moncan

Hej, hej, hej!

I dessa dagar är jag fullt sysselsatt. Jag har jobbat med sådana där små monster som kallas barn. De är väldigt söta och glada, men ibland är de lite påfrestande. Man har både odågor och änglar att se efter, och ibland vet jag inte vilket som är värst (okej, helt klart odågorna men...). Det finns alltid någon som vill leka med en hela tiden (Monica, jag älskar dig! sa en liten tös om och om igen). Då får man räkna med att leva med bara en hand den dagen. Jag måste säga att jag får lite "cellskräck" av det. Då vill jag bara kasta ungen åt sidan och springa. Men så får man en utklippt ängel som någon har ritat, och genast känns allt lite bättre.
Andra ungar är uppkäftiga små glin. Säger man "kasta inte", så nog kastar de. Det är som att deras hjärnor inte registrerar det där inte:t. För det mesta ser man på en unge när den har gjort något. De har inte lärt sig ljuga ordentligt, så ögonen lyser med en intensitet som skulle kunna sänka Sveriges elförbrukning drastiskt. Då får man se ut som om man vet vad de är skyldiga till och stirra ut dem tills de ger upp. Det fungerar förvånansvärt ofta. Första gången någon lydde mig kom det som en (ljuvlig) chock.

Äh, de är asjobbiga, men samtidigt blir jag ju alldeles varm i själen när de ger mig en teckning, slutar att bråka eller skrattar så där hämningslöst som bara barn kan. Ja. Jag älskar nog dem tillbaka, åtminstone en smula. Imorgon ska vi på utflykt och grilla korv. Bevare mig väl och giv mig styrka.

Aj, aj, aj!

Om någon som inte har kårleg vill komm på Juices spelning på lördag så går det att ordna. Åtminstone om den gyllene åldersgränsen 18 är överskriden. Det är bara att säga till mig, så skriver jag upp hur många som helst på "listan". Det känns skönt. Jag menar, jag är alltid annars den som blir uppskriven, vore trevligt att kunna återgälda en smula.

Uppsalas bästa band och Uppsalas billigaste öl på samma plats. Vad säger ni?

Hej!

Fiol är ju ett fantastiskt instrument. Jag hade aldrig gillat det. För gnissligt och gällt. Men sedan var jag med i musikalen Carmen (lightversion av operan). Där fick jag höra fiolen i sitt rätta element, elegant och eldig om vartannat. Nu har jag haft äran att ta lektion för en av violinisterna som var med i musikalen.

Igår stod jag och Jens med fiolfoten fram, hakan mot hakstödet och vänster handled sträckt. Gerwins, världens bäste Gerwins stod och övervakade och tipsade och berömde. Till slut kunde vi spela "Blinka lilla stjärna" (även i kanon!), liksom "Alegro" och ytterligare en låt (som jag tror heter "Höstrock" i en av mina gamla Musse Combo-böcker). Alla gick i A. Vi fick titta på dem i Gerwins gamla suzukibok. Den var fylld av klistermärken (man fick välja ett varje gång man klarade en låt) med träffsäkra kommentarer till. "Nu kör vi vidare" vid bilklistermärket. Fantastiskt!

Förutom en fenomenal lektion hjälpte Gerwins mig att stränga min fiol med hans gamla strängar. Dessutom fixade han fram ett "axelstöd" eller vad det kan tänkas hela. Han styrde också upp min stråke, så allt känns väldigt bra. Jag tror nästan jag ska gå ner och dra några stråk nu på en gång. Man blir ju inspirerad!


Jens och jag bugar och bockar!

Vilken dag. Jag är helt slut. Men ganska lycklig också.

Uppstigning 05.50. Förskolebarn till och med 2:or. Jeans på Värmlands. Musikteori med Radovan (diktat).

Nu börjar det trevliga. Jag pratade lite klezmer vs balkan med de andra musikteorieleverna. Sedan mötte jag Nästans Jens och Myra på Vox (samt vår käre ljudtekniker Gustav). Där tog vi oss middag för en billig peng. Soppa med bröd: 12 kr. Jag tänker inte klaga. En sockerfri muffin som smakade saftig morotskaka fick gå under namnet efterrätt: 6 kr. Tvårätters middag: 18 kr. Var är studenterna?

Sedan traskade vi (Nästan) hem till Miriam tillsammans med lillasystern och Hugo. Blöt, men glad hund. Där hade vi sedan en riktigt mysig kväll med Björn, Gerwins och Villiam, Nästans nya bandmedlemmar. Jag riktigt ryser när jag hör sax och fiol på våra låtar. Det är som att träffa en gammal vän tio år senare. Annorlunda sedan sist man sågs, men fortfarande med samma härliga skratt. Det känns bra, det här, jag sörjer bara att jag inte får vara med och leka längre i Januari. Fantastiska människor och härlig musik.


Hörni. Mindre än en månad kvar till lumpen. Den 7:e gäller det!

Hej, kära ni.

Jag är kär. Ganska mycket. Och jag har fått en pojkvän. Och det är honom jag är kär i.

Jag vet att det är en del av er som får reda på det så här, och inte som det borde vara: öga mot öga. Men ibland får det bli så. Om du råkar vara en av dem som inte visste det betyder det inte att du betyder mindre för mig än de som redan visste. Jag tycker ju jättemycket om dig!

Pojkvän, förresten. Jag gillar inte det ordet. Karl är bättre. Och min karl heter Magnus. Han spelar tenorsax och bor i Åmål (kunde ha varit lite närmare). Och så tycker han om mig. Det är det bästa (på andra plats kommer det faktum att han har börjat spela kornett*). Och så tycker jag om att skratta med honom.


Tralla, tralla.




*Som trumpet fast inte riktigt lika bra