Bah!

Hata packa. Hata packa. Hata packa.

Det finns få saker här i världen som jag tycker så illa om som att packa väskor inför resor. Särskilt om det gäller långa resor alternativt resemål jag aldrig packat inför tidigare i mitt liv. Nu gäller mitt packande både och (både och? Både ock? Både ockh?). 17 dagars vistelse bortom hemmet. Jag tror att jag får ta med tvättmedel. Eller grovt mycket kläder (som om jag inte hade tänkt göra det ändå). Men man ska väl inte klaga, antar jag.

Något som jag däremot skulle vilja beklaga mig över är att jag inte kommer att få träffa min vän, välgörare, en kille som är nästan jämställd med en bror - Jacob - innan jag åker. Han rycker nämligen in i lumpen innan jag kommit hem igen. Vem vet när man får tillfälle att fnissa med honom nästa gång? Det är lååångt norrut han ska, och jag vet inte hur mycket permission han får. Tråkigt!


Uj, rep, rep! Hej, hej!

Europaturné!

AAAH!

Det är inte klokt. I våras spelade jag med en kille som vikarierade i vår orkester. Han tog mitt nummer ifall han någon gång skulle behöva vikariat. Den gången kom nu.

En turné á tio dagar - ja tack!
Med storbandet/showorkestern Phontrattarne - ja tack!
Okända orter, men åtminstone delvis i utlandet - ja tack!

Jag förstår inte att jag har sådan tur. Att en spelning med gamla hederliga GUSB kunde leda så långt. Otrolig chans. Otrolig.


Spännande att se vart vi åker, än så länge ska det bara vara fyra som vet - de som planerade resan. Vi andra vet att vi ska sätta oss på en buss fredag morgon och komma hem söndagen veckan efter. Jag gillar't!



Gut Olga!






(Att resan blev möjlig beror delvis på Jacob som i de mörkaste av tider lyckades trolla bort två arbetspass. Världens bäste Jacob, skulle jag vilja säga!)

Soul, till på köpet!

Hej, hej, hej!

Jag är förkyld, hurra, och jätteglad! Jag visste inte varför. Jag tänkte efter, och då insåg jag att det var för att jag har suttit och spelat trumpet i två timmar. Man blir ju verkligen lycklig av den lilla krabaten. Jag tror att det är en han. Så man kan säga att jag har suttit och kyssts i två timmar. Inte konstigt att man är glad då?

Tankar om natten

Jag tror att jag ska börja skriva poesi. Jag har redan börjat skriva brev och musik. Och dagbok. Då känns steget inte så långt. Men behövligt.

Jag styrs av det förnuftiga huvudet, den känslostormande kroppen (hjärtat?) och den allvetande magen. Frågan är vem av dem man bör följa för att plågas minst?

Det där var för övigt inte poesi, utan bara ett infall från fingrarna. Men jag tror att jag skulle kunna vara bra med ord. Om jag skrev riktig poesi, alltså. Det är bara att rimma lite eller hitta ord som tycker om varandra. Lite som Eminem, honom lyssnade vi på vid dalaälvsbadande på Peace & Love, och jag har ju ett eget gangsternamn att leva upp till. Så om Moncan inte klarar poesi får väl Moncxx släppa lite rap. Yo-yo... flow. Ya Know?

Peace, y'all!