moncan

Jag kom in!!!

Jag kom in på AMK!!! Så glad så att jag kan spricka och hoppa och studsa och pussas och kramas och dansa och sprattla.
Pappa fick läsa upp brevet i telefon, och jag berättar mer senare, för jag måste gå!

Nu är senare! Pappa fick som sagt läsa upp brevet i telefon ("jag säger ba-pada-pada") och jag blev glad som en toka. Jag började hoppa omkring i Ångströms (för det var där jag var, universitetets naturvetenskapliga centrum) lokaler och fnissa.
När jag sedan kom hem var jag inte fullt så glad, för då hade jag tappat en femhundring. Jag tassade in i huset och sade knappt "hej", men när jag kom till köket så väntade mig detta:


Blir man då glad eller glad? Mamma hade åkt och köpt underbart fula blommor som dofta ljuvligt, och far hade åkt in ända till Systemet (det är ju inte direkt runt hörnet när man bor i en liten by som jag) för att köpa en flaska bubbel. Underbara föräldrar! Sedan hade familjen en liten bubblig kväll, glad och snäll.


Åh, och alla andra har varit snälla, kramat mig så hårt och skickat toksnälla SMS. Vill ni ha ett exempel?

Andrea:
"MONICA! AAAAAH!
Grattis älskade du!!
Fan vad du är bra!
Du gör mig glad :d
Akta dig, för jag ska
krama ihjäl dig
(nästan) när vi ses.
Puss på dig fågeln!"

Jag tror jag smälter av all kärlek! Och Klara, min nio- eller tioåriga lilla tredjetrumpetare i orkestern, hon fick veta om det igår. Hon sade dagen innan provspelningen att jag måste ringa så fort jag visste ifall jag kom in. Jag hade gjort så, men när jag ringde hem till henne hade hon redan somnat, så jag sa till hennes mor att inte berätta att jag ringt. Och jag sa INTE att jag hade kommit in, för rätt ska vara rätt, Klara först!

Barn. Jag är inne.

IH!