moncan

Tänk om jag är kär då?

Vi spelade ju med Slim Fingers i fredags, och det var verkligen skitkul. Hur många *LUMS-knott som helst och dans och fantastisk ljudkvalitet. Och öl. Men det var en jäst som inte... öh? Varför skrev jag jäst? Idiotiskt... Det var en GÄST som inte dök upp mot bättre hoppande. Som i bättre vetande, fast som i att hoppas. Från min sida. Det hade varit kul, men missförstånd är ju som de är. Dumma nästan jämt.
 

Jag ska till USA.

Imorgon är det pramiärspelning med mitt senaste band. Vad heter vi?

Men hallå. Kan inte Isabelle komma hem nu?

The Bridges of Madison County

Hej, hej.

Det här har jag lovat mig själv att försöka:

Aldrig skämmas för mina kompisar (det är lätt).
Säga hej (svårt när det skulle vara lättare att titta bort).
Behålla andras hemligheter och samtal för mig själv (det är svårt).

Hej, hej, nu har jag gjort något skitdumt som jag förmodligen kommer ha ångest över en tid framöver.


Jag har skickat ett mail till min gamla pluton. Det var dumt, men å andra sidan vet jag att jag inte kommer att ångra det. Däremot hade jag förmodligen ångrat mig en smula om jag inte hade skickat det, fast återigen hade jag nog även varit lite glad ifall det inte blivit av eftersom mailet som sagt hade dumt innehåll.



Saker jag inte ångrar trots att jag redan innan visste att de var dumma:
När jag sa "jag älskar dig" och bara fick tystnad tillbaka.
När jag fullproppad av smärtstillande dansade på min muckbal och fick svullna knän.


Saker jag ångrar:
Att jag var taskig mot en tjej som var mobbad i min klass i femman.
Att jag sölade och inte fick iväg ett meddelande till en bekant innan hon dog.
Att jag inte kysste den där killen. (Passar på flera)
Att jag dansade utan öronproppar och fick tinnitus.


Jag vet inte om jag kan säga att jag ångrar de sista sakerna egentligen. Visst är jag ledsen att det i de fallen blev som det blev, men samtidigt är det livserfarenheter jag har lärt mig av. För det har jag. Allt utom kyssdelen, kanske. Kärlek kommer nog alltid att vara svårt. Men jag får kanske börja kyssas mer.


Jag älskar.

Hej, hej, hej.

Nu anser jag mig vara en lycklig människa igen. Jag hindras inte längre av knä-äcklen, jag har till och med varit ute och dansat utan att ha nämnvärt ont efteråt. Knän läker inte av att vila. Det är en lögn. Knän läker av att användas. Att stå på balansplattor och tränas långsamt. Framför allt läker de av att vara i skogen. Skogen med sin sviktande mossa, ojämna terräng och sitt lugn. Mina fältveckor är det bästa som har hänt knäna. Vem trodde att det skulle vara bra att vila mindre och belasta med 7 kilo extra på kroppen i form av vapen och stridsväst? Inte jag.


Snart är lumpen slut. Det är lite jobbigt. Det är så mycket jag kommer sakna. Att prata ostört i tonfällor. Att dricka öl med grabbarna. Att krypa upp med någon i en soffa. Alla gemensamma skämt. Att massera och bli masserad. Att ha massa folk omkring sig. Speciellt de där som man på sistone har fattat så mycket tycke för. Just det, icke att förglömma: De fria resorna!

Däremot längtar jag efter att släppa fram Moncan igen. Hon har varit lite kuvad under året. Kaija är lite mindre till växten och lite svagare. Ibland mer ohämmad än Moncan, men hon vet inte riktigt lika mycket som Moncan vem hon är. Moncan vet vad hon vill ha på sig och är självständig. Kaija blir lite förvirrad när hon får ta på sig civila kläder och släppa ut håret. Kaija är mer ordningsam, samtidigt som hon är lite grövre i mun. Humöret far upp och ner hos Kaija, hon biter ihop mer, men det är inte alltid något bra. Kaija känner sig oftare orättvist behandlad än vad Moncan gör, Moncan förundras tvärtom ofta över att hon har sådan tur. Moncan är ett litet troll. Lundmark säger att Kaija är ett litet troll. Då blir både Kaija och Moncan glada i själen.


Blaha, blaha. Vem ska jag leka med i vår? Mina största tryggheter är ju borta då. Vem ska förbarma sig över ett litet troll?

Hej.

Jag känner mig lite förvirrad. Kanske beror det på att jag inte kan sova. Då blir känslan extra tydlig. Fast jag har nog haft den mer eller mindre i en ganska lång period nu.

Det här är inte en natt för skönskrift, nu är det haspla ur sig som gäller:
Jag känner mig lite vilsen. Vet inte riktigt vad jag vill och vad som förväntas av mig. Jag menar, jag mår bra och känner mig rätt nöjd med tillvaron, men lite för ofta ställer jag mig frågan "Vad gör jag här?". Lite för ofta för att jag ska känna mig riktigt till freds. Det är både när jag ligger inne och när jag träffar vänner här hemma. Jag vet liksom inte vad jag har för roll och vad jag har för förhållande till andra. Tycker jag om dem? Tycker de om mig? Varför tycker vi om varandra?

Ofta kommer jag på mig själv med att undra vad killkompisar vill. Det kan nämnas att jag och Magnus har gjort slut. Det är ett tag sedan. Det funkade inte (inte just nu i alla fall, vem vet vad som händer i framtiden?). Därför är jag nu lovligt byte och måste ta ställning till om det flörtas med mig och vad jag anser om det. Plötsligt får alla ens handlingar så mycket betydelse, för mycket betydelse. Får man berätta att man tycker jättemycket om någon och krama den jätteordentligt utan att vilja ta relationen längre än väskap? En del av mig säger "Självklart, sorgligt vore väl annars? Kärlek är vackert och ska synas och kännas - vilken form den än må ta.". Den delen är ganska stor. Men samtidigt vet jag att det är fult att luras, oavsett om det är ofrivilligt eller inte. Hur gör man klart för någon att man vill vara vänner och inget annat? För när man väl börjar känna sig säker på att den andra vill ha mer än man är beredd att ge är det ofta för sent, då är personen redan lurad i fällan.

Jag tycker ofta att vänskap är finare än bli-kär-i-kärlek. Jag litar inte på folk som förälskar sig i mig. Vad finns det som säger att de kommer stanna ifall jag inte besvarar kärleken? Då är jag inte intressant längre, då kan de skena vidare på jakt efter någon annan som kan ge dem vad de suktar efter.
Tacka vet jag vänner. De tycker om en på riktigt. De hör efter hur man mår och vill ha en nära utan några baktankar och krav att leva upp till.
Jag utgår väl från mig själv. Hur jag är. Hemsk. Men det kan väl inte vara så stor skillnad mellan mig och alla andra.


Åter till den allmänna förvirringen. Jag känner mig lite vilsen runt folk just nu. Kanske är det för att jag träffar för många. Hur mycket jag än tycker om människorna jag umgås med så hamnar jag titt som tätt hängande i ett nolläge. Det är som om jag glömmer bort hur jag brukar umgås med dem. Jag känner mig ofta inte ens illa till mods de gångerna, utan rätt trygg och glad. Bara lite lost. Lite dagdrömmig.
En som jag inte känner så med är den underbara Marty Party. Jag känner henne knappt (överdrift), men ju mer jag ser av henne, desto mer tid önskar jag att jag hade gett/fått med henne de relativt få gånger vi har träffats. Nu flyttar hon till Lund med sin fina Axel, och det gör mig lite tårögd. Jag tror att jag ska berätta för henne hur snygg jag tycker att hon är. För i min värld blir människor vackrare och vackrare ju mer jag tycker om dem, ju närmare min själ vill vara dem. Och jag tror att våra själar är ganska bra kompisar utan att ha behövt anstränga sig så mycket.


Jag känner mig ofta oskön i kroppen. Det känns mer som om jag finns i den än som att jag är den. Jag får ju inte röra på mig, då läker inte knäna. Det gör att jag sover dåligt. Dessutom får jag krupp av att aldrig kunna prata med ett stående sällskap om det inte finns sittmöjligheter i närheten. Sånt gör att man blir oskön, slammig och lite klibbig i kroppen.

Hur fan ska jag kunna vara med på fältveckorna? Jag var med och spelade väldigt slapp volleyboll i 10-15 min idag, och knäna sa emot. Hur ska det då gå i skogen? Hur ska det gå med min packning? Suck.
Vad gör jag egentligen i lumpen just nu? Jag har inte särskilt mycket spelglädje, jag kan inte vara med på något som är i stående eller gående läge, och jag blir ofta irriterad på andra i plutonen. Vad gör jag där? Jag vill inte sluta, men vad gör jag där?
Jag hoppas att det ska bli bättre nu när jag kommer tillbaka efter lite långledigt. Att ha saknat alla lite så att man har vett att uppskatta dem igen. Och att knäna ska bli ännu bättre så att jag kan börja vara med igen. Jag saknar att utföra dryga uppgifter som inkräktar på min fritid. Att ta ut mig fysiskt. Att någon räknar med mig. Att morra över att ha så mycket att bära istället för att be någon annan att bära det åt mig (vanligtvis världens bästa Karlsson som har sina två tubor att släpa på eller Jonsson).


Öh. Nu är väl huvudet lite mer strukturerat.
Sammanfattning: Jag tror att hela jag - min kropp och mitt psyke - vill engagera sig mer, och kunna göra det helhjärtat utan att hinder så som knäskador och relationsförvirring (med såväl flickor som pojkar) ska fälla krokben.

Knän är en kroppsdel man förhoppningsvis inte tänker så mycket på.

Jag har ont i mina knän.



Inflammation.

Hej, hej, hej!

I dessa dagar är jag fullt sysselsatt. Jag har jobbat med sådana där små monster som kallas barn. De är väldigt söta och glada, men ibland är de lite påfrestande. Man har både odågor och änglar att se efter, och ibland vet jag inte vilket som är värst (okej, helt klart odågorna men...). Det finns alltid någon som vill leka med en hela tiden (Monica, jag älskar dig! sa en liten tös om och om igen). Då får man räkna med att leva med bara en hand den dagen. Jag måste säga att jag får lite "cellskräck" av det. Då vill jag bara kasta ungen åt sidan och springa. Men så får man en utklippt ängel som någon har ritat, och genast känns allt lite bättre.
Andra ungar är uppkäftiga små glin. Säger man "kasta inte", så nog kastar de. Det är som att deras hjärnor inte registrerar det där inte:t. För det mesta ser man på en unge när den har gjort något. De har inte lärt sig ljuga ordentligt, så ögonen lyser med en intensitet som skulle kunna sänka Sveriges elförbrukning drastiskt. Då får man se ut som om man vet vad de är skyldiga till och stirra ut dem tills de ger upp. Det fungerar förvånansvärt ofta. Första gången någon lydde mig kom det som en (ljuvlig) chock.

Äh, de är asjobbiga, men samtidigt blir jag ju alldeles varm i själen när de ger mig en teckning, slutar att bråka eller skrattar så där hämningslöst som bara barn kan. Ja. Jag älskar nog dem tillbaka, åtminstone en smula. Imorgon ska vi på utflykt och grilla korv. Bevare mig väl och giv mig styrka.

Aj, aj, aj!

Hej, kära ni.

Jag är kär. Ganska mycket. Och jag har fått en pojkvän. Och det är honom jag är kär i.

Jag vet att det är en del av er som får reda på det så här, och inte som det borde vara: öga mot öga. Men ibland får det bli så. Om du råkar vara en av dem som inte visste det betyder det inte att du betyder mindre för mig än de som redan visste. Jag tycker ju jättemycket om dig!

Pojkvän, förresten. Jag gillar inte det ordet. Karl är bättre. Och min karl heter Magnus. Han spelar tenorsax och bor i Åmål (kunde ha varit lite närmare). Och så tycker han om mig. Det är det bästa (på andra plats kommer det faktum att han har börjat spela kornett*). Och så tycker jag om att skratta med honom.


Tralla, tralla.




*Som trumpet fast inte riktigt lika bra

Drömmen om brassbands-SM dog.

Jag skulle fått göra brassbandsdebut i SM. Hur coolt som helst, tänkte jag. Men. Sedan gick det snett någostans i informationsledet, så Monica trodde att SM skulle ligga onsdag till fredag.
"Perfekt, då kan ju jag spela med Nästan på lördagen!"
Men nej. SM låg fredag till södag och "mitt" brassband skulle spela på lördag eftermidag - i Värnamo. Man hinner inte med båda, så då fick SM ryka. De behövde mig minst. Väldigt trist, dock, eftersom jag hade hoppats på att få träffa mina kära och fantastiska brassbandsnördar. Ack Ove. Men man kan inte få allt här i livet.

Nu far jag till Jönköping! Kyss!