moncan

God eftermiddag!

Idag är jag glad som en lärka. Imorgon kommer med andra ord att bli ytterst plågsam pga sömnbrist. Det är så jag fungerar.

Idag tänker jag för ovanlighetens skull summera helgen. Läs ironi.
Vi börjar med lördagen, för det var då jag började bli kulturell. Jag och Isabelle tog oss nämligen in till Domkyrkan (118 meter lång och 118 meter hög) för en eftermiddagskonsert med Gosskören. De hade tjusiga kragar och mäktiga kåpor. Lite bisarrt men ändå inte helt utan charm. Dessa gossar sjöng i alla fall både lite av det ena och lite av det andra. Jag och Isabelle var helt överens på några punkter:

• Det andra stycket de sjöng var helt klart det vi gillade bäst (och vi gillade det)
• Orgeln var ångestframkallande
• Man hörde direkt när Anton tog soloton
• Isaks krage utan polotröja var imponerande

Efter all denna kultur åkte vi hem för att göra lite polkagrisströssel till glass (...) samt för att fixa ingredienserna till O'boy (dvs mjölk och O´boypulver som sedan mixas till en härlig dryck). Sedan bar det av till avslutningsfesten för musikalen. Den var belägen i en liten, liten lokal vid Studenternas. Alla mina favoriter var där, så jag blev glad. Glad blev jag också när jag fick skåla för ett band - Miriam, Jens och jag - vi får se hur detta slutar!
Köket kom att bli en samlingsplats, men då bestämde "festkommitén" att det var off limits. Därmed beslutade sig Erik för att hitta en plats som var on limits, och då någon ropade ordet "skrubb" fick det bli platsen för on limits. Vi var fyra som stod där inne ett ganska bra tag, men slutligen beslutade jag och en annan tös att det vad dags att byta miljö. När vi öppnade dörren så kikade Ida in, så vi skuffade in henne som substitut. Det roliga med detta var inte att vi stod där, utan att när Abbe en kvart senare (en halvtimme efter att vi hittat miniskrubben med marmorimitation på hyllorna och en obehaglig "röd / rosa trasa som används till rengöring av toaletten") undrade var Erik var så öppnade jag på skämt skrubben för att se om han var kvar. Det var han. Han, Ida och Henrik stod och fnissade och ville att vi skulle komma in, så vi tänkte "varför inte"? Ett litet Skrapanmöte är ju aldrig fel. Det höll Sebbe med om, så vi trängde oss in och försökte stänga dörren. Detta lyckades vi med efter någon minut, fråga mig inte hur, för man fick knappt plats fyra, och nu var vi sex. Varmt och gott. 
Jag hade en kul kväll. Synd bara att min vän Isabelle gick hem aningen tidigare. Jag hade gärna vandrat sida vid sida med henne genom stadsparken kvart över två. Det var så regnigt och härligt att jag inte ville att hon skulle missa det.

Annan skrubb:

Söndagen var också en dag för kultur. Men först och främst för lite löpning i das terräng full av snöblandat regn, träsk och snubbelbara objekt. Trötta blev jag och kvinnan, kalla med för den delen. Vad underbart att vi trots allt fick uppleva lite av det regn (snö) och kyla vi missat föregående natt!
Kulturen kom så småningom. En premiärkonsert med årets AMK - Arméns MusikKår - var inte fy skam, ska jag säga er. Johan brölade på med sin bastrombon. Klarinettläraren gungade hit och dit (klarinett nr 3 som jag erkänner mig gilla), och trummisarna växte upp som krokusar med sina cymbaler. Vi fick höra det enda kända skrivmaskinssolot som finns skrivet, hysteriskt roligt var det faktiskt. Ett marschpotpurri kändes som en självklarhet, och Kullerullvisan skumpade runt oss genom hela Sverige. När alla musiksoldaterna slutligen reste sig för att spela Du gamla du fria ställde oss Hanna och jag och sjöng för kung och fosterland. Bokstavligt talat. Fast inte helt, för kungen var ju inte där. Men ni kanske förstår vad jag menar? Herregud, det här måste vara "Hur-man-förstör-ett-skämt Grundkurs 1": förklara skämtet mycket ingående och var inte rädd för att ändra dig i syfte att bli rättolkad. Bravo, Monica!
Hur som helst, jag, Hanna och de andra Björkestenarna var nöjda med konserten, för att inte tala om fikat med kaffe och mazarin. Mums! Sedan var det Carmen och rövarspråket hela vägen hem!