moncan

Idag blir min kära Mathilda 18 år gammal. Det tycker jag är bra, för då kan jag släpa med mig henne (och Andrea?!) på alla skivor! För övrigt är det här kvinnan jag skulle gift mig med om hon och jag hade varit lesbiska, för kvinnan är ju fantastisk. Hon gillar att städa och tvätta, hon har humor (som går över obegränsade områden), hon tycker att jag är lite rolig, och hon är ju framför allt ruskigt SNYGG i sitt röda hår. Man kan dessutom dampa på henne, för hon dampar bara tillbaka. Inte för att jag brukar dampa på henne. Det går inte.
Jag vet att man inte ska överanvända det här uttrycket men... jag tror faktiskt att jag älskar henne lite. Jag kommer nog aldrig ångra att jag valde Natur på Skrapan, och att jag hittade henne har en stor del i detta. Den som ogillar henne (om denna någon existerar) tänker jag nypa.

Hallå.

Jag kanske inte har nämnt det, ens så där i förbifarten, men jag är sort of bandmedlem nu. Inte för att vi har kommit speciellt långt, men det känns ändå lovande. Idag träffades vi hos Miss Miriam för en liten jam session som slutade med äppel/kanelscones och lüxchoklad i duktiga (tolka ordet som du vill) mängder. Denna lilla belöning var behövlig, för både jag och Miriam fick lite läxor av magister Jens, sträng som han är.
När det var dags att dra sig var Monica dock så dum att hon glömde sin värdelösa mobil. Tyvärr var hon dummare än så, hon insåg inte sitt misstag förrän hon stod vid sin busshållplats en kvart senare, och då var det bara att vända. Så hur skulle man hitta tillbaka genom Uppsalas alla gränder? Till slut gick det, men då upptäckte Monica ett problem... ingen ringklocka och ingen kod till porten. Hmm. Detta resulterade i lite fönsterknackning lite här och lite där innan hon till slut fick tag på en Miriam som sedan bjöd in Moncan på ytterligare lite musik och samtal.
Hemma var allt frid och fröjd, morotssoppan stod på bordet, och en väninna väntade ivrigt på att få gå en redig prommenad som var nyttig för både kropp och själ. Det kändes som att man pumpade omkring alla chokladpralinerna, så frågan är om man har hjälpt dem att sprida sig eller om man har förbrukat någon. Det återstår att se. Jag ska hålla er uppdaterade!

Nätti, nätti, kära töntar.

För alla som missade konserten på Uppsala Konsert och Kongress (dvs alla utom mor, far, och två Katteäckel) så vill jag säga att det blev succé (som Matti brukar säga)! Det var fullsatt sånär som på några platser här och var, och publikstödet var enormt! Varje låt satt som en smäck och det var sådär magiskt som det bara blir en gång vart tjugonde år - högst. Synd att ni missade det, Skrapanbandets bästa konsert någonsin! Gräm er ordentligt, suckers!

Ironiskt leende puss till alla som vill ha. 

Jag är glad.

Planer är som regler - till för att brytas. Det är därför jag är glad, för nu har jag fått chansen att ändra två planer som jag verkligen inte orkade med just den här helgen. Istället för att festa har jag fått det stora privilegiet att tillbringa både fredag och lördag kväll hemma i min alldeles egna lilla byhåla. Lördagkvällen till ära spenderades med mor och far framför Good bye Lenin. Till denna utsökta tyska film hade vi även lite kex (uttalas med k och inte med tj), lite tea, och en och annan alkoholhaltig dryck. En av dessa fick min käre finske far stifta bekantskap med.
Plötsligt mitt i filmen hörde jag och mamma ett "Va fan!" (med finsk brytning) från soffan. Vi hade nämligen för evigheter sedan fått en aluminiumtub fylld med någon form av sprit, och mor och jag tyckte att det var ett bra tillfälle att äntligen få den ur världen. Far däremot, han blev ju väldigt förvånad när den nyöppnade mjukosten på tub rann ut över hela saltinen (kexet). Därav svordomen. "Det är ju sprihihihit!", fnissade mor, och sedan var det svårt att sluta skratta (OBS, inte pga onykterhet, utan pga faderns förskräckta min). "Vilket slöseri!", utbrast han medan han rusade efter papper, och så var kvällen fulländad.
Detta är bara ett av många exempel på hur man kan tillbringa en trevlig kväll i lilla Vreta. Hoppas ni drar lärdom av detta.

Ett annat sätt att skapa en trevlig stämning är att hitta några kamrater och spela beachvolleyboll med dem en solig dag. Så gjorde jag på eftermiddagen i fredags, och då fick jag träffa Isabelle, Anton, Hedvig, Blobb, och andra som gör mig glad. Efter ett ganska bra och lagom tag med drakbekämpning i Isaks sandslott skjutsade Isabelle mig till stall och bussar, och på kvällen berättade hon glatt för mig att hon hade beställt en taxi. Så vart skulle den åka då, kanske ni frågar er? Det gör jag och Isabelle också, för det var bara något hon kläckte ur sig när hon i princip sov till mitt underhållande sällskap. Men jag tog inte illa upp, för vi hade haft en fantastisk picknick på hennes golv, så jag vet att hon tycker om mig ändå. Kanske tycker jag till och med lite om henne också, men det är ju aldrig något jag skulle erkänna...

Tuss på er, och njut av en ledig söndag!

I föregående inlägg nämnde jag att det är konsert imorgon. Jag ville bara passa på att tillägga att vi i tvåan hade en liten minikonsert för Herr Lindmark och några i min klass imorse. Alla log jättemycket, så antingen var vi hysteriskt roliga, ganska bra eller bara så dåliga (inte troligt) att vi var i enormt behov av lite stöd. Därför BÖR du också komma, så får du också le lite? Här kommer lite skamlös reklam, skriven av min kära bloggarkollega, klasskamrat, rödtott samt minikonsert-på-morgonen-besökare...

Mathilda:
Jag lovar att ni kommer gå runt resten av helgen med dessa fantastiska låtar i huvudet. Halvt hummandes halvt sjungandes. Riktgit bra om jag får säga det själva. Helt klart värt att gå PLUS det är gratis! 

Där hör ni! Kom! Puss!

Vänner. Ni ska få höra om dagens bästa stunder:

På väg till matsalen såg jag dem plötsligt - gamlingarna! Munnen for upp i ett smajl större än Ölandsbron, det var ju rena rama vallfärden! Dussintals gummor, tanter, farbröder och gubbar kom från ingenstans, och de var så söta, så söta. Det fanns gubbar med hattar, farbröder som gick snett, tanter som höll varandra under armen, ja, allt man kunde önska sig. Vissa var bistra, andra stoltserade med sina välförtjänta skrattrynkor. De är ju för söta!

Efter maten hände något än mer fantastiskt - jag och Mathilda mötte gamlingarna i dörren på väg ut från matsalen. Förstår ni? Jag fick se dem på nära håll! Underbara, söta människor!

Den här dagen har varit ljuvlig, likaså gårdagen. Min tallkottkörtel verkar få ljus så att det räcker och blir över, för den har producerat galet mycket glad-o-pigg-hormoner. Imorse var det så illa (superbra!) att jag till och med gick upp tidigare för att kunna jogga lite innan frukost. Det blev nästan religiöst. Ljuset som strilade varmt gult mellan granarna runt den lilla stigen jag sprang på. Fåglarna som lät från alla håll. Inte en levande varelse i sikte. Och det fanns så mycket luft att andas, det var som om någon hade höjt upp himlen för att ge mer plats åt andrummet och det där typiska morgonljuset. Ljuvligt säger jag bara.

Ljuvlig är även klassens Elsa i sällskap av Mathilda. På biologilabben satt alla och väntade på att en ballong (som blev större och större och jättestor) skulle sprängas. Mathilda, den lilla rödtotten, vet att Elsa alltid reagerar kraftigt när hon blir skrämd, så Mathilda nöp helt enkelt tag i sidorna på Elsa och skrek "BOOOM" (inte speciellt naturtroget). Det ledde till att Elsas armar for åt alla håll samtidigt som hon gav upp ett vrål, och detta i sin tur ledde till att Mathilda trillade ner på golvet av skratt. Vissa har bara den där rätta touchen för att sätta guldkant på dagarna.

Guld åt alla.

Förresten. Jag tror att jag är lite sjuk.

Min mobil är sjukt opålitlig, och har så varit i någon månad. Före det var den helt enkelt bara opålitlig. Om man lägger till en opålitlig och lat Monica har vi uppnått Svårkontaktad. Det är mitt tillstånd sedan länge. Jag har någon spärr som gör att jag inte förstår att SMS jag får är menade till mig. Därmed ser jag ofta ingen vits i att svara. Dumt. Ännu dummare är att inte bara jag själv utan även telefonen motverkar mig i nuläget. Om jag vill skicka ett SMS eller ringa ett samtal så hävdar den att SIM-kortet inte sitter i. Sedan säger den "telefon spärrad, ångra?". Då säger jag "ja tack, ångra!". Tyvärr vill den då ha en kod som jag inte kan så... det är bara att stänga av och skaka lite på den. Funkar ibland. Inte alltid. Nu har det börjat trilla av delar av skalet från den också. Och så är det något som skramlar när man skakar på den. Luckan är inte heller så lycklig. Den klickar inte längre, vilket är väldigt otillfredsställande när man är van vid en klickande lucka.
Kanske dags att skaffa ny mobil? Någon av dessa? 

Jag har hört att man inte får skjutsa folk på pakethållaren om de är över tio eller om det var femton år.

Jag är ju arton år gammal, så för att inte riskera något fick Martin skjutsa mig på sitt styre när vi skulle ner på stan för att träffa mor. Det var en premiär som hette duga tycker jag! Och det var nästan bekvämare än pakethållare vill jag påstå (fast utan att stå på mig allt för mycket)! Det enda som var obehagligt var nerförsbackar (risk att ramla framåt) och när Martin skulle starta (då lutade han sig mycket framåt -> åter risk att ramla av). Annars var han en mycket skicklig förare, och jag är ytterst tacksam för att han inte vinglade runt en massa, vilket pojkar har en tendens att göra om det kan leda till en skrikande tös.

Härligt att slippa vara olaglig!

Jag klarar inte av detta. Jag vill inte göra en tidning. Tidningar är töntiga. Jag är cool. Ni hör ju hur illa det klingar?

God eftermiddag!

Idag är jag glad som en lärka. Imorgon kommer med andra ord att bli ytterst plågsam pga sömnbrist. Det är så jag fungerar.

Idag tänker jag för ovanlighetens skull summera helgen. Läs ironi.
Vi börjar med lördagen, för det var då jag började bli kulturell. Jag och Isabelle tog oss nämligen in till Domkyrkan (118 meter lång och 118 meter hög) för en eftermiddagskonsert med Gosskören. De hade tjusiga kragar och mäktiga kåpor. Lite bisarrt men ändå inte helt utan charm. Dessa gossar sjöng i alla fall både lite av det ena och lite av det andra. Jag och Isabelle var helt överens på några punkter:

• Det andra stycket de sjöng var helt klart det vi gillade bäst (och vi gillade det)
• Orgeln var ångestframkallande
• Man hörde direkt när Anton tog soloton
• Isaks krage utan polotröja var imponerande

Efter all denna kultur åkte vi hem för att göra lite polkagrisströssel till glass (...) samt för att fixa ingredienserna till O'boy (dvs mjölk och O´boypulver som sedan mixas till en härlig dryck). Sedan bar det av till avslutningsfesten för musikalen. Den var belägen i en liten, liten lokal vid Studenternas. Alla mina favoriter var där, så jag blev glad. Glad blev jag också när jag fick skåla för ett band - Miriam, Jens och jag - vi får se hur detta slutar!
Köket kom att bli en samlingsplats, men då bestämde "festkommitén" att det var off limits. Därmed beslutade sig Erik för att hitta en plats som var on limits, och då någon ropade ordet "skrubb" fick det bli platsen för on limits. Vi var fyra som stod där inne ett ganska bra tag, men slutligen beslutade jag och en annan tös att det vad dags att byta miljö. När vi öppnade dörren så kikade Ida in, så vi skuffade in henne som substitut. Det roliga med detta var inte att vi stod där, utan att när Abbe en kvart senare (en halvtimme efter att vi hittat miniskrubben med marmorimitation på hyllorna och en obehaglig "röd / rosa trasa som används till rengöring av toaletten") undrade var Erik var så öppnade jag på skämt skrubben för att se om han var kvar. Det var han. Han, Ida och Henrik stod och fnissade och ville att vi skulle komma in, så vi tänkte "varför inte"? Ett litet Skrapanmöte är ju aldrig fel. Det höll Sebbe med om, så vi trängde oss in och försökte stänga dörren. Detta lyckades vi med efter någon minut, fråga mig inte hur, för man fick knappt plats fyra, och nu var vi sex. Varmt och gott. 
Jag hade en kul kväll. Synd bara att min vän Isabelle gick hem aningen tidigare. Jag hade gärna vandrat sida vid sida med henne genom stadsparken kvart över två. Det var så regnigt och härligt att jag inte ville att hon skulle missa det.

Annan skrubb:

Söndagen var också en dag för kultur. Men först och främst för lite löpning i das terräng full av snöblandat regn, träsk och snubbelbara objekt. Trötta blev jag och kvinnan, kalla med för den delen. Vad underbart att vi trots allt fick uppleva lite av det regn (snö) och kyla vi missat föregående natt!
Kulturen kom så småningom. En premiärkonsert med årets AMK - Arméns MusikKår - var inte fy skam, ska jag säga er. Johan brölade på med sin bastrombon. Klarinettläraren gungade hit och dit (klarinett nr 3 som jag erkänner mig gilla), och trummisarna växte upp som krokusar med sina cymbaler. Vi fick höra det enda kända skrivmaskinssolot som finns skrivet, hysteriskt roligt var det faktiskt. Ett marschpotpurri kändes som en självklarhet, och Kullerullvisan skumpade runt oss genom hela Sverige. När alla musiksoldaterna slutligen reste sig för att spela Du gamla du fria ställde oss Hanna och jag och sjöng för kung och fosterland. Bokstavligt talat. Fast inte helt, för kungen var ju inte där. Men ni kanske förstår vad jag menar? Herregud, det här måste vara "Hur-man-förstör-ett-skämt Grundkurs 1": förklara skämtet mycket ingående och var inte rädd för att ändra dig i syfte att bli rättolkad. Bravo, Monica!
Hur som helst, jag, Hanna och de andra Björkestenarna var nöjda med konserten, för att inte tala om fikat med kaffe och mazarin. Mums! Sedan var det Carmen och rövarspråket hela vägen hem!

Tänk vilken tur jag har ibland med mina vänner. Jag vet inte riktigt hur jag har förtjänat vissa av dem...

Mathilda kom till skolan idag medan jag stod och pratade med Helenius:
- Moncan, jag har något åt dig!
Jag tänkte att jag antagligen hade glömt något (det hör inte till ovanligheterna direkt), så jag tänkte inte så mycket mer på det. Där misstog jag mig dock, för när jag kom fram till henne så gjorde hon mig så glad, så glad, så glad. "Jag tänkte att du har ju varit lite nere sista tiden, så när jag var inne på designtorget såg jag den här och tänkte på dig. Det är inget stort, men... Den (presentpåsen) har blivit lite skrynklig i plånboken...". Jag trodde att mitt bröst skulle spricka av en sådan där glädjekavalkad som kommer över mig ibland. Vid sådana tillfällen kan jag inte låta bli att fnissa och krypa ihop lite, annars sprängs jag!
Jag brydde mig verkligen inte om vad som skulle finnas i den silverglänsande lilla påsen, för bara att hon hade tänkt på mig gjorde mig så lycklig. Men det visade sig att innehållet inte hade kunnat vara bättre! Den här kvinnan har verkligen en känsla för feeling, för presenten visade sig vara en liten pin med texten "Heja Norge". Älskade Rude! Jag hade inte blivit gladare om jag så hade fått en plasma-TV och en årsprenumeration på BingoLotto. Den var det bästa av det bästa, och jag ska bära den med stolthet!

Mathilda är en fantastisk och mycket underbar kvinna. Hon har min kärlek! Här är hon och jag på ett av mina favoritfoton i hela världen. Jag vill kalla det Happy butts.