moncan

Jag förstår inte vad som har hänt med mig. I flera år kunde jag inte skratta när jag blev kittlad, och nu kan jag inte sluta. Seriöst, jag var känd i min släkt för att kunna stänga av min kittlighet när jag var liten. Jag släppte inte ut minsta fniss. Kanske berodde det på överkonsumtion av kittling när jag var ännu pyttemindre, vad vet jag, men jag kunde inte skratta.
Nu däremot lider jag av skrattus krampus som det så fint heter på latin. Det är inget jag borde berätta, men hey, det är natt, så jag vet inte vad jag gör. Eller säger. Faktum är att jag kanske inte alls är kittlig, nej, måhända lider jag bara av pratsjuka och säger vad som helst bara för att få nåt sagt. Nu förvirrar jag mig själv, så vi säger så här istället:
Kompisar, jag saknar er! Jag har inte haft tid att träffa så mycket folk den senaste tiden pga konstiga arbetstider med rummet, och att mor av någon udda anledning vill att jag ska hjälpa till. Ibland blir jag galen av allt som ska göras, men det är rätt positivt också. Nu är jag nämligen så socialt utsvulten att jag inser hur mycket jag tycker om folk och hur kul det är att träffa dem. Perfa inför musiklägret också, kanske får man åka hem med massa nya kamrater från kors och tvärs. Som Hanna så klokt skrev i en uppsats: man måste ha tråkigt för att kunna ha kul. Förresten har jag blivit kompis med färghandlaren, och Hasse eller Classe heter han.

Sov gott tokbarn!