moncan

Jag och Martin das Wahlstedt älskar nog varandra en smula. Vi blir så glada i varandras sällskap att vi ler (oh, ja, det är sant, vi LER!). För en vecka sedan bjöd han mig på kladdig (!) kladdkaka, igår ville ödet att vi skulle ta en promenad. Jag hoppas att jag får ha den mannen i mitt liv i många år framöver. Kanske till och med mansåldrar. Nä. Eller ja, varför inte. Om vi begravs som grannar skulle jag inte klaga. Fast då är de ju i och för sig inte "i mitt liv" längre. Vi säger väl många år då.

Kärlek utan kyssar är som Martin och Monica!