moncan

Tänk om man kunde göra så stort intryck på någon att den aldrig glömmer en. Vore inte det underbart?
Nu pratar jag inte om att människor man känner bra ska komma ihåg en. Jag har en hel bunt människor jag aldrig kommer glömma. Mamma och pappa till exempel. Men det är inte så jag menar. Jag menar de där extra ordinära människorna som man knappt vet något om mer än att de fashinerar en till döds. Sådana man beundrar för deras personlighet eller talanger... eller personer som man helt enkelt inte tål.

Jag kommer aldrig glömma Ossian, den UNDERBARE gamle buttre mannen som förvandlades från lite småläskig till en mysfarbror som skämtade om morötter.
Jag kommer heller aldrig att glömma Damian med den blå klarinetten som smög omkring ensam i korridorerna nattetid och tejpade snubbeltejp tvärs över gången.
Eller killen som var föregångaren till Rainman. Det går dokumentärer om honom på fyran lite då och då, han är ju ett original.
Sen har vi Tess och Puck från Ume, som är roligare och mognare än jag (jag säger inte att det behöver vara en så stor bedrift) trots att de inte ännu lämnat mellanstadiet.
Någon som också gör intryck, det är Klara som går i ettan eller tvåan. Hon spelar näverlur och pockettrumpet som om det vore det naturligaste i världen. Hennes bästa födelsedagspresent för något år sedan var att få sitta och jamma med trumpetaren i Trio X, ett skönt jazzband från Uppsala. Dessutom spelar hon näsflöjt som en dröm!
Lidingöbrudarna som uppenbarade sig i mitt liv för första gången på Gotland är ju också så grymma att jag nästan trillar av stolen. Vi höll kontakten i flera år, men plötsligt så lät jag dem rinna ur mina händer för att mitt liv blev för stort att hantera. Jag saknar dem fortfarande med jämna mellanrum, och en vacker dag kommer jag förhoppningsvis höra av mig till dem. De var nog det bästa med Gotland tror jag!
Roger, underbare Roger. En dirigent med mer glöd får man leta efter! Aldrig noter på konsert, alltid med den yviga mustaschen redo. Han var på vår sida, "mumma" minns jag att han sa med glimten i ögonen, ett internskämt som cirkulerat på lägret under veckan. För det var ju på musiklägren jag fick träffa den oförglömlige Roger (eller Roine, som Hanna och jag trodde att han hette efter vårt allra första läger).
Gunnar Granstig som inte fattade ett barr. Gunnar som klättrade i höga mangoträd, som simmade ifrån hajar, mannen som åt smältande larver och ormkotletter. Han var bäst!

Det finns plats för många fler. Men varför är det så mycket svårare att nämna dem som är mer jämgamla med en eller som man träffar ofta? För det finns otaliga som jag beundrar i den kategorin också. Antagligen är det för att det blir lite pinsamt (hehe, Isabelle, tänker du samma sak som jag?) om man berättar hur sköna de är när man själv kanske bara är en i mängden för dem. Eller för att man (jag) är rädd att såra någon genom att inte nämna den. För det är klart att sånt sker om man nämner tre av fyra. Men det är lugnt kompisar. Jag kan nämna er som förtjänar en plats här när vi blir gamla och kloka och jag bara minns dem som gjorde intryck. Så fortsätt läsa min blogg till dödens dagar!

Puss och kram med huden ännu så ung och stram!