moncan

Kul...

Igår kom jag till provspelningen för AMK. Inte ensam, som jag först trott att jag skulle göra, utan med Ida från Falun som jag träffade på busshållplatsen. Vi blev kamrater. Anlände till Stora Ursvik från Hallonbergen (världens vackraste namn?) gjorde vi, och där mötte oss så småningom ett mycket tråkigt besked:

1. Det var 37 sökande trumpeter om högst 8 platser.
2. De andra sökande var inte dåliga...
3. Man får inte veta om man kom in eller inte förrän om 4-6 veckor.

Inte så nice. Själva priovspelningen gick ganska bra, men samtidigt ganska dåligt. Allt handlar om vad de lyssnade efter. Vi får se. Men just nu känns det inte så ljust. Ca 21% chans att komma in. "Gött".

Något som däremot känns väldigt bra var att jag hade så trevligt. Medan Ida var och värmde upp lite tog jag mig en kopp tea. När jag druckit upp gick jag för att slänga min plastkopp i soptunnan. Samtidigt tänkte Gustaf från Örebro slänga sitt bananskal. Eftersom jag är en gentleman lät jag honom slänga först, och sedan dess är vi vänner för livet. Vi började prata, och strax kom Carl David, även han från Örebro fram till oss. Hu, så trevligt vi hade. Och sedan kom Ida tillbaka, så vi satte oss där i en liten stolsring och chillade.
Efter ett tag kom även den gamle gode Gustav iklädd sitt lockiga hår och den snyggaste militärrock jag sett. En kram fick han. En varsin kram fick också mina kära storbandskamrater Abraham och Per. Det hela blev faktiskt riktigt mysigt, och efter att alla hade spelat klart och ätit halvfryst kycklingklubba med potatissallad gick jag med mina tre nyfunna vänner mot bussen för att ta oss in till das hufvudstad, Estocolmo. Där skulle vi gå till drömbutiken a la brass (även om Carl David aka David aka C-D aka CD råkade vara trummis) - Brasspecialisten!
Plötsligt när vi stod där på busshållplatsen kom Gustav gående. Han dissade sin klasskompis (som tyvärr spelar trumpet och ska vara snorduktig) för att hänga med oss till specialisten, vilken kille! Så vi tog bussar och tunnelbanor och ena benet före det andra för att slutligen stå där framför dörren. Den där dörren som är helt annonym i sin utformning. Som omedelbart leder till en livsfarligt lutande trappa. Som leder till en dunkel korridor. Som leder till ännu en annonym dörr. Som leder till... himlen.
Det bara blänker. Man tittar åt höger - tromboner, valthorn, krokiga instrumentdelar hängandes i taket. Man tittar rakt fram - leendes gubbe. Man tittar åt vänster - skönhet. Det är Bb-trumpeter, C-trumpeter, piccolatrumpeter, flygelhorn, kornetter. Hub Van Laar. Yamaha. Bach. Jupiter.
Jag ville gå därifrån med en kornett, ett valthorn, ett flygelhorn och den där fantastiska tuban som hängde på väggen i ett rum... Men det blev ingenting. Strax lämnade Gustaf oss, om än med sorg i blicken, ty han skulle träffa en (annan) vän. Vi andra stod och myste ett tag till, och sedan drog vi oss mot centralstationen där det blev dags att splittras. Hej då Gustav från Sten-någonting. Hej då Carl David från Örebro. Hej då Ida från Falun.

 Brasspecialistens tuba.


Jag hoppas att vi alla (utom Ida, hon ville bli dragontrumpetare) ses i AMK om knappt ett år. Då blir jag glad.

(Suck, det hela känns lite hopplöst. Jag vill, jag vill, jag vill. Men tyvärr ligger inte arméframtiden i mina händer. Inte heller kronprinsessan Victorias bröllop.)