Band Camp Ralingsås!
Det här har blivit ett inlägg som jag nästan inte ens vill publicera för att det är så luddigt och virrigt och yrigt. Ändå gör jag det, men du behöver inte läsa. Vill du ändå få ett hum om vad jag hittade på i Ralingsås så tänkte jag plocka ihop ett mer lättuggat inlägg nu. Tuss!
SMM:s musikläger skulle återigen besökas, nu för sjunde gången. Enda skilnaden var att jag nu var ledaren, the Boss, och inte en liten vilsen deltagare som var tvungen att springa uppe om nätterna.
Jag och herr Skoog slöt upp med en Lasse i Stockholm på söndag förmiddag, och sedan bar det av till Småland och sköna Ralingsås. Där fanns det nämligen en gård som väntade på oss. En gård med kycklingsallad och ett helt lass med små skåningar. Då träffade jag en gammal kärlek från min tid som lägerdeltagare, nämligen Skåne, även känd under namnet Gustav.
(två år sedan)
Dagen efter kom resten av deltagarna, och strax var det dags för indelning till orkestrarna. Då satt jag och Göran the Man och lyssnade på vackra trumpettoner under jag vet inte hur lång tid. Tjugo trumpetare var det iallafall som avverkades före middagen, och orkesterfördelningen var ett faktum. Kvällen avslutades med Lasse och några andra ringlekar, ett mycket uppskattat fenomen.
Som ledare var min uppgift att vara instruktör för dem som spelade trumpet. Det gällde att peka lite i noter, förklara tecken och spela med lite här och där. Chill on the grill helt enkelt! För att göra enkelt ännu enklare hamnade jag i yngsta orkestern hela veckan. Jag säger fjärdedelar inom en skalas intervall. I princip. Det var då man kunde önska att man hade fått sitta med och peka i äldsta orkestern. Lite Simpsons, Can can, James Bond och Tivolisatser att leka med. Men man kan ju inte få allt här i världen. Jag antar att de yngre hade större nytta av att man satt med, och då kunde jag få roa mig med att hoppa in lite på althorn ibland (vilket jag spelade under knappt ett år p.g.a. tandställning).
Jag var nog också den förutom Jocke som umgicks mest med deltagarna. Det var oftast väldigt kul, jag tror minsann att jag hade en liten fanclub till och med. Många sköna själar fanns där, och tre av dem satt som trumpetare i min orkester. Det var Eric, Philip och Alma. Alma var tokigast, och alla var jätteduktiga. Vackra små trumpeter. Eric var med sina nio år en av de allra yngsta där, och hans första trumpet var en Bach. Är det verkligen riktigt rättvist? Sliten och bucklad och uträtad, men fortfarande en Bach. Man blir ju lite avundsjuk. Trots sin ringa ålder var han jätteduktigt, och han fick mig att "dra ut triggern" på D och C#, för det gjorde han själv hela tiden. Inte kunde jag vara sämre, så nu är mitt vänstra ringfinger riktigt vältränat.
Hela veckan flöt på rätt snabbt som den alltid gör, och sista kvällen anlände med årlig kabaré. Denna hade flera "näjza" inslag:
Där var längdskjutning av Ahlgrens bilar från näsborrar.
Där var musik, där var vitsar framförda med rejäl känsla.
Där var sketch, och där var skånska för nybörjare:
Gustav och Björn från skåne anordnade med hjälp av en tolk en tävling som gick ut på att ha det bästa skånska uttalet. De valde alltså ut fyra offer, och jag var ett av dem. Hyggligt nog sa man att offren var lottade, men jag förstod bättre. Det var vi som var sämst som skulle fram. Ord som mölla, stolpa-per, guttan kräm och BALLE fick vi säga. Visste ni att alla skåningar har två ballar? De kan ha upp till tre, men då måste de vara pojkar. Balle är nämligen skinka. Man lär sig något nytt varje dag... Hur som helst vann jag inte, men jag hade några sköna trumpetare och andra snyggingar som röstade för mig angående uttal. Vann gjorde Ankan, och det var han värd.
Anka är en fågel, och en annan är kajan. En sådan hade vi på lägret, en egen lägerkaja som hette Kaj. Det var en avancering från mina tidiga läger då vi hade en uppstoppad mås som hette Mozart. Nu var där ett livs levande och väldigt tamt fjäderfä som tiggde mat dagarna i ända. Han satt på ungarna, och han sket på ungarna. Han matades av ungarna, och han klappades av dem. Allt gick enligt hans planer tills en dag. Barnen fick för sig att de skulle lära den nästan vuxne ungen hur man skulle flyga. Eftersom ingen av barnen kunde flyga själva valde de det näst bästa alternativet. De kastade ut honom från en balkong. Sedan hade Kaj inte en lugn stund. Han flög och flög och flög och flög. Matandet blev tråkigare och tråkigare, och utkastandet från balkongen blev roligare och roligare. Därför flydde han fältet sista dagarna, lagom tills han hade blivit placerad i yngsta orkestern på lägret. Ändå tror jag att han var glad att få träffa mig, vi Kaijor är ju trots allt släkt.
Avslutningskonserten var också najs. Mina bästa "moments" därifrån var flera än ett. Vi hade dels ett stycke som hette någonting med "rain" där en oboeist var stjärnan. Det var så stillsamt och finstämt att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Ändå gjorde det så, och han fick välförtjänta och rungande applåder. En annan höjdpunkt var när mina småtrumpeter höll ut sina punkterade halvnoter i tre slag i både "You raise me up" och "Spectrum". Jag gillade också att gunga till och sjunga med i "We are the Champions" i andra orkesterns Queenmedley. Flera av treornas stycken var också roliga att lyssna på. Trumpeterna fick vara rejält snabbfingrade i "Rollercoaster", och James Bond måste man ju njuta en smula av. Guttan Kräm!
Några kortfattade höjdpunkter:
Som ledare var min uppgift att vara instruktör för dem som spelade trumpet. Det gällde att peka lite i noter, förklara tecken och spela med lite här och där. Chill on the grill helt enkelt! För att göra enkelt ännu enklare hamnade jag i yngsta orkestern hela veckan. Jag säger fjärdedelar inom en skalas intervall. I princip. Det var då man kunde önska att man hade fått sitta med och peka i äldsta orkestern. Lite Simpsons, Can can, James Bond och Tivolisatser att leka med. Men man kan ju inte få allt här i världen. Jag antar att de yngre hade större nytta av att man satt med, och då kunde jag få roa mig med att hoppa in lite på althorn ibland (vilket jag spelade under knappt ett år p.g.a. tandställning).
Jag var nog också den förutom Jocke som umgicks mest med deltagarna. Det var oftast väldigt kul, jag tror minsann att jag hade en liten fanclub till och med. Många sköna själar fanns där, och tre av dem satt som trumpetare i min orkester. Det var Eric, Philip och Alma. Alma var tokigast, och alla var jätteduktiga. Vackra små trumpeter. Eric var med sina nio år en av de allra yngsta där, och hans första trumpet var en Bach. Är det verkligen riktigt rättvist? Sliten och bucklad och uträtad, men fortfarande en Bach. Man blir ju lite avundsjuk. Trots sin ringa ålder var han jätteduktigt, och han fick mig att "dra ut triggern" på D och C#, för det gjorde han själv hela tiden. Inte kunde jag vara sämre, så nu är mitt vänstra ringfinger riktigt vältränat.
Hela veckan flöt på rätt snabbt som den alltid gör, och sista kvällen anlände med årlig kabaré. Denna hade flera "näjza" inslag:
Där var längdskjutning av Ahlgrens bilar från näsborrar.
Där var musik, där var vitsar framförda med rejäl känsla.
Där var sketch, och där var skånska för nybörjare:
Gustav och Björn från skåne anordnade med hjälp av en tolk en tävling som gick ut på att ha det bästa skånska uttalet. De valde alltså ut fyra offer, och jag var ett av dem. Hyggligt nog sa man att offren var lottade, men jag förstod bättre. Det var vi som var sämst som skulle fram. Ord som mölla, stolpa-per, guttan kräm och BALLE fick vi säga. Visste ni att alla skåningar har två ballar? De kan ha upp till tre, men då måste de vara pojkar. Balle är nämligen skinka. Man lär sig något nytt varje dag... Hur som helst vann jag inte, men jag hade några sköna trumpetare och andra snyggingar som röstade för mig angående uttal. Vann gjorde Ankan, och det var han värd.
Anka är en fågel, och en annan är kajan. En sådan hade vi på lägret, en egen lägerkaja som hette Kaj. Det var en avancering från mina tidiga läger då vi hade en uppstoppad mås som hette Mozart. Nu var där ett livs levande och väldigt tamt fjäderfä som tiggde mat dagarna i ända. Han satt på ungarna, och han sket på ungarna. Han matades av ungarna, och han klappades av dem. Allt gick enligt hans planer tills en dag. Barnen fick för sig att de skulle lära den nästan vuxne ungen hur man skulle flyga. Eftersom ingen av barnen kunde flyga själva valde de det näst bästa alternativet. De kastade ut honom från en balkong. Sedan hade Kaj inte en lugn stund. Han flög och flög och flög och flög. Matandet blev tråkigare och tråkigare, och utkastandet från balkongen blev roligare och roligare. Därför flydde han fältet sista dagarna, lagom tills han hade blivit placerad i yngsta orkestern på lägret. Ändå tror jag att han var glad att få träffa mig, vi Kaijor är ju trots allt släkt.
Avslutningskonserten var också najs. Mina bästa "moments" därifrån var flera än ett. Vi hade dels ett stycke som hette någonting med "rain" där en oboeist var stjärnan. Det var så stillsamt och finstämt att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Ändå gjorde det så, och han fick välförtjänta och rungande applåder. En annan höjdpunkt var när mina småtrumpeter höll ut sina punkterade halvnoter i tre slag i både "You raise me up" och "Spectrum". Jag gillade också att gunga till och sjunga med i "We are the Champions" i andra orkesterns Queenmedley. Flera av treornas stycken var också roliga att lyssna på. Trumpeterna fick vara rejält snabbfingrade i "Rollercoaster", och James Bond måste man ju njuta en smula av. Guttan Kräm!
Några kortfattade höjdpunkter:
- Lill-Karis var där, hennes första och sista år. Hennes bröder har varit på dessa läger förut, så det kändes fint att se traditionen gå i arv.
- Tano var där under måndag förmiddag för att lämna av lillebror lill-Tano. Glädjen var stor att se henne. Tankar på att kidnappa henne och placera henne som instruktör fanns helt klart.
- Det var ovanligt mycket ringlekar och kramande i år. Gött.
- Jag slapp gråta sista dagen, jag hade ju redan varit på mitt sista läger för två år sedan.
- På torsdagskvällen var det ett redigt vattenkrig. Som jag önskade att jag fick vara med, men det hade varit en dum idé eftersom alla älskar att dränka ledare. Så vad är väl en bal på slottet? Tjejerna vann för övrigt mot gossarna!
Något som jag dock tycker kan förbättras till nästa år är sista natten. Nu slutade det med att jag och Jocke var de som stannade uppe längst. Om man räknar bort fyra jokrar som jag utan någon större faktabasering antar var vakna längre. Resten av lägret sussade sött ett bra tag innan vi gick och la oss någon gång efter tre. På mitt sista läger gjorde vi rosa chokladbollar och byggde Uppsalas stadsdel Gottsunda i Lego. Men jag har förhoppningar om bättring till nästa år, för då är toppskiktet ett år äldre och tåligare. Låtom oss hålla tummarne!
Kommentarer
Postat av: Din Lilla Flöjtare Kakan
moncan!!!=D jag saknar dig sååååååååå du är den bästa "vän" man kan få!!! (hade jag spelat trumpet så hade jag skrivit instruktör=D)jag ville inte att lägret skulle ta slut!!! du fick mej att gilla Lasse-går-i-ringen och dom andra ring lekarna!Men är det verkligen kram goa Skåne jag ser på bild??ååå vad jag sknar dig!!!!!//Karin
Trackback