moncan

Hon har ett par vita foppatofflor.
Pappa gav dem till henne.
Vad tycker jag om detta?
Foppatofflor är fula...
... men  de är ju sköna och lätta,
så kanske kan jag tillåta det.
Men bara för att hon börjar bli gammal.
Momma är bäst.
Foppatofflor är sämst.

(två år sedan)

Dagen efter kom resten av deltagarna, och strax var det dags för indelning till orkestrarna. Då satt jag och Göran the Man och lyssnade på vackra trumpettoner under jag vet inte hur lång tid. Tjugo trumpetare var det iallafall som avverkades före middagen, och orkesterfördelningen var ett faktum. Kvällen avslutades med Lasse och några andra ringlekar, ett mycket uppskattat fenomen.

Som ledare var min uppgift att vara instruktör för dem som spelade trumpet. Det gällde att peka lite i noter, förklara tecken och spela med lite här och där. Chill on the grill helt enkelt! För att göra enkelt ännu enklare hamnade jag i yngsta orkestern hela veckan. Jag säger fjärdedelar inom en skalas intervall. I princip. Det var då man kunde önska att man hade fått sitta med och peka i äldsta orkestern. Lite Simpsons, Can can, James Bond och Tivolisatser att leka med. Men man kan ju inte få allt här i världen. Jag antar att de yngre hade större nytta av att man satt med, och då kunde jag få roa mig med att hoppa in lite på althorn ibland (vilket jag spelade under knappt ett år p.g.a. tandställning).

Jag var nog också den förutom Jocke som umgicks mest med deltagarna. Det var oftast väldigt kul, jag tror minsann att jag hade en liten fanclub till och med. Många sköna själar fanns där, och tre av dem satt som trumpetare i min orkester. Det var Eric, Philip och Alma. Alma var tokigast, och alla var jätteduktiga. Vackra små trumpeter. Eric var med sina nio år en av de allra yngsta där, och hans första trumpet var en Bach. Är det verkligen riktigt rättvist? Sliten och bucklad och uträtad, men fortfarande en Bach. Man blir ju lite avundsjuk. Trots sin ringa ålder var han jätteduktigt, och han fick mig att "dra ut triggern" på D och C#, för det gjorde han själv hela tiden. Inte kunde jag vara sämre, så nu är mitt vänstra ringfinger riktigt vältränat.

Hela veckan flöt på rätt snabbt som den alltid gör, och sista kvällen anlände med årlig kabaré. Denna hade flera "näjza" inslag:
Där var längdskjutning av Ahlgrens bilar från näsborrar.
Där var musik, där var vitsar framförda med rejäl känsla.
Där var sketch, och där var skånska för nybörjare:
Gustav och Björn från skåne anordnade med hjälp av en tolk en tävling som gick ut på att ha det bästa skånska uttalet. De valde alltså ut fyra offer, och jag var ett av dem. Hyggligt nog sa man att offren var lottade, men jag förstod bättre. Det var vi som var sämst som skulle fram. Ord som mölla, stolpa-per, guttan kräm och BALLE fick vi säga. Visste ni att alla skåningar har två ballar? De kan ha upp till tre, men då måste de vara pojkar. Balle är nämligen skinka. Man lär sig något nytt varje dag... Hur som helst vann jag inte, men jag hade några sköna trumpetare och andra snyggingar som röstade för mig angående uttal. Vann gjorde Ankan, och det var han värd.

Anka är en fågel, och en annan är kajan. En sådan hade vi på lägret, en egen lägerkaja som hette Kaj. Det var en avancering från mina tidiga läger då vi hade en uppstoppad mås som hette Mozart. Nu var där ett livs levande och väldigt tamt fjäderfä som tiggde mat dagarna i ända. Han satt på ungarna, och han sket på ungarna. Han matades av ungarna, och han klappades av dem. Allt gick enligt hans planer tills en dag. Barnen fick för sig att de skulle lära den nästan vuxne ungen hur man skulle flyga. Eftersom ingen av barnen kunde flyga själva valde de det näst bästa alternativet. De kastade ut honom från en balkong. Sedan hade Kaj inte en lugn stund. Han flög och flög och flög och flög. Matandet blev tråkigare och tråkigare, och utkastandet från balkongen blev roligare och roligare. Därför flydde han fältet sista dagarna, lagom tills han hade blivit placerad i yngsta orkestern på lägret. Ändå tror jag att han var glad att få träffa mig, vi Kaijor är ju trots allt släkt.

Avslutningskonserten var också najs. Mina bästa "moments" därifrån var flera än ett. Vi hade dels ett stycke som hette någonting med "rain" där en oboeist var stjärnan. Det var så stillsamt och finstämt att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Ändå gjorde det så, och han fick välförtjänta och rungande applåder. En annan höjdpunkt var när mina småtrumpeter höll ut sina punkterade halvnoter i tre slag i både "You raise me up" och "Spectrum". Jag gillade också att gunga till och sjunga med i "We are the Champions" i andra orkesterns Queenmedley. Flera av treornas stycken var också roliga att lyssna på. Trumpeterna fick vara rejält snabbfingrade i "Rollercoaster", och James Bond måste man ju njuta en smula av. Guttan Kräm!


Några kortfattade höjdpunkter: