moncan

Förlåt. Det var 17 klockor (se annat inlägg). Jag tyckte att det var passande att skriva en dag som denna eftersom vi nu övergått till vintertid.

I morgon åker jag hem. I övermorgon ser jag Sveriges ljuva kust. Däremot ser jag inte längre Finlands ljuvligt leriga grusvägar. Så det kan gå...

Åh, jag är en dum liten flicka. Jag har precis haft en fantastisk kväll med min farmor, min momma, och nu är jag hela tiden på gränsen att börja gråta. Tårarna väller liksom upp, och näsan rinner och svider av salt tårvätska.

Vi satt och tittade på gamla bilder, jag och lilla momma (hon når mig inte ens till hakan). Det var bäbisbilder av mig, syster och kusinen, det var bilder på oss när vi sprang omkring i overaller. För första gången såg jag pappa och min faster som barn. Jag fick se min farmorsmor och min farfarsmor (vilken jag nästan fick ett tredjenamn efter, Impi). Jag såg mamma och pappa innan de var gifta. Jag såg deras bröllop. Jag såg momma (farmor) och paapa (farfar) när de var yngre. Framför allt paapa såg man, ständigt i en stuga i Lappland, framför ett fordon, framför en byggnad eller med armen runt någon gumma eller gubbe. Men mest framför maskiner. Man såg pappa smal och paapa med en riktigt härlig badbollsmage. Hej och hå. Och så massa gamla vänner till momma och paapa som fikade. Lite asfaltering. En traktor. En trave trädstockar. Både en och två och flera begravningar.

Album efter album gick vi igenom. Så sa jag taktfullt nog att jag skulle gå och lägga mig för att momma skulle ha en chans att få sova (klockan var ändå 11). Då visade det sig att hon ändå inte kunde somna förrän vid tolv, så jag stannade kvar. Då började vi prata allmännt om raggsockor, vilket på finska heter vristsockor. Alltså kom vi in på kroppsdelar, och jag frågade vad alla möjliga hette för att minnas igen. Så kom vi till ryggen. Den är tokkrokig på min farmor, så vi kom in på massa sjukdomar och tabletter och smärta och farfars reumatism. Då kom jag att tänka på en annan fantastisk människa som har reumatism, och när jag berättade om det för farmor bröts rösten. Sedan var det kört. Jag "grät" aldrig, men jag var hela tiden på gränsen. Jag började tänka på att jag kanske aldrig mer kan träffa mina små gamlingar på det här sättet igen.
De är ju så fruktansvärt söta tillsammans (momma bråkar på paapa, som säger att hon alltid tjatar på honom, och då börjar momma skratta), och momma är den släkting jag känner mest gemenskap med. Hon är underbar, hon skrattar så lätt, är trevlig och gullig och har alltid massa historier att berätta (det slutar jämt med att hon fnissar så mycket att hon knappt får fram orden).
Jag började tänka på att min farmor kommer att dö. Vad ska då världen bli av utan henne? Hon är liksom motpolen till all svält och alla krig. Tänk att aldrig få höra hennes röst säga något nytt igen. Aldrig se hennes rörelsemönster (krafsandet med fingrarna, hakan fram när hon säger till farfar, hur hon kastar sig bakåt när hon skrattar, hur hon tittar uppmärksamt på alla som pratar). Aldrig höra henne nynna ljust och försiktigt till radion. Jag fick panik. Jag ville bevara och föreviga henne. Men foton och film skulle inte göra henne rättvisa. Tänk att mina barn aldrig kommer att få lära känna min fina momma. Det driver mig från vettet. Vad ska det bli av mina ungar om de inte har en momma som kommer springande med "Ihmelääkettä" varje gång de fått ett skrubbsår eller ett myggbett (...magont, växtvärk, nageltrång, benbrott, eksem...).
Jag övervägde ett tag att skippa armén och leva kvar här i finland med momma och paapa så länge de finns kvar för att ta vara på tiden man har tillsammans. Hur ska det gå när vi inte träffas på ännu ett och ett halvt år? Kommer paapa fortfarande vara frisk i huvudet? Kommer momma kunna röra sig med sin rygg? Jag HATAR när saker förändras. Jag är starkt emot det, starkt, starkt konservativ! Det skär i mig att de i sommar bara kommer kunna se inspelningar av mig på sin höjd. De orkar nämligen inte komma till Sverige, de är för gamla.

Hua. Jag funderade ett tag på att bespara er alla detaljer som bara betyder något (massa) för mig. Men det är ju trots allt för min egen skull jag bloggar. Åh, en kväll kvar och ytterligare en ynklig förmiddag kvar av tiden i Finland. Jag är så splittrad. Delar av mig vill hem och träffa alla vänner jag älskar (och mamma och Annika, då). Andra delar av mig vill stanna här och hjälpa momma diska och se till så att paapa inte gör något dumt med sågmaskinerna. Umgås med dem, glädja dem, lära mig språket bättre och hjälpa till på gården. Men det funkar ju inte. Åh. Jag önskar att de bodde närmare. Och jag vill att de alltid ska orka odla sin egen potatis, laga mat på vedeldad spis, basta och äta puuru (gröt). Så vill jag att deras kök alltid ska vara fullt av vänner som kommer över på kaffe. Åh. Ååh.

Jag måste sova. Men det var skönt att skriva av sig. Nu längtar jag till frukosten med momma och paapa!

Näe, vet ni vad!

Dödsstraff i Sverige, jag har då aldrig hört något så löjligt! Att Uppsalapolitikern Joakim Larsson motionerat om att dödsstraffet bör införas i Sverige igen är ju skamligt. Jag blir äcklad. sverigedemokraterna kommer aldrig ha en chans att få min röst efter det här. Jag vill inte ens skriva ordet med versal (stor bokstav). Brr!

Jag och Isabelle älskar tyvärr varandra. Vi försöker att låta bli, men det går inte. Varje gång vi har varit ifrån varandra blir vi som nykära när vi träffas igen. Psykiskt (tack och lov), alltså. Snuskigare Beluf får man leta efter.

Suck.

Jag är FRUKTANSVÄRT svartsjuk i just detta nu. Och det är väldigt irrationellt, jag har ingen som helst orsak att vara det och därför driver det mig till vansinne. Jag har inte ens rätt att vara svartsjuk. Ändå river och sliter det i bröstet som om någon försökte kratta dess insida. Morr, morr, morr. Jag vill förstöra, förgöra, förföra.

Men det vill jag ju inte - egentligen. Det säger erfarenheten. Antagligen magen också, men vem lyssnar på dem när man har en avundsgrön kratta i bröstet?

Även (se föregående inlägg) på resan ner till Göteborg skaffade jag mig en vän: Henrik Sköld!

Henrik var 21 år gammal och skulle inleda en civilingenjörsutbildning på Chalmers. Han hade kommit tvåa i SM i Ultimate Frisbee, och satsar mot kommande VM med sitt lag. Den mannen hade varit överallt. Länderna liksom sprutade genom hela samtalet, det var mycket Asien, men även lite Europa och Afrika. Aldrig något vanligt resemål. Dessutom utbytte vi lite nära-döden-upplevelser, drömmar, bostadsstrul och slutligen facebook. Som vi alla vet är ju facebook det ultimata vänskapsbeviset, så jag tror att vi kommer hålla kontakten livet ut. Skön kille i vilket fall!

Jag tror att jag ska börja skriva poesi. Jag har redan börjat skriva brev och musik. Och dagbok. Då känns steget inte så långt. Men behövligt.

Jag styrs av det förnuftiga huvudet, den känslostormande kroppen (hjärtat?) och den allvetande magen. Frågan är vem av dem man bör följa för att plågas minst?

Det där var för övigt inte poesi, utan bara ett infall från fingrarna. Men jag tror att jag skulle kunna vara bra med ord. Om jag skrev riktig poesi, alltså. Det är bara att rimma lite eller hitta ord som tycker om varandra. Lite som Eminem, honom lyssnade vi på vid dalaälvsbadande på Peace & Love, och jag har ju ett eget gangsternamn att leva upp till. Så om Moncan inte klarar poesi får väl Moncxx släppa lite rap. Yo-yo... flow. Ya Know?

Peace, y'all!

Mina tankar har varit så fladdriga sedan studenten. De yr hit och dit och tillbaka igen. Jag vet vad jag vill, men jag vet inte vad jag vill. Det känns väldigt uppfriskande. Vad som helst kan hända i sommar! Något kommer hända, något bra, men jag vet ännu inte vad. Min mage bubblar av skratt och nyfikenhet. Det är ett säkert tecken!

Okej. Det börjar kännas att man ska bli student snart.

1. Vi har haft vår studentskiva med buller och brak
2. Jag har städat så förbannat i hela huset
3. Jag testade hela min outfit ikväll, klänning, mössa, CP-BH, skor - rubbet
4. Idag städade jag ur mitt skåp för sista gången, och en musiketta frågade i princip om vi någonsin skulle ses igen
5. Vi har ju redan sagt hej då till alla lärare och har inga lektioner

Det skrivna ordet brukar vara min vän. Nu försöker jag knåpa ihop två brev (om än elektroniska), men ingenstans får jag fram vad det är jag vill säga. Så FRUSTRERANDE! Jag blir liksom alldeles för artig, och det kan jag bara inte med. Jag vill vara personlig, visa att jag bryr mig. Jag blir galen. Det är så svårt när det är någon man inte känner tillräckligt väl för att säga:

Du är snygg och jag med. Fast fula, förstås. Mår du bra? Berätta allt, kära du, jag vill ju höra. Ge mig ett smakprov, jag ska inte skratta. Jag tycker ju om dig, vet du. Märks det inte så ber jag om ursäkt. Och sluta vara så ödmjuk, jag förtjänar det inte. Och jag blir ju lite rädd. Jag vill ses, men jag hinner inte. Men du får inte tro att jag inte vill. Jag är också intresserad av ord, säg lyssnar du på Lars Winnerbäck? Han trotsade Newton i den sviktande betongen. Jag saknar er, ni är så himla öppna och mysiga. Och dig vill jag träffa, det kanske går åt helvete, men vi är nog sköna båda två. Förlåt för att jag var så rak, men det lönar sig i längden, har jag hört.

Kram, kram från mig, mig!




Där fick vi till det! Två brev i ett. Jag kanske ska skicka samma till båda. Kan man säga att man tycker råmycket om någon som man inte träffat på flera år? Tycker man då bara om minnet av personen? Nä, inte en chans, min mage säger att det är på riktigt. Vänskap behöver inte rosta, antingen relationen gör det eller inte! 

De säger att det ska regna på min student. Och att det bara ska vara 10 grader. Den där Per Holmgren vet nog inte riktigt vad han snackar om...

Tydligen var det regn för fyra år sedan, och även fyra år före det. Nog för att jag är för traditioner, men bara de bra. De dåliga bör brytas fortast möjligt!

Hehehe, ja just det, gårdagens roligaste minne var spanjoren Juan. Eller ska jag säga Johan? Jag och Jens stod och redde ut både det ena och det andra med honom på det fantastiska spanska språket!

Ikväll, är det bara du och jag, Monica. Inga läskiga läxor och sociala filurer. Bara du och du och jag. Åååh, vad skönt.


Foto: Johanna Egnelöv (2007)

Nähe.

Jag träffade Tina, min kemilärare i trappan. Det blev ett VG i slutbetyg för min del, visade det sig. Då blev jag lite ledsen, jag hade hoppats jättemycket på ett MVG, även om jag visste att chansen inte var stor. Suck. Det blev ganska omotiverande att gå till slutprovet i Ma E nu...