. Det är en av anledningarna till att jag tänker gå och lägga mig nu... I min sköna säng som jag snart ska byta till en säng som förhoppningsvis är ÄNNU skönare. Men lika bred och härlig.
Puss, vi ses imorgon på Musikens Hus!
Ägg, ägg, ägg!
Det blev 6 kinderägg i onsdags á 53,50 kr. (8,90 kr/st)
Ett till Erik för att han skulle spela med oss istället för med Abbe och Sebbe
Ett till Abbe som muta för Eriklånet
Ett till Sebbe som muta för Eriklånet
Ett till Jens för att han inte skulle bli avundsjuk
Ett till Miriam för att hon är Myra
Ett extra till Erik, gammal skuld sedan San Francisco
Väl investerade pengar!
Hur mycket har vi övat?
Kompisar, det är dags. På söndag smäller det, Nästan har sin premiärspelning! Kom, kom, kom, jag vill ha massa stöd och glada kamrater, jag vill ha kärlek och värme. I utbyte får ni luta er tillbaka i UKK:s bekväma stolar och njuta av musik (byggd utav glädje).
Hehe. Jag blir faktiskt glad om ni kommer, och jag tror att ni också kommer tycka att det är kul att gå. Dessutom kan ni vinna en hampa-tvål eller lite hampagodis på er biljett. Det är bara att hålla tummarna.
För egen del kommer dagen bli lång och bra, vi ska vara där rdan vid elvasnåret, få lite information, lunch och soundcheck. Sedan har vi sådan tur att Jens i bandet bor på Vaksalagatan precis mitt emot Musikens Hus, så vi tänkte glida hem till honom och peppa lite. Kolla på en film, repa en smula. Det kommer bli nice. Sedan går vi de enstaka hundra metrarna tillbaka och kliver upp på scenen. Sedan kommer det vara ett svart hål i mitt huvud, men förhoppningsvis är vi nöjda och glada när vi kliver av den.
Jag ler när jag tänker på det. Ska bli skoj! Kom! Biljetter på Ticnet för 50 kr inklusive uthämtningsavgift.
Barnägg
5 st.
Det kommer nog bli en slant, för de kostar inte längre 5 kr. Vilka tider det var när man var liten egentligen... Kinderägg för 5 kr. Nu är det väl nästan det dubbla.
Impulstanke: ska leksakskapseln motsvara en äggula? Är det därför den är gul?
Det vill inte jag.
Söndag kväll
En hel dag har vi jobbat med projektarbetet, och äntligen är jag hemma igen. Då ringer Mathilda, den andra halvan i mitt reportagepar. Ännu mer jobb?
- Heeej, Moncan. Hahaha, jag skrattade så mycket när jag såg det här! Jag skulle blablabla, och så kom plötsligt det här upp! sa hon glatt och Mathildigt.
Humöret steg flera grader, och snart skrattade även jag, för det visade sig att Mathilda hade hittat en artikel på Wattholma IF:s hemsida där jag och Isabelle satt och spelade bilbingo. Med bild och allt!
"Ett något annorlunda inslag i bilbingovärlden stod dessa två damer från Storvreta för under ett av sommarens bilbingotillfällen. Istället för signalhorn användes trombon och trumpet. De övriga besökarna fick lyssna till en ljudlig fanfar då en av de större vinsterna kammades hem av de cykelburna musikanterna från grannbyn. Kanske är detta framtidens alternativ till bingo i dessa dagar då klimathotet rullar över oss i våg efter våg.... "
Gulligt!
This is for Trolle, my man
Skoj, skoj!
För tiden går fort när man har roligt, har jag hört. FY vad kul vi måste ha då! Tiden bara flyger iväg, ibland är någon sjuk, ibland funkar inte datorprogrammen, och ibland strular kameran.
Fun, fun, fun.
Hihi, kan inte vänta till nästa gång vi ska filma! Nämen! Det är ju imorgon! Åååh, tiden går så långsamt nu när jag inte jobbar med projektarbete.
Längta, längta längta!
Må Tiden Flyga Lika Fort i Fortsättningen Också.
... inte.
Bulle.
Men framför allt är jag en bulle.
Trött.
Jag gick upp 08.30 för att hinna till projektsrbetsmötet hos Andrea idag. Det innebar att jag fick ca 4 timmars sömn efter att ha städat undan efter gårdagens kalas. Jag klagade inte, projektet går före sömn. Men nu kommer det trötta: alla utom Andrea var försenade. Ronja kom lite sent, Mathildas klocka ringde inte ( --> en timmes försening), och Julia sov fortfarande när vi ringde henne en kvart efter utsatt tid (hon hade inte sett SMS:et som i och för sig skickades kvart i två). Trött. Jag och Henrik, som sov kvar i gästsängen, hade kunnat sova åtminstone en timme till.
Good morning sunshine!