Den gyllene regeln
En gång satt jag med en vis man på en buss. Han sade:
- Jag säger ingenting som jag inte skulle kunna säga till henne.
Sakerna han dessförinnan sagt hade varit ganska hårda, men plötsligt blev allting bra igen. Ibland ruttnar nämligen min insida. En svartbrun sörja kommer kletande i bröstet, trögflytande och smutsig. Detta sker när jag är med om ett orent skitsnack, antingen när jag förväntas hålla med eller när det är jag själv som talar.
Tack vare denne kloke herre har jag fått en definition på hur långt jag kan gå i att prata med människor (åtminstone när jag inte kan vara säker på att de vet att jag inte menar det jag säger utan bara vill avreagera mig) om en annan person. Att jag mer eller mindre (ibland misslyckas man tyvärr) håller mig till denna "regel" är inte på något sätt av en nobel anledning. Nä. Det är till fullo för min egen skull, dels för att slippa sörjan, och dels för att orent skitsnack alltid slår tillbaka så småningom. Man måste ju kunna leva med sig själv.
Fast lite skitsnack tror jag ändå kan vara nyttigt för själen så länge ingen skadas av det. I lagom oseriösa doser är det faktiskt ett väldigt underhållande tidsfördriv, och det står jag för!
Låt samvetet tala! Eller Benjamin Syrsa...
Jag är hemskt bra på att skitsnacka. Sen om 'hemskt' ska vara bra eller dåligt vet jag inte. Oftast tror jag det är positivt.
Jag hoppas du förstår vad jag menar, jag är rätt trött. Puss!