UNT, den här gången...
Miriam Seligsohn och Erik Solberger utgör halva Nästan.
Foto: Annika Skaaret
Halkade in på ett bananskal
Nästan är bandet som ställde upp i Musik Direkt av en ren slump. Och deltävlingen var det deras första gig någonsin tillsammans som band.
När vi frågar bandet Nästan vad de spelar för typ av musik svarar de "vi vet inte riktigt, men ni har själva kallat det för glad pop", och anspelar på vad UNT skrev efter att de hade gått vidare från deltävlingen i Musik Direkt.
Glad pop får det då bli. Bandet består av Monica Kaija, Jens Bleckert, Miriam Seligsohn och Erik Solberger. Jens är under intervjutillfället bortrest, men de övriga vill påpeka att han lite av bandets stomme.
- Från början var det bara jag och Jens som spelade gitarr och piano tillsammans. Sedan ville Jens utöka och vi plockade in Monica på trumpet och Erik på trummor, säger Miriam.
Bandet bildades i samband med Katedralskolans musikal förra året, där de alla var inblandade. På sommaren spelade de lite löst tillsammans, men när hösten kom stod det helt stilla på grund av tidsbrist. Idén till att vara med i Musik Direkt föddes bara några veckor innan deltävlingen, ett band hade lämnat återbud och det fanns en plats ledig.
- Det var av en ren slump. Vi fick tokrepa i tio dagar för att få ihop det, berättar de.
Spelningen på Musik Direkt var också deras första någonsin tillsammans. Trots det lyckades de inte bara med att få med sig publiken ordentligt utan också med att gå vidare till länsfinalen.
- Jag har nog aldrig varit så nöjd med ett liveframträdande, säger Erik som tidigare har spelat i andra band.
Monica håller med.
- Det är ett så bra upplägg i tävlingen också. Vi hade ju inte så många låtar, vilket var skönt att det inte heller behövdes. Sen får man också hjälp av ljudtekniker vilket gör allt så mycket enklare, säger hon.
Att bandet gick vidare trots så snäva förutsättningar tror de själva beror på att de spelar en väldigt simpel och avskalad musik, som är lätt att sätta. De använder exempelvis inget helt trumset utan bara en virveltrumma och en hi-hat. Man skulle kunna säga att Nästan har fångat essensen av pop genom att skapa någonting som både låter enkelt och slagkraftigt. För att förbereda sig inför helgens länsfinal repar de intensivt, men inte i en replokal utan i ett vardagsrum. Instrumenten är så enkla att ta med sig att inga tekniska hinder stoppar dem från att spela där det är bekvämast.
Vi undrar om de inte med tanke på portabiliteten har funderat på att bli gatumusikanter.
- Nej, men det var en bra idé, skrattar Erik.
Pedram Nasouri
[email protected]
Kommentarer
Trackback