moncan

 - Hej Monica, vet du var Ekorrevägen ligger?

Det gjorde jag, 22.30 på kvällen, sittandes framför datorn. Därför fick jag vara med om ett äventyr:
Jacob sa åt mig att titta ut genom fönstret, och där stod han i sin skinande bil. Jag sprang ut och kastade mig in i den numera rullande bilen, slog i huvudet och var jätteförvirrad. Där satt Franco, Obbe, och ja, Jacob förstås. Jag fick veta att vi var på väg till en fest för att lägga tre chokladbitar på brevlådan till huset.
"Hur många rutor gör dig glad?"
"Marabou!"

Inte blev jag klokare. Men det visade sig att pojkarna helt sonika bestämt sig för att göra det bästa av sin måndagskväll och muntra upp någon med så många rutor som gjorde denne glad. Helt enkelt.

Vårt första problem efter funnen gata var: vilket hus?
Vi fick veta att det låg "typ längst ut", så vi la tre chokladbitar på de två första husens brevlådor. Sedan backade vi bilen några hus för att ha utsikt utan att synas, samt ringde till chokladmannen i fråga.
SHIT! Han kom ut ur huset rakt framför oss, lite felplanering där, GÖM ER! (Franco höll till och med för den lilla rutan som med svagt ljus visade vilken radiokanal vi lyssnade på)
Fortfarande var chokladmannen i telefonluren, och han dirigerades att gå till båda husen längst bort. Jacob ville tända hellyset och köra dit, men det fick han inte. Istället flyttade vi bilen något, och Obbe gick och lade tre chokladrutor på rätt brevlåda, denna gång. Ring, ring.
 - Va, nä, jag kom hem precis, men gå och kolla på brevlådan nu!

Brevlådechokladen försvann. Och vi var ännu inte upptäckta. Vad skulle vi göra?
Jo, vi ställde oss såklart på uppfarten till huset. Sedan skickades ett SMS om att det låg choklad på brevlådan till huset mitt emot. Nu skulle de väl ändå upptäcka oss? Men icke, chokladmannen stannade kvar i dörren och skickade ut sin lakej att titta, men ingen choklad fann de, och inga bilar tittade de i.

FNISS, FNISS...

Nu var det dags att ta i med hårdhandskarna. Obbe ringde och frågade om de kunde lägga ut snus på brevlådan. Han skulle hämta det "senare", sa han. De hade bara lössnus, men utan vidare övertalning bestämdes det att snuset skulle läggas på Maraboupappret ute på brevlådan för att det inte skulle bli blött. Och ut kom de strax med snus och papper, ärliga chokladmän.
Då släppte Jacob kopplingen så att bilen började rulla, och äntligen upptäckte pojkarna oss! En bilruta rullades ned, och när vi svängde ut runt brevlådan försökte Obbe snappa upp snuset i farten. Misslyckat. Men otroligt lyckat bus. Chokladpojkarna var paffa och glada (de hade ju fått tredubbelt av så mycket som gjorde dem glada), ja, de gratulerade och såg riktigt nöjda ut.
En handskakning senare kunde vi åka igen, och efter ett varv samhället runt släppte pojkarna av mig efter den bästa måndagskvällen på länge!