Morgonbuss
Först körde chauffören fel. För att rätta till sitt misstag började han svänga in på små krokiga gator. Han Löste det ganska bra, men jag tror att en sådär tre stycken som brukar stå i svängen vid tipptoppen kom försent till sina respektive mål imorse, för dit körde inte herr chaufför. Moncan slumrade till.
TUT! Jaha, oj, var det bussen eller en annan bil? Moncan slumrade till igen.
TUT! Det var bussen. En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör...
TUT-TUT! En bil svängde inte tillräckligt snabbt. Jaja, inte mig emot, action is what I like!
Tuss på er!
Nej.
Tänk, alternativt uttala högt, dem med känsla*.
Så känner jag just nu.
Tre önskemål:
Att fika samt samtal om livet hade blivit av idag.
Mer sömn.
Mindre stress. Den är typ svårhanterad idag, liksom.
*Känsla av hopplöshet med en nypa ångest. Sådan man kan kosta på sig eftersom man vet att det hela inte är så farligt som man i sin gnälliga ynklighet vill tro.
Tänka sig!
Efter en sista intensiv femtimmarssession med projektarbetesgruppen blev vår film fullkomligt klar. Det innebär att det enda vi har kvar på hela det stora projektarbetet är att skriva projektrapport. Sedan är vi färdiga. Oj. Oj.
(Sjukt vemodigt, jag tänker på alla galna projektdagar vi har haft, och nu blir det inte så många fler sådana. Mathilda har satt ihop en massa "bloopers" med tokmycket skratt och konstiga situationer. Det är så jag vill minnas vårt projektarbete!)
Slagg de luxe
Nu ska vi tre sova, och jag är nöjd, för jag har Petters karatebyxor. Näjs. Nätt!
Fråga och uttalande.
Jag SKA behålla:
Förvandlingen...
"Maten är klar!":
Maten upplagd, faktiskt ganska god.
Jag ÄR unik
Gör som 1647 andra idag:
SKAPA EN EGEN BLOGG!
Rude! Kvinnan!
Hej barn!
Jag, Moncan Kråkan Fågelskit, har hittat mig en studentklänning vit.
Det är nämligen så att jag och världens bästa Mathilda har varit i Stockholm för att titta på studentklänning med mera. Vi räknade inte med att hitta något vettigt över huvud taget, så då var det klart att vi hittade massor. Mathilda köpte två tröjor och ett par svarta "jeans" (leggins) och ingen plånbok, och jag kom hem med en studentklänning, en ekologisk klänning, en mössa och en sjal. Jeansen och studentklänningen var från olika SALT, så vi fick varsina nästan lika fina påsar att bära hem kläderna i.
Mathilda tog sig hemåt med en mage fylld av kycklinglasagne (att hon törs i dessa glastider. Modiga kvinna!), medan min var behagligt fullpackad med linssoppa och en fullkomligt platt ostfralla. Som ett mosat pitabröd med smält ost i mitten såg denna underliga fralla ut. Och smakade.
När vi till slut närmade oss Uppsalas tågstation efter en glädjefylld dag såg jag restaurangen Peppar Peppar som vi hade pratat om på infärden.
- Peppar Peppar, sa jag och pekade ut.
- SALT SALT, svarade Mathilda nöjt och pekade på våra påsar.
Jag och mina vänner
Jag har blivit kompis med massa busschaufförer på sistone. Idag till exempel, så stod jag framme hos min nye vän och diskuterade olika avstigningsalternativ i flera hållplatsers resa innan jag gick och satte mig. När jag slutligen gick av blev det hållplats tidigare än vi kommit överens om, så jag ryckte leende på axlarna med en stor gest, och han log och skakade lite på huvudet, och sedan log vi igen när han körde förbi mig. Nu är vi vänner för livet.
En annan träffade jag här om morgonen. Han undrade vad jag hade i min låda på ryggen. En trumpet, svarade jag, och då undrade han om jag använde mina stora hörlurar som öronproppar när jag spelade. Nej, skrattade jag, och sa att det i och för sig kunde behövas. Då berättade han att han spelade dragspel. Jasså, sa jag. Han brukade sitta i sin hall då, för annars blev det så starkt. Ja, man kan behöva lite space ibland, höll jag med om. Nu är vi vänner.
Vilket underbart släkte de är, de där chaufförerna!
Fram med champagne!
Nu har Jonas slagit rekord.
På morgonen hade vi matteprov, och när vi sedan träffade honom några timmar senare för att ha fysik hade han rättat allas prov, och med dem delade han ut ett facit som han hade slängt ihop. Bara så där.
- Ni sa ju att ni hade fått lite ont om tid på provet, så jag tog och räknade igenom det, och det tog trettiofem minuter.
- #&&)``(¤=*"%! (storm av protester rörande orättvisa)
- Vänta lite. Så tog jag det gånger π för att få ut hur lång tid ni borde få på er. Så ni skulle nog haft 10-15 minuter extra.
Tydligen använder han alltid detta knep för att beräkna rimlig provtid. Kära Jonas.
En tanke
Hej och hå, världen är grå (om man tittar ut nu eftersom tapparna i ögat inte kan registrera färger när det är så här mörkt)!
Jag är glad, för jag och någon (inte den som heter Någon i min telefonbok, utan en annan någon... tycks finnas många sådana) ska förhoppningsvis gå på en spexig teaterföreställning som man bara får gå på om man har en tidning, ficklampa och partyhatt med sig. Samt gummihandskar, treudd och en skallra. Såvida jag inte har blivit utsatt för ett lureri, vilket i och för sig händer ganska ofta... Men det låter som en ytterst spännande föreställning, vi i publiken ska uppenbarligen få vara med och leka.
Nu säger jag god natt och ve mig som inte går och lägger mig tidigt när jag har matteprov dagen efter...
Projektarbetets avslutningsdikt
KOL och emfysem på hälsan tär.
Den första ger hosta, den andra svårt att ta upp syret.
Och vi fann Oskar och Carina på hälsoäventyret.
Där fick Sigge röka sitt filter fullt av tjära,
bara för att hjälpa 6:e klassare att lära.
Och folket på stan, de har också talat
- någon sagt nåt vettigt, andra bara skvalat.
Att sluta röka utan hjälp, det klarar ganska få.
Åke 73, han lyckades ändå.
Det är många som inte sanningen vill gripa
Men FATTA - det är farligt med vattenpipa!
Nu får ni själva välja
om det är giftig rök ni vill svälja.
Kanske behöver ni aldrig börja,
så slipper era nära och kära sörja.
Men vill ni röka så fortsätt puffa,
Vi ska inte om saken gruffa!
Kära madame, och kära monsieur,
Med detta sagt tar VI nu adjö.
I'll give you some looove!
Så blev det en dag med bara datorn, fysiken och matteboken. Utom när man fick lite Jens-kärlek. "Love will come and go", och visst gick han. Tralla.
Hoppas att Linn kommer på storbandet, för då blir det kramar av!
Bitter
Alla barnen var små fjortisar i biblioteket, utom Moncan, hon blev bara störd (i sitt ambitiösa Matte E-pluggande).
Andas.
Idag hade jag Biologi. Vi gick igenom ögat.
Så långt ingen fara.
Vi gick igenom örat. Faran närmade sig. Vi började prata om hörsel och hörselskador.
Där kom faran.
Halsen snörde ihop sig och ögonen blinkade. Inget vulkanutbrott, direkt, men det räcker liksom att det finns på insidan. Så fort något om hörsel som försämras, tinnitus eller andra jobbigheter kommer upp är det liksom som om någon gräver inne i mitt huvud. Allt ruttnar. Det blir svårt att andas. Och det enda man får höra är att det inte blir bättre.
Jag hatar tinnitus. Av hela mitt hjärta. Jag känner mig lite trasig när jag tänker på det. Som en blunddocka vars blundfunktion sakta men säkert rostar igen.
När man är nyfödd hör man frekvenser mellan 20 och 20 000 Hz. När man är 65 hör man frekvenser mellan 50 och 5000 Hz. Då kanske man inte kan njuta lika mycket av musik. Sånt säger Hasse. Ångest.
Snälla barn... använd öronproppar? För min skull? Snälla?
Stackars mig
... och dramatisk.
Music makes my brain go round!
Körsång att lyssna på, och en hel massa underbar blåsorkester att spela i. Både kören och vi låter riktigt bra. Haha, det trodde jag aldrig att jag skulle säga: GUSB låter riktigt bra! Sjukt bra stämning också, inga sådana där äckliga grupperingar heller. Jag vet knappt vad någon heter, men att prata med folket är inget problem. Inte en enda vill jag plocka bort, inte ens de jobbiga, för de har ju också sin charm!
Gött! Kom och lyssna på GUSB:s nästa konsert, det blir en killer!
Gruvans brassband
Vilken film, ja. Ikväll såg jag den för första gången i mitt liv. Den är i princip omöjlig att få tag på i Sverige, men tack och lov har Stadsbiblioteket i Uppsala en VHS-kopia. Där satt vi, jag och två fulla soffor med orkestermedlemmar, och snorade och hade oss. Ulf torkade sig under glasögonen med handen. Jag har saltat ner min sjal. Ja. Den var bra.
Se den!
Jabba-dabba-dooo
Jag kom in på AMK!!! Så glad så att jag kan spricka och hoppa och studsa och pussas och kramas och dansa och sprattla.
Pappa fick läsa upp brevet i telefon, och jag berättar mer senare, för jag måste gå!
Nu är senare! Pappa fick som sagt läsa upp brevet i telefon ("jag säger ba-pada-pada") och jag blev glad som en toka. Jag började hoppa omkring i Ångströms (för det var där jag var, universitetets naturvetenskapliga centrum) lokaler och fnissa.
När jag sedan kom hem var jag inte fullt så glad, för då hade jag tappat en femhundring. Jag tassade in i huset och sade knappt "hej", men när jag kom till köket så väntade mig detta:
Blir man då glad eller glad? Mamma hade åkt och köpt underbart fula blommor som dofta ljuvligt, och far hade åkt in ända till Systemet (det är ju inte direkt runt hörnet när man bor i en liten by som jag) för att köpa en flaska bubbel. Underbara föräldrar! Sedan hade familjen en liten bubblig kväll, glad och snäll.
Åh, och alla andra har varit snälla, kramat mig så hårt och skickat toksnälla SMS. Vill ni ha ett exempel?
Andrea:
"MONICA! AAAAAH!
Grattis älskade du!!
Fan vad du är bra!
Du gör mig glad :d
Akta dig, för jag ska
krama ihjäl dig
(nästan) när vi ses.
Puss på dig fågeln!"
Jag tror jag smälter av all kärlek! Och Klara, min nio- eller tioåriga lilla tredjetrumpetare i orkestern, hon fick veta om det igår. Hon sade dagen innan provspelningen att jag måste ringa så fort jag visste ifall jag kom in. Jag hade gjort så, men när jag ringde hem till henne hade hon redan somnat, så jag sa till hennes mor att inte berätta att jag ringt. Och jag sa INTE att jag hade kommit in, för rätt ska vara rätt, Klara först!
Barn. Jag är inne.
IH!
Äntligen!
Du! Det är ju sommar!
I två dagar har jag nu klaffsat runt i mina blommiga gummistövlar, plaskandes genom varenda vattenpöl jag kunnat hitta. Solen i ansiktet, vinden i håret. Dropp och kvitter i öronen och djupa gropar i kinderna. Sol, sol, sol, sol, SOL! Om inte sommar, så jättevår. Pirrig, kvillrig, sprittande vår. Mmmm...
Jag vill ut!
Rätt i ryggen!
Musik Direkt (jag vet att jag tjatar)
En viktig dag har vi missat: π-dagen! Den var ju i lördags, (2009.0)3.14! Fantastisk dag. Firas på fredag nästa vecka på Lundellska skolan om någon är intresserad? Hej och hå.
Apropå π, förresten. Igår på Musik Direkt var det en som vann ett superpris med T-shirt, ekologiska geléhjärtan, TVÅ förpackningar med ekologiska kondomer, läppcerat á la pussgurka, en kokbok, hjärtformade makaroner och säkert en hampatvål eller något annat skojigt. Vem vann detta, om inte stolsägare nr 314? Soft, soft. Och fin övergång, Monica, för övrigt.
Musik Direkts länsfinal var en ytterst rolig dag med häng på UKK med de andra banden, varvat med mulning av Wienerbröd (innan, som Isak sa) som Jens söta bullmamma hade köpt. Rent resultatmässigt gick det väl inte så bra för Nästan, vi kom varken etta, tvåa eller trea, och inte fick vi "Ladies price" (TACK Erik och Jens) heller. Men vi anser oss ändå vara nöjda och glada, om än bittra. Istället gick Kärleksfabriken (GRATTIS) och Mad Artworld (eeh, ja.) vidare till Riksfinal.
Men detta är inte vad jag kommer minnas. Det jag kommer minnas är alla fina människor som kom och kramade och peppade mig i pausen. Jag kommer också minnas den trevliga lunchen, hur trevliga de flesta banden var och vår egen bandkärlek. Dessutom (framför allt) ska jag minnas de trevliga killarna från "sound checket" som på Amerikanska frågade oss 1) var man kunde köpa vår skiva, (svar: ingenstans, så sedan) 2) vad vi hette, och 3) om vi hade Myspace (svar nej). Man blev så himla glad, för de hade verkligen ingen press på sig att säga något positivt till oss. Jag är nu lite ledsen att vi inte träffade på dem igen på själva konserten, för då hade vi kunnat ta deras mail och skicka ett smakprov så fort vi hade spelat in en demo. Men, men.
Puss och skjuts, nu är det kemi.
Music, otra vez, jawohl!
Ps, någon som vet en (eller flera) duktig(a) tjej(er) som spelar sax eller trombon?
Men sluta nu!
Så inleddes ett inlägg som fanns att läsa på blogg.se:s förstasida. Det är ju så att man kan må illa. Vad då "...eller passar hon mer som en prydlig tjej, som exempelvis gör reklam för någon skönhetsprodukt?"? Jag säger usch... det låter så nedlåtande och ytligt att det riktigt kryper i skinnet på mig. Det kan vara okej att ifrågasätta om någon verkligen framstår som sportig. Men nu handlar det om en övergång från fritidsintressen till utseende, och jag gillar det inte. Trött. Usch.
Det värsta är inte att någon tänker det, det värsta är att någon skriver det, att någon har sådana värderingar att den gör en sådan koppling. Att denna Leighton borde satsa på skönhetsprodukter, för det är vad hon duger till. Feminint och trevligt och gulligt. Låtom oss förstärka könsrollerna!
Feministen inom mig vaknade nog till lite...
Utan arsenik
Ärtsoppa, ett skänk från ovan!
Pop Non Stop
"Man skulle kunna säga att Nästan har fångat essensen av pop genom att skapa någonting som både låter enkelt och slagkraftigt."
Jaha. På så sätt. Fin slutsats för att inte ha hört oss.
UNT, den här gången...
Miriam Seligsohn och Erik Solberger utgör halva Nästan.
Foto: Annika Skaaret
Halkade in på ett bananskal
Nästan är bandet som ställde upp i Musik Direkt av en ren slump. Och deltävlingen var det deras första gig någonsin tillsammans som band.
När vi frågar bandet Nästan vad de spelar för typ av musik svarar de "vi vet inte riktigt, men ni har själva kallat det för glad pop", och anspelar på vad UNT skrev efter att de hade gått vidare från deltävlingen i Musik Direkt.
Glad pop får det då bli. Bandet består av Monica Kaija, Jens Bleckert, Miriam Seligsohn och Erik Solberger. Jens är under intervjutillfället bortrest, men de övriga vill påpeka att han lite av bandets stomme.
- Från början var det bara jag och Jens som spelade gitarr och piano tillsammans. Sedan ville Jens utöka och vi plockade in Monica på trumpet och Erik på trummor, säger Miriam.
Bandet bildades i samband med Katedralskolans musikal förra året, där de alla var inblandade. På sommaren spelade de lite löst tillsammans, men när hösten kom stod det helt stilla på grund av tidsbrist. Idén till att vara med i Musik Direkt föddes bara några veckor innan deltävlingen, ett band hade lämnat återbud och det fanns en plats ledig.
- Det var av en ren slump. Vi fick tokrepa i tio dagar för att få ihop det, berättar de.
Spelningen på Musik Direkt var också deras första någonsin tillsammans. Trots det lyckades de inte bara med att få med sig publiken ordentligt utan också med att gå vidare till länsfinalen.
- Jag har nog aldrig varit så nöjd med ett liveframträdande, säger Erik som tidigare har spelat i andra band.
Monica håller med.
- Det är ett så bra upplägg i tävlingen också. Vi hade ju inte så många låtar, vilket var skönt att det inte heller behövdes. Sen får man också hjälp av ljudtekniker vilket gör allt så mycket enklare, säger hon.
Att bandet gick vidare trots så snäva förutsättningar tror de själva beror på att de spelar en väldigt simpel och avskalad musik, som är lätt att sätta. De använder exempelvis inget helt trumset utan bara en virveltrumma och en hi-hat. Man skulle kunna säga att Nästan har fångat essensen av pop genom att skapa någonting som både låter enkelt och slagkraftigt. För att förbereda sig inför helgens länsfinal repar de intensivt, men inte i en replokal utan i ett vardagsrum. Instrumenten är så enkla att ta med sig att inga tekniska hinder stoppar dem från att spela där det är bekvämast.
Vi undrar om de inte med tanke på portabiliteten har funderat på att bli gatumusikanter.
- Nej, men det var en bra idé, skrattar Erik.
Pedram Nasouri
[email protected]
Konserter, typ
I helgen var Øystein Baadsvik, en ytterst trevlig och begåvad tubaist från Norge, på besök i Uppsala. Anledningen var "Brassfrossa", en helg fylld med brassinstrument (ca 300 st!) och deras musiker i varierande storlek och ålder. Riktigt trevligt, måste jag säga. Fin konsert med den galna låten "Fnugg" (youtube:a på den, fantastisk), men ännu finare konsert fick man lyssna på strax därefter, nämligen Mnozil Brass. Får du någon gång chansen att gå och höra och se dem så rekommenderar jag dig starkt att ta den. Det är lika mycket show (om inte mer) som härlig brassmusik i alla möjliga genrer (jazz, smör, Queen, klassiskt, konstigt, modernt osv), gärna med höga, höga och starka, starka toner. Fantastiskt. Och en rejäl skopa humor.
Söndagens Musik Direkt-deltävling var inte heller fy skam. Sjukt bra band, de var så många sköna filurer att domarna skickade vidare fyra artister istället för de tre som var tilltänkta. Däribland Kärleksfabriken med Skrapans egna Gustav och Sofia, som sagt. Musik är bra härligt!
Det ultimata telefonsamtalet
1. Under 45 sekunder (helst under 30...).
2. Över en timme.
Allt där emellan är rubbish.
En annan dag... som vanligt
Och GLÖM för allt i världen INTE att köpa biljetter till länsfinalen i Musik Direkt på söndag, då ska vi ju spela med Nästan! Kärleksfabriken med Gurra och Sofia och Magda (som jag inte känner men av någon anledning ändå nämner vid smeknamn) gick ju också vidare igår, så kom och se oss alla! Kom, kom, kom! Alla ska dit! JAG ska dit! Och alla band/artister är sjukt bra, sjukt, sjukt, sjukt, så sjukt bra att jag nästan önskar att jag bara fick sitta och njuta och titta och lyssna!
Puss och puss och puss!
Musikanterna mötte juryn
Monica Kaija värmde upp i ett av de ljudisolerade rummen innan provspelningen.
Foto: Björn Westerdahl /Försvarsmakten
Luften i den stora provspelningshallen dallrade av spänning, nervositet och ljudvågor från välpolerade instrument när ungdomar från hela Sverige möttes för att provspela inför Försvarsmusikcentrums jury.
- Konkurrensen är hård, sa Monica Kaija från Uppsala.
Monica Kaija är en av 152 musiker som slåss om de 30 eftertraktade platserna i Arméns musikkår och Livgardets dragonmusikkår. Utbildningen till musiksoldat är elva månader lång och innehåller både grundläggande soldatutbildning och många sena kvällar framför notstället. I år har rekordmånga sökt till Försvarsmusikcentrum, runt 150 jämfört med fjolårets drygt 100.
Carl David Österberg vill bli antagen till musiksoldat så att han kan få in rutin på sitt spelande och knyta kontakter för framtiden.
Foto: Björn Westerdahl /Försvarsmakten
- Jag tror man blir väldigt bra på sitt instrument om man kommer in här. Då kommer man ju att spela och träna varje dag, sa sökanden Carl David Österberg.
Varför söker du hit?
- På min fritid spelar jag i ett popband, ett marschband, en musikkår, en orkester och ett storband. Men det blir ganska rörigt. Om jag blir antagen hit kommer jag att få in en bättre rutin.
Lasse Johansson från Orsa i väntrummet utanför ett av provspelningsrummen.
Foto: Björn Westerdahl /Försvarsmakten
"En drömkomposition"De som blir antagna till musiksoldater tränar tillsammans med fast anställda proffsmusiker tills de är så skickliga att de kan uppträda offentligt - både på slottet och ute i landet.
- Jag är ganska aktiv. Att göra lumpen och samtidigt få spela musik skulle vara en drömkomposition för mig. Om man kommer in här får man ju kanske spela på kronprinsessans bröllop, sa Monica Kaija.
Disciplinen, perfektionismen och scenvanan som följer i utbildningens spår lägger en god grund för de som vill fortsätta med musik efter muck.
- Man får nog bra självförtroende när man spelar inför kungen. Om jag blir antagen tänker jag söka vidare till musikhögskola eller folkhögskola när jag är klar, sa Carl David Österberg.
I mitten av april får de sökande besked om de kommer in eller inte.
Björn Westerdahl
Blä
Åtminstone lunchen.
En tallrik full med torskfisk, ostsås, bönor och potatis.
Rätt i knät.
Hela låren.
Halva linnet.
Min sjal.
Allt gult, allt kladdigt.
Nu intorkat.
Riktigt svinigt.
Hur ska de förstå att jag klarar av det?
Man vet inte vad man har förrän man förlorar det. Nu är det så det känns. Som om jag förkastat alla mina chanser att komma in i AMK. Det svider, svider som ättika i mig!
Jag spelade trumpet där nere, och så plockade jag fram gamla godingar som jag spelade för flera år sedan. Four brothers. Dixie. Perdido. Hit that jive Jack. Flying home. Ain't nobody here but us chickens. Då kände jag vilket sjukt misstag jag har gjort. Varför spelade jag inte någon av dem istället för den där ÄCKLIGA Autumn leaves? De lät idag ca 50 miljarder gånger bättre än den där äckliga smörsången som jag inte fått grepp om än. Av den simpla anledningen att jag älskar dem och har dem invärkta i fingrarna. Shit.
Just nu vill jag skrika ut högt. Jag vill vråla ända bort till Katlagrottan, jag vill skada mig. Hoppa in i den kantiga skorstenen med ryggen före. Jag vill gråta.
Men jag låter bli. Vad ska det tjäna till? Jag har ju redan gjort vad de tillåter av mig. Nu är det bara att vänta på kuvertet.
Åh, finge jag bara en chans till skulle jag göra vad som helst. Jag skulle lära mig hela Haydns trumpetkonsert på en vecka. Jag skulle bli tillfällig nykterist. Jag skulle låta bli att sminka mig. Jag skulle klä mig i enbart lila. Jag skulle leva på matersättning i form av piller fram till inryckningen. Jag skulle spela Hit that jive Jack.
F*n. Hur kunde jag åka dit med inställningen att jag redan var inne?
Borde
Cvåra s.
Monica försöker stava.
www.svt.se - ABS
Nä. Vänta.
www.svt.se - ABC ska det ju vara!
Lite som den där gången jag hette Monisa.
Ibland blir man glad
Alla barnen
hette Niklas
utom Ulf...
...för han
spela'
golf!
Lissna!
1. Jag gillar inte lila.
2. Jag gillar inte lila och gult i kombination.
3. Jag har idag räknat fysiktalet 313 (egentligen 3.13).
4. Jag har idag räknat fysiktalet 3.14.
De som känner till de sista talen är lite större i mitt huvud än ni andra. På ett bra och slimmat sätt. Och vis.
Provspelning AMK
Kul...
Igår kom jag till provspelningen för AMK. Inte ensam, som jag först trott att jag skulle göra, utan med Ida från Falun som jag träffade på busshållplatsen. Vi blev kamrater. Anlände till Stora Ursvik från Hallonbergen (världens vackraste namn?) gjorde vi, och där mötte oss så småningom ett mycket tråkigt besked:
1. Det var 37 sökande trumpeter om högst 8 platser.
2. De andra sökande var inte dåliga...
3. Man får inte veta om man kom in eller inte förrän om 4-6 veckor.
Inte så nice. Själva priovspelningen gick ganska bra, men samtidigt ganska dåligt. Allt handlar om vad de lyssnade efter. Vi får se. Men just nu känns det inte så ljust. Ca 21% chans att komma in. "Gött".
Något som däremot känns väldigt bra var att jag hade så trevligt. Medan Ida var och värmde upp lite tog jag mig en kopp tea. När jag druckit upp gick jag för att slänga min plastkopp i soptunnan. Samtidigt tänkte Gustaf från Örebro slänga sitt bananskal. Eftersom jag är en gentleman lät jag honom slänga först, och sedan dess är vi vänner för livet. Vi började prata, och strax kom Carl David, även han från Örebro fram till oss. Hu, så trevligt vi hade. Och sedan kom Ida tillbaka, så vi satte oss där i en liten stolsring och chillade.
Efter ett tag kom även den gamle gode Gustav iklädd sitt lockiga hår och den snyggaste militärrock jag sett. En kram fick han. En varsin kram fick också mina kära storbandskamrater Abraham och Per. Det hela blev faktiskt riktigt mysigt, och efter att alla hade spelat klart och ätit halvfryst kycklingklubba med potatissallad gick jag med mina tre nyfunna vänner mot bussen för att ta oss in till das hufvudstad, Estocolmo. Där skulle vi gå till drömbutiken a la brass (även om Carl David aka David aka C-D aka CD råkade vara trummis) - Brasspecialisten!
Plötsligt när vi stod där på busshållplatsen kom Gustav gående. Han dissade sin klasskompis (som tyvärr spelar trumpet och ska vara snorduktig) för att hänga med oss till specialisten, vilken kille! Så vi tog bussar och tunnelbanor och ena benet före det andra för att slutligen stå där framför dörren. Den där dörren som är helt annonym i sin utformning. Som omedelbart leder till en livsfarligt lutande trappa. Som leder till en dunkel korridor. Som leder till ännu en annonym dörr. Som leder till... himlen.
Det bara blänker. Man tittar åt höger - tromboner, valthorn, krokiga instrumentdelar hängandes i taket. Man tittar rakt fram - leendes gubbe. Man tittar åt vänster - skönhet. Det är Bb-trumpeter, C-trumpeter, piccolatrumpeter, flygelhorn, kornetter. Hub Van Laar. Yamaha. Bach. Jupiter.
Jag ville gå därifrån med en kornett, ett valthorn, ett flygelhorn och den där fantastiska tuban som hängde på väggen i ett rum... Men det blev ingenting. Strax lämnade Gustaf oss, om än med sorg i blicken, ty han skulle träffa en (annan) vän. Vi andra stod och myste ett tag till, och sedan drog vi oss mot centralstationen där det blev dags att splittras. Hej då Gustav från Sten-någonting. Hej då Carl David från Örebro. Hej då Ida från Falun. 
Brasspecialistens tuba.
Jag hoppas att vi alla (utom Ida, hon ville bli dragontrumpetare) ses i AMK om knappt ett år. Då blir jag glad.
(Suck, det hela känns lite hopplöst. Jag vill, jag vill, jag vill. Men tyvärr ligger inte arméframtiden i mina händer. Inte heller kronprinsessan Victorias bröllop.)
Audition, ja?
Provspelning för Arméns musikkår imorgon, då! Ska jag bli musiksoldat eller icke? En av de första att få veta (förutom jag själv, då) kommer vara min lilla 3:e trumpetare Klara som varje måndag sitter brevid mig med sin pockettrumpet redo. Det lovade jag henne.
Nervös är jag icke, men det kommer väl när jag går och lägger mig. Jag brukar tänka lite för mycket då. Mer än lagom, liksom. Fast det har jag mot förmodan klarat mig undan de två senaste kvällarna, så må hända får vi ännu en sådan? Hoppas!
Nu ska jag lägga in 2-5-1(alt. II-V-I)-progressioner på min kära iPod! Sedan är det bums i säng!!!
Önska mig lycka till, Puss!
Ps. Kommer jag in så får jag med stor sannorlikhet spela på kronprinsessans stundande bröllop. God bröllopstårta eller god bröllopstårta?
Tea var det värsta!
Nu ska jag Googla (hmm, undrar om det uttrycket ((parentes i parentesen i parentesen*) verbet) finns i akademiens ordlista?) fram en bild på en tekopp eller liknande. Jag tackade nämligen nej till tea när mor frågade nyss...
*Utveckling av ett uttryck som flitigt nyttjats av snuskisabel...