Förvirrad
Hej.
Jag känner mig lite förvirrad. Kanske beror det på att jag inte kan sova. Då blir känslan extra tydlig. Fast jag har nog haft den mer eller mindre i en ganska lång period nu.
Det här är inte en natt för skönskrift, nu är det haspla ur sig som gäller:
Jag känner mig lite vilsen. Vet inte riktigt vad jag vill och vad som förväntas av mig. Jag menar, jag mår bra och känner mig rätt nöjd med tillvaron, men lite för ofta ställer jag mig frågan "Vad gör jag här?". Lite för ofta för att jag ska känna mig riktigt till freds. Det är både när jag ligger inne och när jag träffar vänner här hemma. Jag vet liksom inte vad jag har för roll och vad jag har för förhållande till andra. Tycker jag om dem? Tycker de om mig? Varför tycker vi om varandra?
Ofta kommer jag på mig själv med att undra vad killkompisar vill. Det kan nämnas att jag och Magnus har gjort slut. Det är ett tag sedan. Det funkade inte (inte just nu i alla fall, vem vet vad som händer i framtiden?). Därför är jag nu lovligt byte och måste ta ställning till om det flörtas med mig och vad jag anser om det. Plötsligt får alla ens handlingar så mycket betydelse, för mycket betydelse. Får man berätta att man tycker jättemycket om någon och krama den jätteordentligt utan att vilja ta relationen längre än väskap? En del av mig säger "Självklart, sorgligt vore väl annars? Kärlek är vackert och ska synas och kännas - vilken form den än må ta.". Den delen är ganska stor. Men samtidigt vet jag att det är fult att luras, oavsett om det är ofrivilligt eller inte. Hur gör man klart för någon att man vill vara vänner och inget annat? För när man väl börjar känna sig säker på att den andra vill ha mer än man är beredd att ge är det ofta för sent, då är personen redan lurad i fällan.
Jag tycker ofta att vänskap är finare än bli-kär-i-kärlek. Jag litar inte på folk som förälskar sig i mig. Vad finns det som säger att de kommer stanna ifall jag inte besvarar kärleken? Då är jag inte intressant längre, då kan de skena vidare på jakt efter någon annan som kan ge dem vad de suktar efter.
Tacka vet jag vänner. De tycker om en på riktigt. De hör efter hur man mår och vill ha en nära utan några baktankar och krav att leva upp till.
Jag utgår väl från mig själv. Hur jag är. Hemsk. Men det kan väl inte vara så stor skillnad mellan mig och alla andra.
Åter till den allmänna förvirringen. Jag känner mig lite vilsen runt folk just nu. Kanske är det för att jag träffar för många. Hur mycket jag än tycker om människorna jag umgås med så hamnar jag titt som tätt hängande i ett nolläge. Det är som om jag glömmer bort hur jag brukar umgås med dem. Jag känner mig ofta inte ens illa till mods de gångerna, utan rätt trygg och glad. Bara lite lost. Lite dagdrömmig.
En som jag inte känner så med är den underbara Marty Party. Jag känner henne knappt (överdrift), men ju mer jag ser av henne, desto mer tid önskar jag att jag hade gett/fått med henne de relativt få gånger vi har träffats. Nu flyttar hon till Lund med sin fina Axel, och det gör mig lite tårögd. Jag tror att jag ska berätta för henne hur snygg jag tycker att hon är. För i min värld blir människor vackrare och vackrare ju mer jag tycker om dem, ju närmare min själ vill vara dem. Och jag tror att våra själar är ganska bra kompisar utan att ha behövt anstränga sig så mycket.
Jag känner mig ofta oskön i kroppen. Det känns mer som om jag finns i den än som att jag är den. Jag får ju inte röra på mig, då läker inte knäna. Det gör att jag sover dåligt. Dessutom får jag krupp av att aldrig kunna prata med ett stående sällskap om det inte finns sittmöjligheter i närheten. Sånt gör att man blir oskön, slammig och lite klibbig i kroppen.
Hur fan ska jag kunna vara med på fältveckorna? Jag var med och spelade väldigt slapp volleyboll i 10-15 min idag, och knäna sa emot. Hur ska det då gå i skogen? Hur ska det gå med min packning? Suck.
Vad gör jag egentligen i lumpen just nu? Jag har inte särskilt mycket spelglädje, jag kan inte vara med på något som är i stående eller gående läge, och jag blir ofta irriterad på andra i plutonen. Vad gör jag där? Jag vill inte sluta, men vad gör jag där?
Jag hoppas att det ska bli bättre nu när jag kommer tillbaka efter lite långledigt. Att ha saknat alla lite så att man har vett att uppskatta dem igen. Och att knäna ska bli ännu bättre så att jag kan börja vara med igen. Jag saknar att utföra dryga uppgifter som inkräktar på min fritid. Att ta ut mig fysiskt. Att någon räknar med mig. Att morra över att ha så mycket att bära istället för att be någon annan att bära det åt mig (vanligtvis världens bästa Karlsson som har sina två tubor att släpa på eller Jonsson).
Öh. Nu är väl huvudet lite mer strukturerat.
Sammanfattning: Jag tror att hela jag - min kropp och mitt psyke - vill engagera sig mer, och kunna göra det helhjärtat utan att hinder så som knäskador och relationsförvirring (med såväl flickor som pojkar) ska fälla krokben.
Jag känner mig lite förvirrad. Kanske beror det på att jag inte kan sova. Då blir känslan extra tydlig. Fast jag har nog haft den mer eller mindre i en ganska lång period nu.
Det här är inte en natt för skönskrift, nu är det haspla ur sig som gäller:
Jag känner mig lite vilsen. Vet inte riktigt vad jag vill och vad som förväntas av mig. Jag menar, jag mår bra och känner mig rätt nöjd med tillvaron, men lite för ofta ställer jag mig frågan "Vad gör jag här?". Lite för ofta för att jag ska känna mig riktigt till freds. Det är både när jag ligger inne och när jag träffar vänner här hemma. Jag vet liksom inte vad jag har för roll och vad jag har för förhållande till andra. Tycker jag om dem? Tycker de om mig? Varför tycker vi om varandra?
Ofta kommer jag på mig själv med att undra vad killkompisar vill. Det kan nämnas att jag och Magnus har gjort slut. Det är ett tag sedan. Det funkade inte (inte just nu i alla fall, vem vet vad som händer i framtiden?). Därför är jag nu lovligt byte och måste ta ställning till om det flörtas med mig och vad jag anser om det. Plötsligt får alla ens handlingar så mycket betydelse, för mycket betydelse. Får man berätta att man tycker jättemycket om någon och krama den jätteordentligt utan att vilja ta relationen längre än väskap? En del av mig säger "Självklart, sorgligt vore väl annars? Kärlek är vackert och ska synas och kännas - vilken form den än må ta.". Den delen är ganska stor. Men samtidigt vet jag att det är fult att luras, oavsett om det är ofrivilligt eller inte. Hur gör man klart för någon att man vill vara vänner och inget annat? För när man väl börjar känna sig säker på att den andra vill ha mer än man är beredd att ge är det ofta för sent, då är personen redan lurad i fällan.
Jag tycker ofta att vänskap är finare än bli-kär-i-kärlek. Jag litar inte på folk som förälskar sig i mig. Vad finns det som säger att de kommer stanna ifall jag inte besvarar kärleken? Då är jag inte intressant längre, då kan de skena vidare på jakt efter någon annan som kan ge dem vad de suktar efter.
Tacka vet jag vänner. De tycker om en på riktigt. De hör efter hur man mår och vill ha en nära utan några baktankar och krav att leva upp till.
Jag utgår väl från mig själv. Hur jag är. Hemsk. Men det kan väl inte vara så stor skillnad mellan mig och alla andra.
Åter till den allmänna förvirringen. Jag känner mig lite vilsen runt folk just nu. Kanske är det för att jag träffar för många. Hur mycket jag än tycker om människorna jag umgås med så hamnar jag titt som tätt hängande i ett nolläge. Det är som om jag glömmer bort hur jag brukar umgås med dem. Jag känner mig ofta inte ens illa till mods de gångerna, utan rätt trygg och glad. Bara lite lost. Lite dagdrömmig.
En som jag inte känner så med är den underbara Marty Party. Jag känner henne knappt (överdrift), men ju mer jag ser av henne, desto mer tid önskar jag att jag hade gett/fått med henne de relativt få gånger vi har träffats. Nu flyttar hon till Lund med sin fina Axel, och det gör mig lite tårögd. Jag tror att jag ska berätta för henne hur snygg jag tycker att hon är. För i min värld blir människor vackrare och vackrare ju mer jag tycker om dem, ju närmare min själ vill vara dem. Och jag tror att våra själar är ganska bra kompisar utan att ha behövt anstränga sig så mycket.
Jag känner mig ofta oskön i kroppen. Det känns mer som om jag finns i den än som att jag är den. Jag får ju inte röra på mig, då läker inte knäna. Det gör att jag sover dåligt. Dessutom får jag krupp av att aldrig kunna prata med ett stående sällskap om det inte finns sittmöjligheter i närheten. Sånt gör att man blir oskön, slammig och lite klibbig i kroppen.
Hur fan ska jag kunna vara med på fältveckorna? Jag var med och spelade väldigt slapp volleyboll i 10-15 min idag, och knäna sa emot. Hur ska det då gå i skogen? Hur ska det gå med min packning? Suck.
Vad gör jag egentligen i lumpen just nu? Jag har inte särskilt mycket spelglädje, jag kan inte vara med på något som är i stående eller gående läge, och jag blir ofta irriterad på andra i plutonen. Vad gör jag där? Jag vill inte sluta, men vad gör jag där?
Jag hoppas att det ska bli bättre nu när jag kommer tillbaka efter lite långledigt. Att ha saknat alla lite så att man har vett att uppskatta dem igen. Och att knäna ska bli ännu bättre så att jag kan börja vara med igen. Jag saknar att utföra dryga uppgifter som inkräktar på min fritid. Att ta ut mig fysiskt. Att någon räknar med mig. Att morra över att ha så mycket att bära istället för att be någon annan att bära det åt mig (vanligtvis världens bästa Karlsson som har sina två tubor att släpa på eller Jonsson).
Öh. Nu är väl huvudet lite mer strukturerat.
Sammanfattning: Jag tror att hela jag - min kropp och mitt psyke - vill engagera sig mer, och kunna göra det helhjärtat utan att hinder så som knäskador och relationsförvirring (med såväl flickor som pojkar) ska fälla krokben.