... onsdag går jag ut och vankar...
Jag säger detta: Wednesday is Wellday.
Jag fick det stora nöjet att fika med herr Anton och hans röda (eventuellt hade de en annan färg, men de kändes åminstone röda) hängslen. Vi höll oss på Hugos, och som alla vet är det ett fatastiskt ställe, något som de återigen bevisade. Dagen till ära kunde man för 15 riksdaler (okej, kronor) fylla en capucchinokopp med så många jordgubbar man ville. Jag och Anton byggde varsitt vackert torn. För egen del fick jag även en prisanpassad bit morotskaka för 10 spänn (okej, kronor) och två stora koppar kaffe. Änt, han tog likaså två koppar kaffe, men ser du, morotskaka tog han inte. Nä, Anton tog en russinkaka, och så var det bra med det.
Väl hemma var det bara till att åka iväg igen. Det var dags för den efterlängtade BIL-BINGON!
Egetligen var det ju tänkt att Isabelle och jag skulle cykla dit, men planer kan ju ändras. Vi beslutade oss för att bara cykla hem, så mor (snäll som hon är) skjutsade oss och prylar till Vattholma, bilbingons metropol. Väl där satte vi oss mitt bland alla bilar. Vi köpte våra lotter, satte upp parasollet, plockade fram picickorgen och satte oss till rätta i våra campingstolar. Yä. Det här var livet.
När vi satt där som bäst fick vi en vän. Han var brun och go som en peppakaka, och han höll sina tumma för oss. Bätte vän kan man väl inte få?
Bingoutroparen kom igång, hans 21, 31 och 41 underhöll oss, men något som inte underhöll oss var att vi bara fick lyssna till andras tutande. Varför fick inte vi bingo?
Pausen kom, och vi fick läkerol av vår nye vän.
Pausen tog slut, och plötsligt under "rövaren" hade Monica bara ETT nummer kvar i sin bingoruta. 33.
Hjälp.
Trettiotre - trea, trea!
Shit! Kör, kör, skynda dig!!!
Nu plockade de små kvinnorna upp vasitt instrument som de hade haft i rockärmen likt ett ess. En fanfar, ful som få, ljöd över grusplanen, och strax kom vår vän (en annan vän än pepparkakan) nummerkontrollanten för att kontollera våra nummer. Efter flera om och men visade det sig att alla nummer fanns och att vi va de enda (!) vinnarna. Därmed fick jag och Isabelle 2000 kr som vi delade sinsemellan. Yä!
Bra dag, inte sant? Det kommer flera sådana!
Jag fick det stora nöjet att fika med herr Anton och hans röda (eventuellt hade de en annan färg, men de kändes åminstone röda) hängslen. Vi höll oss på Hugos, och som alla vet är det ett fatastiskt ställe, något som de återigen bevisade. Dagen till ära kunde man för 15 riksdaler (okej, kronor) fylla en capucchinokopp med så många jordgubbar man ville. Jag och Anton byggde varsitt vackert torn. För egen del fick jag även en prisanpassad bit morotskaka för 10 spänn (okej, kronor) och två stora koppar kaffe. Änt, han tog likaså två koppar kaffe, men ser du, morotskaka tog han inte. Nä, Anton tog en russinkaka, och så var det bra med det.
Väl hemma var det bara till att åka iväg igen. Det var dags för den efterlängtade BIL-BINGON!
Egetligen var det ju tänkt att Isabelle och jag skulle cykla dit, men planer kan ju ändras. Vi beslutade oss för att bara cykla hem, så mor (snäll som hon är) skjutsade oss och prylar till Vattholma, bilbingons metropol. Väl där satte vi oss mitt bland alla bilar. Vi köpte våra lotter, satte upp parasollet, plockade fram picickorgen och satte oss till rätta i våra campingstolar. Yä. Det här var livet.
När vi satt där som bäst fick vi en vän. Han var brun och go som en peppakaka, och han höll sina tumma för oss. Bätte vän kan man väl inte få?
Bingoutroparen kom igång, hans 21, 31 och 41 underhöll oss, men något som inte underhöll oss var att vi bara fick lyssna till andras tutande. Varför fick inte vi bingo?
Pausen kom, och vi fick läkerol av vår nye vän.
Pausen tog slut, och plötsligt under "rövaren" hade Monica bara ETT nummer kvar i sin bingoruta. 33.
Hjälp.
Trettiotre - trea, trea!
Shit! Kör, kör, skynda dig!!!
Nu plockade de små kvinnorna upp vasitt instrument som de hade haft i rockärmen likt ett ess. En fanfar, ful som få, ljöd över grusplanen, och strax kom vår vän (en annan vän än pepparkakan) nummerkontrollanten för att kontollera våra nummer. Efter flera om och men visade det sig att alla nummer fanns och att vi va de enda (!) vinnarna. Därmed fick jag och Isabelle 2000 kr som vi delade sinsemellan. Yä!
Bra dag, inte sant? Det kommer flera sådana!
Kommentarer
Trackback