moncan

Hej, hej, hej!

I dessa dagar är jag fullt sysselsatt. Jag har jobbat med sådana där små monster som kallas barn. De är väldigt söta och glada, men ibland är de lite påfrestande. Man har både odågor och änglar att se efter, och ibland vet jag inte vilket som är värst (okej, helt klart odågorna men...). Det finns alltid någon som vill leka med en hela tiden (Monica, jag älskar dig! sa en liten tös om och om igen). Då får man räkna med att leva med bara en hand den dagen. Jag måste säga att jag får lite "cellskräck" av det. Då vill jag bara kasta ungen åt sidan och springa. Men så får man en utklippt ängel som någon har ritat, och genast känns allt lite bättre.
Andra ungar är uppkäftiga små glin. Säger man "kasta inte", så nog kastar de. Det är som att deras hjärnor inte registrerar det där inte:t. För det mesta ser man på en unge när den har gjort något. De har inte lärt sig ljuga ordentligt, så ögonen lyser med en intensitet som skulle kunna sänka Sveriges elförbrukning drastiskt. Då får man se ut som om man vet vad de är skyldiga till och stirra ut dem tills de ger upp. Det fungerar förvånansvärt ofta. Första gången någon lydde mig kom det som en (ljuvlig) chock.

Äh, de är asjobbiga, men samtidigt blir jag ju alldeles varm i själen när de ger mig en teckning, slutar att bråka eller skrattar så där hämningslöst som bara barn kan. Ja. Jag älskar nog dem tillbaka, åtminstone en smula. Imorgon ska vi på utflykt och grilla korv. Bevare mig väl och giv mig styrka.

Aj, aj, aj!