moncan

Jag har sådan Carmen-abstinens att det inte är klokt!

I två intensiva veckor har det nu varit Carmen, Carmen, CARMEN! Vad går livet ut på i vanliga fall, så att säga? Många tycker nog att det är skönt att det är över och är rejält trötta på denna lilla musikal, men inte jag. Jag älskar fortfarande musiken. För att inte tala om den lilla touchen av lägerkänsla. Här kommer några av de saker jag kommer att minnas och/eller sakna...

Publikens ansiktsuttryck under strålkastaren
Gerwins när han sitter och ler utan att märka det
Blobb i fårskinnstofflor som håller ett ölglas med snorgrönt tea som luktar nyponsoppa
Låt nr 27 med Pablos crazymånga toner
Pablo
Onsdagskvällen när vi Skrapanmänniskor gick ut och Husman blev 19 år
Parkmans lyckliga ansiktsuttryck när han dirigerade sångarna
Sångstrofen "Jag låter dig aldrig gå - Carmen"
"Hora, hora"
Abbes och mitt minspel under "Hurra för Torreadoren"
Hedwig och Anton
Jens "Zuniga-skådespel"
När andra Zuniga slog i huvudet och började blöda
Parkmans traditionella "Suveränt, ni var jätteduktiga, så ses vi imorgon klockan sex, arton noll noll."
Larmet
Att de söta, rara dörrvakterna släppte in Amanda och Sofia
Sitta uppe i "Artis"
När jag fick blommor av Ida Marklund och blev så glad att jag flög litegranna
Tysta dansen
Fredagkvällarna med Isabelle, Anton, Hedwig och till slut även Hanna och Linnéa
Lördagskvällen hos Miriam och Anton
Manskören på "Nu har klockan ringt" och "Hurra för Torreadoren"
Alla kramar
Massa beundran hit och dit
Idas små leenden och höjda ögonbryn när någon ton fjollade sig
Hur min öl försvann
Vännerna som kom och lyssnade
Francos totala tristess
Eriks kaffe
Finn's schizofreni
Damons pianospel
När Johanna trodde att Manuelita skulle köpa kex
Fiolerna ca halvvägs in i första låten
Tamaras godisutbud
Hela orkestern

Jag har redan hunnit med en evighet och jag kan fortsätta ännu en eller två. Men vi väntar här så länge. Oj, oj. Imorgon börjar resan mot döden orsakad av stress.

Puss!