moncan

Hej. Just detta lilla korta tillfälle vill jag hänge åt lite självhat. Jag vill med andra ord hata mig själv lite. Vem tror jag att jag är egentligen? Sluta vara så bitter och ta dig samman!

Jag tvivlar aldrig på att folk kan älska mig. Aldrig. Men det beror på att det är så få som har sett hela Moncan. Och de blir bara färre. Med "hela Moncan" ingår historia, dvs utveckling men även familj, kompisar, medgångar och motgångar. Utan dem inbillar jag mig på något sätt att man inte kan förstå varför jag ibland beter mig som en skunk.

Jag är en skunk. Men tack och lov är jag är ful också. Ful är något positivt, bara så alla vet, det är när jag är som fulast som JAG älskar mig mest. Idag har jag haft stunder som inte var så fula. Fulhet handlar om insidan, inte om utsidan, såvida utsidan inte speglar insidan. Det är okej om ni inte förstår, det är en sak som är svår att förklara, ni kan nöja er med att veta att fulhet är något bra.

Trodde ni att jag var djup nu? Där hade ni fullkomligt fel! Det här var väldigt odjupt, även om det som alltid fanns en viss botten i det hela. Tolka aldrig mina inlägg för mycket, vill jag varna er för. Det är så lätt att tolka fel.

Men trots att jag kör på hatlinjen ett litet slag nu, så är jag är ändå nöjd, för jag har tagit en form av beslut ikväll som ful-jag:et kan godkänna. Joy!

Krrraom!