Mitt nya projekt
Jag har givit mig in på något riktigt äckligt!
Surdegsbröd. Det prisas av alla. Men fy vad vidrigt det är. Därför var jag tvungen att testa det. Och för att jag ville baka bröd även om jag inte hade jäst hemma.
Nu har jag hällt 2 dl vetemjöl, 2 dl grahamsmjöl, knappt 1 ½ dl socker och 2 ½ dl mjölk i en skål. Detta ska stå i 4-5 dagar eller (lyssna nu!) tills sörjan börjar lukta surt och löddra. Ew.
Surdegsbröd. Det prisas av alla. Men fy vad vidrigt det är. Därför var jag tvungen att testa det. Och för att jag ville baka bröd även om jag inte hade jäst hemma.
Nu har jag hällt 2 dl vetemjöl, 2 dl grahamsmjöl, knappt 1 ½ dl socker och 2 ½ dl mjölk i en skål. Detta ska stå i 4-5 dagar eller (lyssna nu!) tills sörjan börjar lukta surt och löddra. Ew.
Mindre än två veckor kvar...
Hej, hej, hej.
Nu anser jag mig vara en lycklig människa igen. Jag hindras inte längre av knä-äcklen, jag har till och med varit ute och dansat utan att ha nämnvärt ont efteråt. Knän läker inte av att vila. Det är en lögn. Knän läker av att användas. Att stå på balansplattor och tränas långsamt. Framför allt läker de av att vara i skogen. Skogen med sin sviktande mossa, ojämna terräng och sitt lugn. Mina fältveckor är det bästa som har hänt knäna. Vem trodde att det skulle vara bra att vila mindre och belasta med 7 kilo extra på kroppen i form av vapen och stridsväst? Inte jag.
Snart är lumpen slut. Det är lite jobbigt. Det är så mycket jag kommer sakna. Att prata ostört i tonfällor. Att dricka öl med grabbarna. Att krypa upp med någon i en soffa. Alla gemensamma skämt. Att massera och bli masserad. Att ha massa folk omkring sig. Speciellt de där som man på sistone har fattat så mycket tycke för. Just det, icke att förglömma: De fria resorna!
Däremot längtar jag efter att släppa fram Moncan igen. Hon har varit lite kuvad under året. Kaija är lite mindre till växten och lite svagare. Ibland mer ohämmad än Moncan, men hon vet inte riktigt lika mycket som Moncan vem hon är. Moncan vet vad hon vill ha på sig och är självständig. Kaija blir lite förvirrad när hon får ta på sig civila kläder och släppa ut håret. Kaija är mer ordningsam, samtidigt som hon är lite grövre i mun. Humöret far upp och ner hos Kaija, hon biter ihop mer, men det är inte alltid något bra. Kaija känner sig oftare orättvist behandlad än vad Moncan gör, Moncan förundras tvärtom ofta över att hon har sådan tur. Moncan är ett litet troll. Lundmark säger att Kaija är ett litet troll. Då blir både Kaija och Moncan glada i själen.
Blaha, blaha. Vem ska jag leka med i vår? Mina största tryggheter är ju borta då. Vem ska förbarma sig över ett litet troll?
Nu anser jag mig vara en lycklig människa igen. Jag hindras inte längre av knä-äcklen, jag har till och med varit ute och dansat utan att ha nämnvärt ont efteråt. Knän läker inte av att vila. Det är en lögn. Knän läker av att användas. Att stå på balansplattor och tränas långsamt. Framför allt läker de av att vara i skogen. Skogen med sin sviktande mossa, ojämna terräng och sitt lugn. Mina fältveckor är det bästa som har hänt knäna. Vem trodde att det skulle vara bra att vila mindre och belasta med 7 kilo extra på kroppen i form av vapen och stridsväst? Inte jag.
Snart är lumpen slut. Det är lite jobbigt. Det är så mycket jag kommer sakna. Att prata ostört i tonfällor. Att dricka öl med grabbarna. Att krypa upp med någon i en soffa. Alla gemensamma skämt. Att massera och bli masserad. Att ha massa folk omkring sig. Speciellt de där som man på sistone har fattat så mycket tycke för. Just det, icke att förglömma: De fria resorna!
Däremot längtar jag efter att släppa fram Moncan igen. Hon har varit lite kuvad under året. Kaija är lite mindre till växten och lite svagare. Ibland mer ohämmad än Moncan, men hon vet inte riktigt lika mycket som Moncan vem hon är. Moncan vet vad hon vill ha på sig och är självständig. Kaija blir lite förvirrad när hon får ta på sig civila kläder och släppa ut håret. Kaija är mer ordningsam, samtidigt som hon är lite grövre i mun. Humöret far upp och ner hos Kaija, hon biter ihop mer, men det är inte alltid något bra. Kaija känner sig oftare orättvist behandlad än vad Moncan gör, Moncan förundras tvärtom ofta över att hon har sådan tur. Moncan är ett litet troll. Lundmark säger att Kaija är ett litet troll. Då blir både Kaija och Moncan glada i själen.
Blaha, blaha. Vem ska jag leka med i vår? Mina största tryggheter är ju borta då. Vem ska förbarma sig över ett litet troll?