moncan

Jaha, kära barn.

Nu sitter vi här igen. Lite trötta efter skoldagen. Väl värda en kopp tea efter en lagom god middag och lite TV-tittande. Kanske till och med har öppnat en skolbok? Snuva har vi förstås också, det är ju sådana tider. Matat fiskarna än? 

Så. Det var ni, nu tar vi mig. Jag har tittat på blod idag. Massa blod. På blodgivarcentralen. Det gick jättebra, tills de började prata om benmärgstransplantationer. Massa sprutor som sticks in i bäckenbenet för att sörpla upp stamceller. Kvinnan som visade oss runt pratade lite onödigt länge om det, tyckte jag och satte mig yr på golvet. Snurr, snurr, snurr.

Att vara blodgivare, eller att icke vara blodgivare?
Det har alltid känts som en självklarhet att bli det, jag menar, mamma var ju det. Sedan blev syster det. Jag borde också bli det. Jag vill bli det, för det känns som en enkel och bra sak att göra för andra.
Men så kommer det där snurrandet i huvudet. Jag är inte den som är rädd för nålar (tycker jag)! Jag har varit rädd för mycket i mina dagar, men med mitt sunda förnuft har jag kunnat pressa ner obehaget i skorna (där det sedan brukar rinna ut genom något av hålen som i vanliga fall släpper in vatten). Men den här nålskräcken sitter inte så mycket i huvudet utan mest i kroppen, och där har jag inte vidare mycket förnuft.
Jag kommer nog börja ge blod inom något år eller så, men det vore så tråkigt om man började svimma och hålla på. Fast det är väl så man övervinner sina rädslor.

Nål, här kommer jag.