moncan

Någon äcklig ligger på sjukhus. Det var planerat, men ändå känns det lite knasigt. Dessutom, inte ska det väl vara äckligt på sjukhus? Jag tror att jag åker dit och städar upp lite!

Förlåt. Det var 17 klockor (se annat inlägg). Jag tyckte att det var passande att skriva en dag som denna eftersom vi nu övergått till vintertid.

I morgon åker jag hem. I övermorgon ser jag Sveriges ljuva kust. Däremot ser jag inte längre Finlands ljuvligt leriga grusvägar. Så det kan gå...

Åh, jag är en dum liten flicka. Jag har precis haft en fantastisk kväll med min farmor, min momma, och nu är jag hela tiden på gränsen att börja gråta. Tårarna väller liksom upp, och näsan rinner och svider av salt tårvätska.

Vi satt och tittade på gamla bilder, jag och lilla momma (hon når mig inte ens till hakan). Det var bäbisbilder av mig, syster och kusinen, det var bilder på oss när vi sprang omkring i overaller. För första gången såg jag pappa och min faster som barn. Jag fick se min farmorsmor och min farfarsmor (vilken jag nästan fick ett tredjenamn efter, Impi). Jag såg mamma och pappa innan de var gifta. Jag såg deras bröllop. Jag såg momma (farmor) och paapa (farfar) när de var yngre. Framför allt paapa såg man, ständigt i en stuga i Lappland, framför ett fordon, framför en byggnad eller med armen runt någon gumma eller gubbe. Men mest framför maskiner. Man såg pappa smal och paapa med en riktigt härlig badbollsmage. Hej och hå. Och så massa gamla vänner till momma och paapa som fikade. Lite asfaltering. En traktor. En trave trädstockar. Både en och två och flera begravningar.

Album efter album gick vi igenom. Så sa jag taktfullt nog att jag skulle gå och lägga mig för att momma skulle ha en chans att få sova (klockan var ändå 11). Då visade det sig att hon ändå inte kunde somna förrän vid tolv, så jag stannade kvar. Då började vi prata allmännt om raggsockor, vilket på finska heter vristsockor. Alltså kom vi in på kroppsdelar, och jag frågade vad alla möjliga hette för att minnas igen. Så kom vi till ryggen. Den är tokkrokig på min farmor, så vi kom in på massa sjukdomar och tabletter och smärta och farfars reumatism. Då kom jag att tänka på en annan fantastisk människa som har reumatism, och när jag berättade om det för farmor bröts rösten. Sedan var det kört. Jag "grät" aldrig, men jag var hela tiden på gränsen. Jag började tänka på att jag kanske aldrig mer kan träffa mina små gamlingar på det här sättet igen.
De är ju så fruktansvärt söta tillsammans (momma bråkar på paapa, som säger att hon alltid tjatar på honom, och då börjar momma skratta), och momma är den släkting jag känner mest gemenskap med. Hon är underbar, hon skrattar så lätt, är trevlig och gullig och har alltid massa historier att berätta (det slutar jämt med att hon fnissar så mycket att hon knappt får fram orden).
Jag började tänka på att min farmor kommer att dö. Vad ska då världen bli av utan henne? Hon är liksom motpolen till all svält och alla krig. Tänk att aldrig få höra hennes röst säga något nytt igen. Aldrig se hennes rörelsemönster (krafsandet med fingrarna, hakan fram när hon säger till farfar, hur hon kastar sig bakåt när hon skrattar, hur hon tittar uppmärksamt på alla som pratar). Aldrig höra henne nynna ljust och försiktigt till radion. Jag fick panik. Jag ville bevara och föreviga henne. Men foton och film skulle inte göra henne rättvisa. Tänk att mina barn aldrig kommer att få lära känna min fina momma. Det driver mig från vettet. Vad ska det bli av mina ungar om de inte har en momma som kommer springande med "Ihmelääkettä" varje gång de fått ett skrubbsår eller ett myggbett (...magont, växtvärk, nageltrång, benbrott, eksem...).
Jag övervägde ett tag att skippa armén och leva kvar här i finland med momma och paapa så länge de finns kvar för att ta vara på tiden man har tillsammans. Hur ska det gå när vi inte träffas på ännu ett och ett halvt år? Kommer paapa fortfarande vara frisk i huvudet? Kommer momma kunna röra sig med sin rygg? Jag HATAR när saker förändras. Jag är starkt emot det, starkt, starkt konservativ! Det skär i mig att de i sommar bara kommer kunna se inspelningar av mig på sin höjd. De orkar nämligen inte komma till Sverige, de är för gamla.

Hua. Jag funderade ett tag på att bespara er alla detaljer som bara betyder något (massa) för mig. Men det är ju trots allt för min egen skull jag bloggar. Åh, en kväll kvar och ytterligare en ynklig förmiddag kvar av tiden i Finland. Jag är så splittrad. Delar av mig vill hem och träffa alla vänner jag älskar (och mamma och Annika, då). Andra delar av mig vill stanna här och hjälpa momma diska och se till så att paapa inte gör något dumt med sågmaskinerna. Umgås med dem, glädja dem, lära mig språket bättre och hjälpa till på gården. Men det funkar ju inte. Åh. Jag önskar att de bodde närmare. Och jag vill att de alltid ska orka odla sin egen potatis, laga mat på vedeldad spis, basta och äta puuru (gröt). Så vill jag att deras kök alltid ska vara fullt av vänner som kommer över på kaffe. Åh. Ååh.

Jag måste sova. Men det var skönt att skriva av sig. Nu längtar jag till frukosten med momma och paapa!

Hej, hej, hej!

Denna finska dag har gått i musikens tecken:

Spelat:
Trumpet
Trombon
Piano
Dragspel

Fått tillstånd att ta till Sverige:
Fiol (lite, lite trasig, men lätt fixat!)




Typ superkul. Jag är som ett litet barn på nytt. Men vi kan ju säga att trumpeten får nästan minst tid och kärlek. Är detta verkligen ett vinnande koncept inför armén? Nåja, jag har åtminståne övat trioltungor (tu-tu-ku), en bra grej om man vill spela fanfarer (Vill?! Som om jag kommer ha något val...).

Hej. Jag sitter i Finland. Man kan fråga sig vad jag gör här (något som jag ofta gör). Jag hälsar på min kära Momma och Paapa innan jag rycker in i das armé. Annars äter jag mest. Mycket gröt blir det. Mycket fika. Som vanligt med andra ord.

Något som däremot inte är som vanligt: JAG HAR TILLGÅNG TILL INTERNET! Ett fantastiskt internet som antingen har en brutal hastighet på 7 MB/s (eller kB, pappa var inte säker).
Att ladda hem något, lyssna på musik eller att gå in på facebook är med andra ord en fåfäng dröm. Men vem behöver sånt när man har mail och blogg. Och ledsnar jag på det så har jag en trumpet, en trombon, ett keyboard och farfars gamla dragspel att roa mig med.

I will survive (vilken jag och pappa dansade "humppa" till på finlandsfärgan)!

Näe, vet ni vad!

Dödsstraff i Sverige, jag har då aldrig hört något så löjligt! Att Uppsalapolitikern Joakim Larsson motionerat om att dödsstraffet bör införas i Sverige igen är ju skamligt. Jag blir äcklad. sverigedemokraterna kommer aldrig ha en chans att få min röst efter det här. Jag vill inte ens skriva ordet med versal (stor bokstav). Brr!

Juice.

Tänk att vi har fått så många "fans" redan! Igår hade vi en spelning på Queen Victoria. En kvart innan vi skulle börja var det tomt i lokalen, och hade varit så under hela kvällen (klockan var ju ändå snart 22, kanske läge att skippa extranummer?). Då kom äntligen Johanna med sina vänner. 3 gäster! Nice! Sedan bara drällde de in. Gäng efter gäng tills alla bord och stolar var fulla (de sena fick stå). Då körde vi!

Det var en härlig spelning. Ossian vrålade, jag och Sebbe körade i gemensam mick (när han såg att jag åt vitlökssås till middagen gjorde han likaså), Pablo brölade, Erik solade, Solberger styrde, Abbe groovade och Joel funk:ade. Dessutom fick ju min bitiga trumpet och Sebbes jamande gitarr vara med. Åh, det var kul, vi har blivit tightare sedan vår första spelning då det var hjärnan och inte ryggmärgen som styrde. Det lät nice, helt enkelt.

Men, publiken. Den var så härlig. Och så gott som alla måste ju ha kommit för vår skull med tanke på att det inte var en enda gäst innan det började närma sig vår spelning. Alla sa snälla saker till oss, och i andra set började några sköna killar dansa. Det var härlig stämning!

Krogägaren blev så glad över alla människor att han ändrade sitt ölbud för bandet: Från 12 öl att dela på till fri tillgång till öl för hela bandet. Dessutom kom han ut med "Juiceshots" till oss. Lite omedvetet fyndigt, skulle jag tro. Men han var inte bara givmild, en aning sniken var han också. Vi hade nämligen två set med paus mellan, och den förlängde han in i det oändliga för att folk skulle köpa med öl. Suckelisuck. Om och om igen samlades bandet för att gå upp på scen igen, men gång på gång fick vi vänta 10 minuter till, 5 minuter till. Vi ville köra ändå, men i så fall hade vårt lugna intro misshandlats av Red Hot Chillipeppers som stod för bakgrundsmusiken. Men man ska kanske inte klaga. Han tjänade väl in 3/4 av månadsinkomsten på vår kväll.

Åå, kära människor, man blir så glad när folk vill komma och lyssna! Vi fick giget en vecka i förväg, och ändå blev det så bra! Tack!

(Den enda som saknades var fröken Askerfelt, världens bästa och trognaste fan. Kommer på alla ens spelningar oavsett band, är alltid glad och har alltid något gott att säga! Jag antar att hon var sjuk och hoppas att hon tillfrisknar till kvällens förstaklass)

Ikväll blir det bandmys med Juice. Vi ska mysa, titta på bandfilmen The Commitments och mysa. Efter repet. Och Hörni, imorgon (fredag) spelar vi på Queen Victoria, Drottningatan 12. Då kan ni ju komma och njuta. Klockan 22.

Apelsiiin (uttalas)!

Igår fick jag pannkakor!!! Hos Andrea. Med kardemumma i (min idé, sedan jag snott den från Miriam som bjöd mig på pannkakor i torsdags).

Mathilda var också där. Hon tyckte att det var fantastiskt intressant att läsa på mjölkpaketet om världens minsta kolibri (bikolibrin, vägar ca 2 g och lägger ägg små som lillfingernaglar) och vad som händer när man hickar. Andrea prickade in Dannys (?) "Tokeo" på introtävlingen i P3. Annars sög vi. Men lunchen sögs inte. Den smaskades.

Jag läste här om dagen i UNT att Alcatraz-Andreas raggade körslagsröster på Gränby Centrum.

Kära vänner!

Idag hade jag en kändis inne på mitt lilla fik. Ingen mindre än Alcazar(om jag stavar fel så är jag bara stolt eftersom det visar hur lite jag bryr mig)-Andreas blev intervjuad där av en skribent från UNT. De köpte inget, men däremot skräpade de ner. Tralla. Andreas verkar *****. Och han verkar gilla ****** ******. Och så läser han inte så mycket ******, men **********- och *************. Men allt det här får ni väl läsa om i UNT imorgon. Utom ****** då. 

Är jag hemsk? Är jag en sådan där äcklig typ som hänger ut kändisar? Jag tror att jag cencurerar. Ja, det gör jag! Sådär. Det var i vilket fall lite spännande att ha en intervju att tjuvlyssna på, även om det blev lite mycket babbel.

Tralla, God natt!

Kära ni. Min cykel är stulen!

Om ni ser en gammal Crescent som...
- har en stor ljusbrun lädersadel
- har en stor reflekterande varningstriangel mellan sadeln och pakethållaren
- har ett sönderrostat spröt på styret som en gång var en backspegel
- antagligen var blå (nu så rostig att det är svårt att avgöra)
- har plasthandtag som en gång var vita
- har en sönderrostad ringklocka med fågelskit på undersidan
- är en herrcykel med stången så högt upp att man oroar sig för kronjuvelerna varje gång man ska stanna (och jag har inte ens några)

... då kan den mycket väl vara min. Ring mig då, snälla!


Jag saknar den. Väldigt mycket. Den var min fars, så han är också ledsen. Mycket ledsna är vi. Stals från centralstationen.


(Ungefär. Färgen är ju lite fel, män ändå inte så mycket. Den är ju rätt rostig. Större lite ljusare sadel dock. Och trampor.)

Hej då.

Jag och Martin das Wahlstedt älskar nog varandra en smula. Vi blir så glada i varandras sällskap att vi ler (oh, ja, det är sant, vi LER!). För en vecka sedan bjöd han mig på kladdig (!) kladdkaka, igår ville ödet att vi skulle ta en promenad. Jag hoppas att jag får ha den mannen i mitt liv i många år framöver. Kanske till och med mansåldrar. Nä. Eller ja, varför inte. Om vi begravs som grannar skulle jag inte klaga. Fast då är de ju i och för sig inte "i mitt liv" längre. Vi säger väl många år då.

Kärlek utan kyssar är som Martin och Monica!

Söndagen... Vilken dag. Det var kanelbullens dag, och det märkte jag tydligt. Jag sålde närmare 600 st. Och åt en halv Linnébulle. Och såg på när Miriam åt en bulle. När jag kom hem till henne var jag helt galen. Hennes husknut blir aldrig mer vad den var!