Jönköping 2007
Usch. Nu är klockan endast nio, och jag är sjukt trött och min hals är inte vad den var en gång i tiden, den är smärtsam och ljudlös. Jag inser redan nu att det är dags att ta allt från början, för annars kommer precis allting bli baklänges. Så, det hela började en halvfin söndag i juli:
Moncan kom fram till Jönköping och blev där avsläppt av mor, far och Isabelle som skulle fortsätta hemåt mot Uppsala. Hon såg för första gången den långa och oerhört branta backen som hon skulle behöva springa uppför på väg till frukostar och orkesterrep, för ja, hon hade kommit till ett musikläger!
Inom någon timme eller så slöt resten av Uppsalisterna upp med henne, och Moncan blev alldeles vild av glädje. De erfarna gamla lägerrävarna Björke och Alme visade vart alla viktiga platser stod att finna, det vill säga fotbollsplanen och volleybollplanen, och den tidigare nämnda gjorde att man fann mången rött hallon och diken att sätta foten i om man heter Camilla. Nog med frustrerande meningsbyggnad.
När man gick och lade sig första kvällen på lägret var det som att man hade varit där en vecka redan. Jag hade blivit förstatrumpet, lärt mig två nya namn (Per och Johanna), spelat volleyboll och annat som är för självklart för att nämnas. Typ andas och skratta och sånt.
Veckan flöt på med förvånande hastighet, den ena dagen med sämre väder än den andra. Gröt åts varje morgon, och varje dag serverades "middag" med efterrätt vid lunchtid medan man fick ett eftermiddagsmål kl 16.45. Dessutom lärde man sig snabbt att alla hette Gustav, Lars eller Jacob. Speciellt Gustav.
En kväll hade de små liven Camilla, Monica och Jonas tröttnat på volleyboll och beslutit sig för att vara mer sociala. Därav begav de sig ner till Furugården för att spela lite kort och hoppades på att någon annan också skulle tröttna på volleyboll. Uppenbarligen hade skåne-Lars också gjort det, för jag minns att vi stod och väntade på honom när kornett-Gustav uppenbarade sig i hallen och spred ryktet att Jacob och Erik satt på rummet och spelade gitarr. "AHA!" tänkte de sociala barnen då, så trots Gustavs varningar för eventuell stank tog vi oss dit, och vilken tur att vi gjorde det. Det slutade nog som en av de roligaste kvällarna med allsång, trängsel, linedance, namninlärning samt myyys. Slutligen hade en sådär 13 pers samlats i rummet, och när vi blev utslängda av en trött Gustav och Jacob avslutade vi med lite linedans (ja, vi lärde oss två olika kvällen innan) till ljuva toner av Daddy Cool från Jonas mobil. Hm, känner lite Deja vú...
Några saker märkte man på det här musiklägret som var lite annorlunda mot tidigare års läger. Alla var till exempel släkt. Alla var fullkomligt galna i brassband och spelade i brassbandet SYBB. För övrigt blev alla sjuka.
Ojojoj, det finns så otroligt mycket jag skulle kunna säga, hur kul låtar vi spelade, hur svåra de var, hur ont man hade i munnen, hur ljuvlig tystnaden var, hur mycket roliga historier man hörde (ta till exempel den om hur Jonas skulle ta kål på en fiskmås på sommarjobbet) och alla trevliga stunder med olika människor man hade. Sista natten var helt galen. Främst jag och Camilla hade en pakt att vara uppe hela natten, så fick det gå som det gick. Tidigare under samma dag, lördagen, hade vi bara repat lite på förmiddagen, sedan hade man varit ledig från kanske 11-tiden, beroende på när ens orkester repade. Som en lycklig slump hade solen bestämt sig för att titta fram just denna dag, så vad passade bättre än lite fotboll? Inte för att jag var med, men jag var DÄR åtminstone och dokumenterade alla med solbilder nog för att kunna övertyga vem som helst att vi varit där under en hel vecka fylld med sol.
Halsen min hade spökat i flera dagar och lagom till avslutningskonserten hade den utveckalat en sexig whiskeyröst, eller som Johan sa, whiskey i alla fall. Den blev inte bättre av att jag spelade på konserten (som för övrigt är som en dimma i minnet), och när vi till slut skulle få äta supé med festkaraktär hade den trasslat till sig ytterligare lite till av storbandsspelande. Humöret var inte helt på topp, hals och öron sabbade det lite, men nog blev det många bra saker när man väl satt sig till bords. Bland annat vann jag en mugg från Uffes blås, fick en honungsburk hämtad från matsalen av den gode Larrrs och satt porträtt för Jacob och Erik. Dessutom fick jag höra en norrman och flöjtinstruktören spela trumpet voluntary på blockflöjt, slutligen som en kvartett då de hade en flöjt i varje hand som de körde upp i varandras näsborrar för att sedan spela olika stämmor med höger och vänster hand. Faschinerande.
Natten (för nu var det natt) inleddes med volleyboll iklädd sommarklänning. Sedan vart det rockring och salsa och "disco" till exotiska toner. Mycket kan man göra med två badmintonrack om man har ett antal olika sortes bollar. Dessa göromål utforskade jag och Erik ett bra tag, tills det var dags att chilla. Ja, vad hände sedan? Det hände en hel del småsaker, farliga klättringar för att frigöra bollar, smutsiga fötter, halstabletter från Tyskland, rosa hjärtan och annat, men slutligen ansåg Linus och hans andra SYBB-kompisar att det var dags för att dricka jiuce, varpå de tog med sig CD-spelaren som hållit oss vakna fram tills dess.
Nu har vi kommit fram till den delen där Camilla och Monica blir hjältinnor: våra unga damer hade tidigare traskat ner till kiosken med Jonas för att införskaffa nya halstabletter. Då passade de på att köpa ett trepack med popcorn, något som uppskattades då de (flickorna bara nu) dök upp med samma tre nypoppade påsar hos ett gäng utsvultna ungdomar. Hipp hurra.
Några minnen som involverade skolsjuksystrar berättades innan man beslöt sig för att åter gå ner till den kära gamla Furugårdens soffor. Sagt och gjort, och där höll några stackars få själar ut i vakenhetens ödeland tills det äntligen var dags för frukost, något som Jonas lääänge hade sett fram emot.
Svårt var det att lyckas med finmotoriken, helt plötsligt tycktes det vara en riktigt stor utmaning att äta med sked. I vilket fall tvingades jag till tystnad nu, för under nattens gång hade jag genom mitt kraxande verkligen gjort mig förtjänt av att bära Kajornas släktnamn. Borrkajan är nu rätt och slätt kajan. Eller ja, var, för som sagt i inledningen, nu pratar jag inte alls, jag väser på min höjd.
JAG SAKNAR ALLA DIALEKTER!
<-- Jönköping.
<-- The Uppsala Gang. Två "ska bort" - vilka?
<-- Room mates.
<-- Disco-Jonas.
<-- Kaxig Jacob.
<-- Lagfoton.
<-- Bollspaning bland nässlorna.
<-- Sabotage?
<-- Mördarkatt.
<-- Ängel utan vingar?
<-- Tvåstämmigt halleluja.
Om 7 h bär det av till Finland och kossorna på landet. Må ni ha en händelselös och vansinnigt trist vecka medan jag är borta! Nä nu lurades jag, klart ni också ska få roa er, ni stackare som inte får ägna en vecka åt att vara fullkomligt isolerad från omvärlden. Må bra!
Just det, mamma, jag önskar mig en ny trumpet för knappa 22 000. Grattis.
Moncan kom fram till Jönköping och blev där avsläppt av mor, far och Isabelle som skulle fortsätta hemåt mot Uppsala. Hon såg för första gången den långa och oerhört branta backen som hon skulle behöva springa uppför på väg till frukostar och orkesterrep, för ja, hon hade kommit till ett musikläger!
Inom någon timme eller så slöt resten av Uppsalisterna upp med henne, och Moncan blev alldeles vild av glädje. De erfarna gamla lägerrävarna Björke och Alme visade vart alla viktiga platser stod att finna, det vill säga fotbollsplanen och volleybollplanen, och den tidigare nämnda gjorde att man fann mången rött hallon och diken att sätta foten i om man heter Camilla. Nog med frustrerande meningsbyggnad.
När man gick och lade sig första kvällen på lägret var det som att man hade varit där en vecka redan. Jag hade blivit förstatrumpet, lärt mig två nya namn (Per och Johanna), spelat volleyboll och annat som är för självklart för att nämnas. Typ andas och skratta och sånt.
Veckan flöt på med förvånande hastighet, den ena dagen med sämre väder än den andra. Gröt åts varje morgon, och varje dag serverades "middag" med efterrätt vid lunchtid medan man fick ett eftermiddagsmål kl 16.45. Dessutom lärde man sig snabbt att alla hette Gustav, Lars eller Jacob. Speciellt Gustav.
En kväll hade de små liven Camilla, Monica och Jonas tröttnat på volleyboll och beslutit sig för att vara mer sociala. Därav begav de sig ner till Furugården för att spela lite kort och hoppades på att någon annan också skulle tröttna på volleyboll. Uppenbarligen hade skåne-Lars också gjort det, för jag minns att vi stod och väntade på honom när kornett-Gustav uppenbarade sig i hallen och spred ryktet att Jacob och Erik satt på rummet och spelade gitarr. "AHA!" tänkte de sociala barnen då, så trots Gustavs varningar för eventuell stank tog vi oss dit, och vilken tur att vi gjorde det. Det slutade nog som en av de roligaste kvällarna med allsång, trängsel, linedance, namninlärning samt myyys. Slutligen hade en sådär 13 pers samlats i rummet, och när vi blev utslängda av en trött Gustav och Jacob avslutade vi med lite linedans (ja, vi lärde oss två olika kvällen innan) till ljuva toner av Daddy Cool från Jonas mobil. Hm, känner lite Deja vú...
Några saker märkte man på det här musiklägret som var lite annorlunda mot tidigare års läger. Alla var till exempel släkt. Alla var fullkomligt galna i brassband och spelade i brassbandet SYBB. För övrigt blev alla sjuka.
Ojojoj, det finns så otroligt mycket jag skulle kunna säga, hur kul låtar vi spelade, hur svåra de var, hur ont man hade i munnen, hur ljuvlig tystnaden var, hur mycket roliga historier man hörde (ta till exempel den om hur Jonas skulle ta kål på en fiskmås på sommarjobbet) och alla trevliga stunder med olika människor man hade. Sista natten var helt galen. Främst jag och Camilla hade en pakt att vara uppe hela natten, så fick det gå som det gick. Tidigare under samma dag, lördagen, hade vi bara repat lite på förmiddagen, sedan hade man varit ledig från kanske 11-tiden, beroende på när ens orkester repade. Som en lycklig slump hade solen bestämt sig för att titta fram just denna dag, så vad passade bättre än lite fotboll? Inte för att jag var med, men jag var DÄR åtminstone och dokumenterade alla med solbilder nog för att kunna övertyga vem som helst att vi varit där under en hel vecka fylld med sol.
Halsen min hade spökat i flera dagar och lagom till avslutningskonserten hade den utveckalat en sexig whiskeyröst, eller som Johan sa, whiskey i alla fall. Den blev inte bättre av att jag spelade på konserten (som för övrigt är som en dimma i minnet), och när vi till slut skulle få äta supé med festkaraktär hade den trasslat till sig ytterligare lite till av storbandsspelande. Humöret var inte helt på topp, hals och öron sabbade det lite, men nog blev det många bra saker när man väl satt sig till bords. Bland annat vann jag en mugg från Uffes blås, fick en honungsburk hämtad från matsalen av den gode Larrrs och satt porträtt för Jacob och Erik. Dessutom fick jag höra en norrman och flöjtinstruktören spela trumpet voluntary på blockflöjt, slutligen som en kvartett då de hade en flöjt i varje hand som de körde upp i varandras näsborrar för att sedan spela olika stämmor med höger och vänster hand. Faschinerande.
Natten (för nu var det natt) inleddes med volleyboll iklädd sommarklänning. Sedan vart det rockring och salsa och "disco" till exotiska toner. Mycket kan man göra med två badmintonrack om man har ett antal olika sortes bollar. Dessa göromål utforskade jag och Erik ett bra tag, tills det var dags att chilla. Ja, vad hände sedan? Det hände en hel del småsaker, farliga klättringar för att frigöra bollar, smutsiga fötter, halstabletter från Tyskland, rosa hjärtan och annat, men slutligen ansåg Linus och hans andra SYBB-kompisar att det var dags för att dricka jiuce, varpå de tog med sig CD-spelaren som hållit oss vakna fram tills dess.
Nu har vi kommit fram till den delen där Camilla och Monica blir hjältinnor: våra unga damer hade tidigare traskat ner till kiosken med Jonas för att införskaffa nya halstabletter. Då passade de på att köpa ett trepack med popcorn, något som uppskattades då de (flickorna bara nu) dök upp med samma tre nypoppade påsar hos ett gäng utsvultna ungdomar. Hipp hurra.
Några minnen som involverade skolsjuksystrar berättades innan man beslöt sig för att åter gå ner till den kära gamla Furugårdens soffor. Sagt och gjort, och där höll några stackars få själar ut i vakenhetens ödeland tills det äntligen var dags för frukost, något som Jonas lääänge hade sett fram emot.
Svårt var det att lyckas med finmotoriken, helt plötsligt tycktes det vara en riktigt stor utmaning att äta med sked. I vilket fall tvingades jag till tystnad nu, för under nattens gång hade jag genom mitt kraxande verkligen gjort mig förtjänt av att bära Kajornas släktnamn. Borrkajan är nu rätt och slätt kajan. Eller ja, var, för som sagt i inledningen, nu pratar jag inte alls, jag väser på min höjd.
JAG SAKNAR ALLA DIALEKTER!
<-- Jönköping. <-- The Uppsala Gang. Två "ska bort" - vilka? <-- Room mates. <-- Disco-Jonas. <-- Kaxig Jacob. <-- Lagfoton. <-- Bollspaning bland nässlorna. <-- Sabotage? <-- Mördarkatt. <-- Ängel utan vingar? <-- Tvåstämmigt halleluja.Om 7 h bär det av till Finland och kossorna på landet. Må ni ha en händelselös och vansinnigt trist vecka medan jag är borta! Nä nu lurades jag, klart ni också ska få roa er, ni stackare som inte får ägna en vecka åt att vara fullkomligt isolerad från omvärlden. Må bra!
Just det, mamma, jag önskar mig en ny trumpet för knappa 22 000. Grattis.
Bandcamp
Bandcamp, javisst. Volleyboll, musik, mat, "sömn", linedance och nattliga strapatser. Sjukdom har det också varit. Jättemycket, men då pysslar folk om en till tusen. Mörk choklad och halstabletter fick man av MARTIN och intelligenta värktabletter av CAMILLA. Rara filurer. Nästan frisk hamnade man sedan i släkten Stensekes rum, och där samlades fler och fler tills det var dags att dra sig baklänges med lite linedance till ljuvliga toner från Jonas mobil. Mumma. Nu är det rep!
Ha det bra, jao!
Ha det bra, jao!
WOAH, 7h, 14 minuter till avfärd!
Ojoj. Nu ska jag till Göteborg om ca 7 ½ h. Kul. Jag bör sova nu tror jag, och kära kamrater, jag är inte anträffbar på tre veckor nu, såvida du inte är i Göteborg, Jönköping eller Finland samtidigt som mig. Det kommer nog bli rätt lite bloggande ett tag framöver nu också, men någon gång kanske jag kan hitta en ledig, uppkopplad dator. Typ en gång kanske, med tanke på att jag måste hitta ett bibliotek för sådan lyx.
Två tips:
1. Gå på födelsedagskalas, det bjuds allt möjligt trevligt.
2. Sov, du mår bra av det (talar inte av erfarenhet utan utifrån en hypotes jag har).
Må bra! (ps, om någon som jag borde känna ska till Gothia med sitt lag så kan jag agera mer eller mindre galen supporter..)
Två tips:
1. Gå på födelsedagskalas, det bjuds allt möjligt trevligt.
2. Sov, du mår bra av det (talar inte av erfarenhet utan utifrån en hypotes jag har).
Må bra! (ps, om någon som jag borde känna ska till Gothia med sitt lag så kan jag agera mer eller mindre galen supporter..)
Må Hanna bli 17 år äldre och mer därtill
Idag (eller ja, igår med tanke på att klockan är över tolv) fyllde den här tokbollen år. Oj vad tårta och släkt det blev till slut, och oj vilken släkt.
Jag tycker mycket om dig, Hääni, även om jag ibland visar det på ett lite tokigt sätt. Mycket har man upplevt med dig sedan vi var fem år, både hönor och moosar, och det är nog ingen som jag delar så många fina minnen med som dig.
Stor födelsedagskram på sig!
Kittlusch
Jag förstår inte vad som har hänt med mig. I flera år kunde jag inte skratta när jag blev kittlad, och nu kan jag inte sluta. Seriöst, jag var känd i min släkt för att kunna stänga av min kittlighet när jag var liten. Jag släppte inte ut minsta fniss. Kanske berodde det på överkonsumtion av kittling när jag var ännu pyttemindre, vad vet jag, men jag kunde inte skratta.
Nu däremot lider jag av skrattus krampus som det så fint heter på latin. Det är inget jag borde berätta, men hey, det är natt, så jag vet inte vad jag gör. Eller säger. Faktum är att jag kanske inte alls är kittlig, nej, måhända lider jag bara av pratsjuka och säger vad som helst bara för att få nåt sagt. Nu förvirrar jag mig själv, så vi säger så här istället:
Kompisar, jag saknar er! Jag har inte haft tid att träffa så mycket folk den senaste tiden pga konstiga arbetstider med rummet, och att mor av någon udda anledning vill att jag ska hjälpa till. Ibland blir jag galen av allt som ska göras, men det är rätt positivt också. Nu är jag nämligen så socialt utsvulten att jag inser hur mycket jag tycker om folk och hur kul det är att träffa dem. Perfa inför musiklägret också, kanske får man åka hem med massa nya kamrater från kors och tvärs. Som Hanna så klokt skrev i en uppsats: man måste ha tråkigt för att kunna ha kul. Förresten har jag blivit kompis med färghandlaren, och Hasse eller Classe heter han.
Sov gott tokbarn!
Katt rimmar på hatt, fnatt, skatt, matt, natt, kravatt, spratt...
Jag tycker inte om katter. Bara tre. Eller fyra. Eller fem.
Humlan. Den gamla tanten mittemot som har funnits här på gatan sedan vi flyttade hit. Från början var hon bitter och överlägsen, men någon gång under resans gång har hon adopterat vår familj, alltid med samma oklanderliga uppförande. Stannar alltid precis utanför tröskeln med framtassarna prydligt ihop tills mor för tredje gången samma dag tycker att det är dags för en skinkskiva. Då reser hon sig långsamt på baktassarna och tar försiktigt (som allt hon gör) skivan ur handen med ett tyst spinnande, nej, kurrande. Snälla dö inte, du är vår tant!
Lisa. Mest svart sak som tillhörde min första dagisbästis. Jag minns inte så mycket av den katten, så då är hon väl svår att ogilla?
Lisa. Ett av mina första gosedjur. Bor för tillfället hos mormor i Göteborg som mentalt stöd (och ja, min mormor är vid sina sinnens fulla bruk) och är en siames från en nalledoktor som mamma besökte på någon resa med jobbet.
Lisa. En mörk skönhet som älskar mig sedan jag satt ute med henne under kalla vinterkvällar när hon var en liten kattunge. Vild och galen som stått i ständig kamp med skatorna. Tills hon blev för lat. Den enda katten som tycker om mig utan att det är mat involveradt.
Ninni. Hon är tokig och egoistisk och galen och påminner starkt om katten Gustav, fast mycket gladare. Har bott här ett bra tag, för övrigt i samma hus som Humlan och Lisa. Jag hånar henne rätt ofta, men på ett kärleksfullt sätt kanske?
Hualigen. Jag var helt inställd på att dissa katter när jag började skriva på det här inlägget. Istället hyllade jag dem. Förutom dessa små liv så är katter väääldigt ofta irriterande. Eftersom Hanna är en stor djurvän, fyller år snart och faktiskt har två katter väljer jag vid närmare eftertanke att inte specificera mig ytterligare om varför jag stör mig på dem. Istället tänker jag dissa IKEA med alla feta barnvagnar och superlånga krokiga stigar. Jag tror ingen riktigt vet hur stort IKEA är, och det kanske är tur. Dock var IKEA inte helt bortkastat ändå, för jag träffade på den gamle gode Pedram och fick lite lingoncola (egen "smakrevolution"), ett äpple och en klassisk IKEA-korv med bröd. Joy.
God natt/morgon, välj själva.
Humlan. Den gamla tanten mittemot som har funnits här på gatan sedan vi flyttade hit. Från början var hon bitter och överlägsen, men någon gång under resans gång har hon adopterat vår familj, alltid med samma oklanderliga uppförande. Stannar alltid precis utanför tröskeln med framtassarna prydligt ihop tills mor för tredje gången samma dag tycker att det är dags för en skinkskiva. Då reser hon sig långsamt på baktassarna och tar försiktigt (som allt hon gör) skivan ur handen med ett tyst spinnande, nej, kurrande. Snälla dö inte, du är vår tant!
Lisa. Mest svart sak som tillhörde min första dagisbästis. Jag minns inte så mycket av den katten, så då är hon väl svår att ogilla?
Lisa. Ett av mina första gosedjur. Bor för tillfället hos mormor i Göteborg som mentalt stöd (och ja, min mormor är vid sina sinnens fulla bruk) och är en siames från en nalledoktor som mamma besökte på någon resa med jobbet.
Lisa. En mörk skönhet som älskar mig sedan jag satt ute med henne under kalla vinterkvällar när hon var en liten kattunge. Vild och galen som stått i ständig kamp med skatorna. Tills hon blev för lat. Den enda katten som tycker om mig utan att det är mat involveradt.
Ninni. Hon är tokig och egoistisk och galen och påminner starkt om katten Gustav, fast mycket gladare. Har bott här ett bra tag, för övrigt i samma hus som Humlan och Lisa. Jag hånar henne rätt ofta, men på ett kärleksfullt sätt kanske?
Hualigen. Jag var helt inställd på att dissa katter när jag började skriva på det här inlägget. Istället hyllade jag dem. Förutom dessa små liv så är katter väääldigt ofta irriterande. Eftersom Hanna är en stor djurvän, fyller år snart och faktiskt har två katter väljer jag vid närmare eftertanke att inte specificera mig ytterligare om varför jag stör mig på dem. Istället tänker jag dissa IKEA med alla feta barnvagnar och superlånga krokiga stigar. Jag tror ingen riktigt vet hur stort IKEA är, och det kanske är tur. Dock var IKEA inte helt bortkastat ändå, för jag träffade på den gamle gode Pedram och fick lite lingoncola (egen "smakrevolution"), ett äpple och en klassisk IKEA-korv med bröd. Joy.
God natt/morgon, välj själva.
I sockerbitshuset
Förlåt. Kom bara på ett glatt minne jag ville dela med mig av:
När jag var liten brukade jag följa med min bästis Sara hem från dagis. När vi skulle äta - Sara, hennes bror Aron och jag - fick pappa Tony säga till sina barn för att de fick mig att skratta så att jag inte kunde äta upp den hemgjorda pyttipannan. Vilka tider!
Sommarskratt!
När jag var liten brukade jag följa med min bästis Sara hem från dagis. När vi skulle äta - Sara, hennes bror Aron och jag - fick pappa Tony säga till sina barn för att de fick mig att skratta så att jag inte kunde äta upp den hemgjorda pyttipannan. Vilka tider!
Sommarskratt!
B'ley
Blä, blä, blä. Vädret är rusk och jag har fortfarande inte sommarlov helt och hållet. Mor och jag har ju under en veckas tid fixat och trixat med mitt rum, och nu när far har anslutit sig till teamet har vi en vecka kvar. Beluf åker till London imorgon, och Hanna är på Hönö, och tid till att åka till stan får jag inte med rummet.
Jag booorde spela trumpet inför lägret, sax-Martin har övat så att det hörs ända ut till lekparken. Det är bara det att det inte är lika kul att spela längre. Det känns som att jag inte har något att kämpa för, och varje gång jag inte använder öronproppar oroar jag mig för tjutet. Mja, mja. Ska gå ner och slå en liten trall på den i alla fall (ja, rimma går fortfarande) innan jag ringer Isabelle, för nu bör vi komma någonvart på Hannas present.
B'ley, som Jennifer sa.
Jag booorde spela trumpet inför lägret, sax-Martin har övat så att det hörs ända ut till lekparken. Det är bara det att det inte är lika kul att spela längre. Det känns som att jag inte har något att kämpa för, och varje gång jag inte använder öronproppar oroar jag mig för tjutet. Mja, mja. Ska gå ner och slå en liten trall på den i alla fall (ja, rimma går fortfarande) innan jag ringer Isabelle, för nu bör vi komma någonvart på Hannas present.
B'ley, som Jennifer sa.
Utmattad och urtvättad av duggregn
Puh, nu är man trött som rött ljus i korsningen. Hela dagen har varit en sån där konstigt utmattad dag, och inte blev det bättre av att jag och Beluf gick i MASSA affärer för att hitta den perfekta gula tröjan. Till slut orkade man knappt le, och då är det illa.
Jag har faktiskt väldigt få intressanta iaktagelser att dela med mig av idag. Därför tänkte jag att jag kan lägga in Eriks oanständiga historier som jag fick för nåt halvår sen. Avnjutes väl kylda:
Sonen sade till sin pappa:
- Jag har knullat med farmor i helgen.
- Va?
- Ja, men du knullar ju med min mamma...
Lille Pelle hade inga armar och försökte ta ner kakburken och ta en kaka, men det gick inte. Han frågade sin mamma om hjälp, men hon bad honom göra det själv.
- Men det går ju inte, gnällde Pelle.
- Inga armar, inga kakor.
Det var julafton och alla hade fått en massa paket utom lille Pelle, han frågade sina föräldrar varför, och de svarade:
- Men du har ju cancer!
Judeskämt är faktiskt inte roliga! Min morfar dog i ett koncentrationsläger... Han ramlade ner från vakttornet!
G' night.
Jag har faktiskt väldigt få intressanta iaktagelser att dela med mig av idag. Därför tänkte jag att jag kan lägga in Eriks oanständiga historier som jag fick för nåt halvår sen. Avnjutes väl kylda:
Sonen sade till sin pappa:
- Jag har knullat med farmor i helgen.
- Va?
- Ja, men du knullar ju med min mamma...
Lille Pelle hade inga armar och försökte ta ner kakburken och ta en kaka, men det gick inte. Han frågade sin mamma om hjälp, men hon bad honom göra det själv.
- Men det går ju inte, gnällde Pelle.
- Inga armar, inga kakor.
Det var julafton och alla hade fått en massa paket utom lille Pelle, han frågade sina föräldrar varför, och de svarade:
- Men du har ju cancer!
Judeskämt är faktiskt inte roliga! Min morfar dog i ett koncentrationsläger... Han ramlade ner från vakttornet!
G' night.
Mobilen som spelade pajas
Kamrater. Jag har ett meddelande:
Min mobil är paj. Den strular som den värsta playern och har bara krånglat sedan den dog igår då jag pratade med Johanna (OAH! Borta en månad på bartenderutbildning!). Jag vet att jag åtminstone har ett inspelat meddelande från Beluf, är det någon annan som vill nå mig kan man ju hitta på ett annat vis. Hemnumret eller mail kanske. Inspirerat...
God afton! Nu ska jag kolla på ett godnattavsnitt av Futurama...
En dagisdag med massa stavfel
EN DAG FÖR MONIKA
19september 1991
7.00 Monika kommer tillsammans med sin mamma och storesyster.
7.10 Monika sitter i soffan i stora rummet med mig och äter på ett kex.
7.45 Vi går in till Valen, Monika åker rutchkana med Hanna i lekrummet.
8.00 Monika kommer till frukostbordet och äter frukost.
8.30 Monika lägger pussel tillsammans med Alice och Sabina.
8.35 Samling, Monika spelar instrument.
9.10 Monika leker själv med en dockvagn, skjutsar en docka.
9.30 Monika klänger vid mig, jag tar upp henne i knät.
9.40 Monika leker i dockrummet med Hanna
9.45 Sitter vid stora bordet och målar med Hanna,Sonja och Alice.
9.50 Monika bygger pussel ensam på golvet.
10.05 Monika kommer till mig i lekrummet och vill bli buren.
10.15 Monika åker rutchkana med Alice och Oskar i lekrummet.
10.35 Monika leker med kuddarna i lekrummet tillsammans med Oskar.
11.05 Jag läser sagor för Monika, Alice och Joel.
11.15 Jag går ut i tvättrummet med Monika, Erika och Annika.
11.30 Lunch.
11.55 Monika somnar vid matbordet, Maggan(personal) går och byter och lägger Monika.
14.25 Monika väcks utav Maggan, äter mellanmål utomhus.
15.00 Monika leker i lekstugan med Joel och Jonas(ute).
15.15 Åker i en kärra med Annika, blir dragen av Robert(ute).
15.45 Gungar med Maggan(ute).
16.00 Pappa kommer och hämtar Monika och hennes storesyster.
Väldigt mycket olika aktiviteter. Monika håller inte på med någon aktivitet på samma ställe en längre tid.
Detta på grund utav att hon är så liten.
De andra barnen på dagis älskar att hålla på, och sköta MOnika eftersom hon är minst,och ibland blir barnen nästan osams om vem som ska ta hand om lilla Monika.
Hon är väldigt tålig och snäll och säger ingenting när de andra barnen bär och släpar på henne. Och hon skrattar gladeligen när dom stoppar ner henne i dockvagnen.
Monika går ganska långa dagar och är trött vid lunch.
Hon somnar alltid på vilan och sover för det mesta tills klockan 14.30 när vi äter mellanmål.
Skulle sova kl 2 intalade jag mig
Jag suger verkligen på att gå och lägga mig.
Humorist, javisst
Jag må till synes ha övergivit bloggen stundom, men så är icke fallet! Faktum är att jag ofta resumerar dagen i huvudet som ett blogginlägg, det är bara det att jag inte får ner det på pränt. Faktum är att jag är sjukt mycket roligare i mitt huvud än utanför. Någon gång ibland är det så illa att jag skrattar åt ett skämt som aldrig har kommit ut. Detta hände en gång i tiden med mitt alla-barnen-skämt som jag vill kalla "Urban". Jag började fnissa bara jag tänkte på det. Oj vad jag är rolig. Eller var. Det är ett tag sedan jag kom på något riktigt kul nu. Men det kan bero på att jag inte har tänkt så mycket på sistone. Det där kom ut fel, vad jag menar är att jag inte haft någon lång filosofisk tankestund på sistone. Jag spar det till Finland, finns inte så mycket annat att göra där.
Kram alla tokbollar, och smajl till er andra!
Kram alla tokbollar, och smajl till er andra!