moncan

Ibland kommer jag in i ett jättekonstigt tillstånd. Då är jag inte ledsen, men det är i princip omöjligt för mig att bli glad också. Det är på något sätt som att kroppen och hjärnan konspirerar tillsammans och får mig att tro att jag ser på TV istället för "upplever".
Då fastnar leendet halvvägs och lämnar ögonen tomma. Och när *pip* (man får ju inte avslöja vissa saker) dör i ena änglagård så gråter bara ögonen utan att det hugger i själen. Fine *pip*. Älskade gubbstrutt.

Tur att äckeltillståndet inte innfinner sig så ofta då. Men ikväll gjorde det det. Förlåt för att jag var så degig.

Bajs