moncan

Jag såg en dokumentär på SVT 1 idag. Den handlade om en kör som hade konserter och turnéer, och nu fick man följa dess medlemmar i förberedelserna inför en stor konsert de skulle ha. Det som utmärkte denna kör var att dess medlemmar alla var riktigt gamla, och därmed fick de snabbt en plats i Monicas hjärta. Hon tycker nämligen att gamla människor kan vara bland det sötaste som finns.
När jag kom in i programmet satt kameramannen i en pytteliten bil tillsammans med tre av körens medlemmar. Det kom fram att de hade åkt tillsammans till repetitionerna i åratal, de kallade sig de tre musketörerna, två män och en kvinna. Dock var det bara en av dem som hade syn nog att köra. Han hade varit stridspilot och körde tydligen därefter, ty kameramannen verkade något skräckslagen medan mannen i bak log med sitt underbart lyckliga ansikte och sa hur bra han tyckte att han körde. Tanten höll med, och de tre hade en sådan fin gemenskap att jag önskade att jag också fick sitta där i baksätet och mysa.
Mannen i baksätet var sötast av dem alla. Väl på repet satte han genast en rivig (!) låt, och allt verkade frid och fröjd sånär som på att kören hade svårt att sätta låten I Feel Good. Men vad händer? Den söte mannen med sina vackra ögon förstorade bakom tjocka glasögon, han fick cancer och dog, FEM ynkliga dagar före konserten. Jag höll på att börja gråta. Rättning: jag började stortjuta! Det ironiska var att en kvart före beskedet hade kameramannen gjort en intervju med vår galne bilförare som avslutades med en inzoomning på konsertaffischen:



Sötgubben är han som står i mitten, så pigg och söt och levande att ironin bara hånler mig rätt upp i ansiktet.


UNDERBARE MAN!