moncan

Usch. Nu är klockan endast nio, och jag är sjukt trött och min hals är inte vad den var en gång i tiden, den är smärtsam och ljudlös. Jag inser redan nu att det är dags att ta allt från början, för annars kommer precis allting bli baklänges. Så, det hela började en halvfin söndag i juli:

Moncan kom fram till Jönköping och blev där avsläppt av mor, far och Isabelle som skulle fortsätta hemåt mot Uppsala. Hon såg för första gången den långa och oerhört branta backen som hon skulle behöva springa uppför på väg till  frukostar och orkesterrep, för ja, hon hade kommit till ett musikläger!
Inom någon timme eller så slöt resten av Uppsalisterna upp med henne, och Moncan blev alldeles vild av glädje. De erfarna gamla lägerrävarna Björke och Alme visade vart alla viktiga platser stod att finna, det vill säga fotbollsplanen och volleybollplanen, och den tidigare nämnda gjorde att man fann mången rött hallon och diken att sätta foten i om man heter Camilla. Nog med frustrerande meningsbyggnad.
När man gick och lade sig första kvällen på lägret var det som att man hade varit där en vecka redan. Jag hade blivit förstatrumpet, lärt mig två nya namn (Per och Johanna), spelat volleyboll och annat som är för självklart för att nämnas. Typ andas och skratta och sånt.
Veckan flöt på med förvånande hastighet, den ena dagen med sämre väder än den andra. Gröt åts varje morgon, och varje dag serverades "middag" med efterrätt vid lunchtid medan man fick ett eftermiddagsmål kl 16.45. Dessutom lärde man sig snabbt att alla hette Gustav, Lars eller Jacob. Speciellt Gustav.
En kväll hade de små liven Camilla, Monica och Jonas tröttnat på volleyboll och beslutit sig för att vara mer sociala. Därav begav de sig ner till Furugården för att spela lite kort och hoppades på att någon annan också skulle tröttna på volleyboll. Uppenbarligen hade skåne-Lars också gjort det, för jag minns att vi stod och väntade på honom när kornett-Gustav uppenbarade sig i hallen och spred ryktet att Jacob och Erik satt på rummet och spelade gitarr. "AHA!" tänkte de sociala barnen då, så trots Gustavs varningar för eventuell stank tog vi oss dit, och vilken tur att vi gjorde det. Det slutade nog som en av de roligaste kvällarna med allsång, trängsel, linedance, namninlärning samt myyys. Slutligen hade en sådär 13 pers samlats i rummet, och när vi blev utslängda av en trött Gustav och Jacob avslutade vi med lite linedans (ja, vi lärde oss två olika kvällen innan) till ljuva toner av Daddy Cool från Jonas mobil. Hm, känner lite Deja vú...
Några saker märkte man på det här musiklägret som var lite annorlunda mot tidigare års läger. Alla var till exempel släkt. Alla var fullkomligt galna i brassband och spelade i brassbandet SYBB. För övrigt blev alla sjuka.
Ojojoj, det finns så otroligt mycket jag skulle kunna säga, hur kul låtar vi spelade, hur svåra de var, hur ont man hade i munnen, hur ljuvlig tystnaden var, hur mycket roliga historier man hörde (ta till exempel den om hur Jonas skulle ta kål på en fiskmås på sommarjobbet) och alla trevliga stunder med olika människor man hade. Sista natten var helt galen. Främst jag och Camilla hade en pakt att vara uppe hela natten, så fick det gå som det gick. Tidigare under samma dag, lördagen, hade vi bara repat lite på förmiddagen, sedan hade man varit ledig från kanske 11-tiden, beroende på när ens orkester repade. Som en lycklig slump hade solen bestämt sig för att titta fram just denna dag, så vad passade bättre än lite fotboll? Inte för att jag var med, men jag var DÄR åtminstone och dokumenterade alla med solbilder nog för att kunna övertyga vem som helst att vi varit där under en hel vecka fylld med sol.
Halsen min hade spökat i flera dagar och lagom till avslutningskonserten hade den utveckalat en sexig whiskeyröst, eller som Johan sa, whiskey i alla fall. Den blev inte bättre av att jag spelade på konserten (som för övrigt är som en dimma i minnet), och när vi till slut skulle få äta supé med festkaraktär hade den trasslat till sig ytterligare lite till av storbandsspelande. Humöret var inte helt på topp, hals och öron sabbade det lite, men nog blev det många bra saker när man väl satt sig till bords. Bland annat vann jag en mugg från Uffes blås, fick en honungsburk hämtad från matsalen av den gode Larrrs och satt porträtt för Jacob och Erik. Dessutom fick jag höra en norrman och flöjtinstruktören spela trumpet voluntary på blockflöjt, slutligen som en kvartett då de hade en flöjt i varje hand som de körde upp i varandras näsborrar för att sedan spela olika stämmor med höger och vänster hand. Faschinerande.
Natten (för nu var det natt) inleddes med volleyboll iklädd sommarklänning. Sedan vart det rockring och salsa och "disco" till exotiska toner. Mycket kan man göra med två badmintonrack om man har ett antal olika sortes bollar. Dessa göromål utforskade jag och Erik ett bra tag, tills det var dags att chilla. Ja, vad hände sedan? Det hände en hel del småsaker, farliga klättringar för att frigöra bollar, smutsiga fötter, halstabletter från Tyskland, rosa hjärtan och annat, men slutligen ansåg Linus och hans andra SYBB-kompisar att det var dags för att dricka jiuce, varpå de tog med sig CD-spelaren som hållit oss vakna fram tills dess. 
Nu har vi kommit fram till den delen där Camilla och Monica blir hjältinnor: våra unga damer hade tidigare traskat ner till kiosken med Jonas för att införskaffa nya halstabletter. Då passade de på att köpa ett trepack med popcorn, något som uppskattades då de (flickorna bara nu) dök upp med samma tre nypoppade påsar hos ett gäng utsvultna ungdomar. Hipp hurra.
Några minnen som involverade skolsjuksystrar berättades innan man beslöt sig för att åter gå ner till den kära gamla Furugårdens soffor. Sagt och gjort, och där höll några stackars få själar ut i vakenhetens ödeland tills det äntligen var dags för frukost, något som Jonas lääänge hade sett fram emot. 
Svårt var det att lyckas med finmotoriken, helt plötsligt tycktes det vara en riktigt stor utmaning att äta med sked. I vilket fall tvingades jag till tystnad nu, för under nattens gång hade jag genom mitt kraxande verkligen gjort mig förtjänt av att bära Kajornas släktnamn. Borrkajan är nu rätt och slätt kajan. Eller ja, var, för som sagt i inledningen, nu pratar jag inte alls, jag väser på min höjd. 
JAG SAKNAR ALLA DIALEKTER! 

 <-- Jönköping.
 <-- The Uppsala Gang. Två "ska bort" - vilka?
 <-- Room mates.
 <-- Disco-Jonas.
 <-- Kaxig Jacob.
 <-- Lagfoton.
 <-- Bollspaning bland nässlorna.
 <-- Sabotage?
 <-- Mördarkatt.
 <-- Ängel utan vingar?
 <-- Tvåstämmigt halleluja.

Om 7 h bär det av till Finland och kossorna på landet. Må ni ha en händelselös och vansinnigt trist vecka medan jag är borta! Nä nu lurades jag, klart ni också ska få roa er, ni stackare som inte får ägna en vecka åt att vara fullkomligt isolerad från omvärlden.  Må bra!
 

Just det, mamma, jag önskar mig en ny trumpet för knappa 22 000. Grattis.