moncan

En gång satt jag med en vis man på en buss. Han sade:
- Jag säger ingenting som jag inte skulle kunna säga till henne.

Sakerna han dessförinnan sagt hade varit ganska hårda, men plötsligt blev allting bra igen. Ibland ruttnar nämligen min insida. En svartbrun sörja kommer kletande i bröstet, trögflytande och smutsig. Detta sker när jag är med om ett orent skitsnack, antingen när jag förväntas hålla med eller när det är jag själv som talar.
Tack vare denne kloke herre har jag fått en definition på hur långt jag kan gå i att prata med människor (åtminstone när jag inte kan vara säker på att de vet att jag inte menar det jag säger utan bara vill avreagera mig) om en annan person. Att jag mer eller mindre (ibland misslyckas man tyvärr) håller mig till denna "regel" är inte på något sätt av en nobel anledning. Nä. Det är till fullo för min egen skull, dels för att slippa sörjan, och dels för att orent skitsnack alltid slår tillbaka så småningom. Man måste ju kunna leva med sig själv.

Fast lite skitsnack tror jag ändå kan vara nyttigt för själen så länge ingen skadas av det. I lagom oseriösa doser är det faktiskt ett väldigt underhållande tidsfördriv, och det står jag för!


Låt samvetet tala! Eller Benjamin Syrsa...

Min sömn har störts groteskt de senaste dagarna på grund av Storvreta Innebandy Cup (världens STÖRSTA innebandycup för övrigt, vill en stolt storvretatös klargöra). Det har inneburit uppstigning långt före 8 två dagar och 05.30 denna dagen till ära. HÄRLIGT. Ingen final, dock. Brons som var väldigt tråkigt och enligt oss oförtjänt (att det inte blev guld/silver alltså). Men det var ändå sjukt kul och som en bonus härligt att få röra sig lite också efter all julmat och alla födelsedagar.

Apropå födelsedagar. Annika, min enda och bästa syster fyllde tjugo härom dagen, den 27:e, så igår vart det "party, party". Det är sjukt hur trevliga kompisar hon har! Jag blev lite kär i dem, alla underhållande och ändå så sjukt respektfulla genom att alltid (!) lyssna på en när man pratade med dem. Det var kul och värt och jättebra, och det höll mig vaken några timmar längre än det var tänkt. Jag skulle ju ändå gå upp halv sex. Men det gjorde ju inget. 
Mmmm, tårtan. Tipp topp!

Nu tycker jag om sådär många igen. Jag blir alldeles yr av glädje bara jag tänker på hur jag har råkat hitta så många guldklimpar till människor. Tyvärr vet de flesta nog inte om att de är guldklimpar, för jag hinner på nåt vänster inte alltid säga det. Dessutom är det ju faktiskt en lite töntig sak att säga:
Hej, du är en guldklimp. 
Töntigt är i och för sig bra. Men nu är det säng. 

Tjing tjong. 

Älska mig för den jag är...

...så ska jag försöka göra detsamma. Det kräver både mer och mindre av en än man tror. Ger man kärlek så får man kärlek, och får man kärlek ser man saker i ett annat ljus. Ibland går det, och ibland funkar det inte alls. Det fick jag bevis på ikväll. Men det är ju ändå jul.

Love Actually Is All Around

Det är så typiskt dig!

Det där var ett exempel på en mening som kan antingen hjälpa eller stjälpa din dag. Jag menar, om någon säger det med varm röst och lysande ögon så känns det ju bara så bra. Man har liksom gjort ett intryck på en annan människa, man är inte en i mängden, och, personen som säger det tycker förmodligen att det är en positiv eller lite charmig egenskap.
Om personen i fråga däremot snörper på munnen och ser lite lagom nedlåtande ut, då vill man bara resa sig upp och ropa BLÖÖÄÄÄÄÄ i dess öra. Fast det händer ju inte så ofta. Men när det händer vill man liksom antingen hoppa på dem eller sjunka ner till manteln och komma upp på en annan del av jorden genom ett vulkanutbrott.

Tur att det oftast är snälla människor som säger sånt! Kom dock på ett tredje alternativ. Folk som låtsas att de säger det välmenande, men som egentligen säger det som en pik. Då kokar Monica.

Puss och jag är glad för att allt är så vackert just nu. Världen framför allt, men jag menar, livet är ju inte så tokigt det heller.

Idag bodde jag på Jennifers lillfinger. Jag försökte förklara för Isabelle senare, att Hon hade mig runt sitt lillfinger och att jag hade henne runt mitt. Jag FÖRSÖKTE verkligen förklara att vi levde i symbios, men... vad ska jag säga? Det sprack. Jag har nu insett att jag är hennes slav, men jag är glad för det.

Ps. Världen ser ut som en saga, ville bara uppmärksamma er på det...

PUSS!

Jag är glad.

UNDERBAR dag. Fruktansvärd start. Jag ville skolka. Vändningen:
Jag klättrar upp för trappan mot vårt skåp, bister och butter med ett humör som en fuktskadad raggsocka. Då. Då! Då ser jag Sanna genom glasrutan, och hon ler så fint till mig att knuten löser upp sig lite. Detta och lite kaffe gjorde mig mänsklig. Sedan hade vi en jätterolig kemilektion också där vi bara satt och lekte genom att bygga ihop molekyler till julmusik.
Elsa kan ju aldrig hålla sig. Den tjejen är verkligen galen på riktigt, och det älskar vi henne för. Hon spårade ur totalt och började tänka på allt annat än kemi, hur man skulle kunna göra blommor, hörlurar osv, osv av de små plastplupparna. Per gjorde Loch Ness-odjuret, Mathilda påbörjade en fotboll, slutförde en mössa och allt eskalerade tills jag inte förstår hur vi samtidigt kunde göra åtminstone några av uppgifterna. Kul labb liksom.
Biologin var också najs. Hasse berättade om hur han bara hoppas på att bli stoppad i tullen varje gång han har fått tag på lite lavastenar att lägga i resväskan. Dessutom fick vi se de ljuvligt söta Kiwifåglarn på en naturfilm.
Vad hände sen? Risgrynsgröt och en ovanligt underhållande matsalskonversation. Jag har ingen aning om vad den handlade om, men så ska det kanske vara?
Gympan var den bästa lektionen hittills, och då räknar jag med hela kursen. Vi hade massage på schemat! Halleluja!
Åh, alla var mysiga idag. Jag har inte träffat en enda människa i skolan som inte har bidragit till att skicka upp mitt humör i höjden.

Jag tänkte på en sak idag, men den är jättehemlig, så ni får inte veta vad. Tihi!


Pöwhs!

Imorgon är det musikens hus hela dagen, ingen skola. Musikklassernas julkonsert. Jag är nästan säker på att det är slutsålt, men om ni har turen att lyckas få tag på en biljett av de 350 så kan ni ju alltid kika in och hälsa.

Heh. Ingen skola. Bara musik. Inga passande kläder. Suck.

Jag tror att jag är lite dum i huvudet...

• Innebandy med tre träningar (den fjärde krockar med annat) och en match i veckan.
• Gå Natur och försöka få höga betyg i alla ämnen (idiot).
• Spela i 3-4 orkestrar/band om man räknar med gymnasiekurser jag läser.
• Individuella lektioner i trumpet.
• Sitta konstant med i fyra olika styrelser och ofta ytterligare någon inför specifika händelser.

Detta är vad jag försöker hinna med varje vecka. Sedan tillkommer förstås konserter, spelningar, prov, labrapporter och andra läxor också. Avslutningar och "fester". Lära mig spela bas, lära mig alla noter. Spela på kul, träffa kompisar, sitta vid datorn och även att slappa är ju saker man vill hinna med.
Det konstiga är att jag brukar hinna med det mesta, men ibland blir det bara för mycket. Jag är en människa som aldrig säger nej, men nu har jag tvingats börja göra detta. Det är nog ett steg i rätt riktning. Det värsta är att jag vill göra mer. Men det går inte. Jag hinner ju knappt sova...

Hur tänker jag där, vart tänkte jag klämma in tid för impulsinfall? Som det är nu är alla mina dagar utom 26/12 fram till den första januari inplanerade... Blä.

NU ska jag på ett möte! So long!

JAG HATAR ATT MAN INTE KAN SKRIVA VAD SOM HELST PÅ EN BLOGG!!!

Jag ska börja skriva dagbok...

Det är otroligt. När jag lider av en lagom dos sömnbrist blir jag kolossalt jättelycklig.
Min dag har varit softad och inlindad i guldflor. Jag har skrattat från magen. Bussarna var vita och vackra, och på dem båda fick jag sälle (Greveholm, javisst) av Isabeluf. HÄRLIGT!

Nu ska jag plugga fysik! Men det gör inget, för jag gick och log på stan idag, fick anstränga mig för att inte skratta högt när jag tänkte på en extra rolig sak. Jag fnissade bara lite. Busigt?


Puss och bus!