moncan

Det skrivna ordet brukar vara min vän. Nu försöker jag knåpa ihop två brev (om än elektroniska), men ingenstans får jag fram vad det är jag vill säga. Så FRUSTRERANDE! Jag blir liksom alldeles för artig, och det kan jag bara inte med. Jag vill vara personlig, visa att jag bryr mig. Jag blir galen. Det är så svårt när det är någon man inte känner tillräckligt väl för att säga:

Du är snygg och jag med. Fast fula, förstås. Mår du bra? Berätta allt, kära du, jag vill ju höra. Ge mig ett smakprov, jag ska inte skratta. Jag tycker ju om dig, vet du. Märks det inte så ber jag om ursäkt. Och sluta vara så ödmjuk, jag förtjänar det inte. Och jag blir ju lite rädd. Jag vill ses, men jag hinner inte. Men du får inte tro att jag inte vill. Jag är också intresserad av ord, säg lyssnar du på Lars Winnerbäck? Han trotsade Newton i den sviktande betongen. Jag saknar er, ni är så himla öppna och mysiga. Och dig vill jag träffa, det kanske går åt helvete, men vi är nog sköna båda två. Förlåt för att jag var så rak, men det lönar sig i längden, har jag hört.

Kram, kram från mig, mig!




Där fick vi till det! Två brev i ett. Jag kanske ska skicka samma till båda. Kan man säga att man tycker råmycket om någon som man inte träffat på flera år? Tycker man då bara om minnet av personen? Nä, inte en chans, min mage säger att det är på riktigt. Vänskap behöver inte rosta, antingen relationen gör det eller inte!