Skåla kantårum? Kantorum?
Barn, jag har börjat sjunga i en kör.
Schola Cantorum heter den, och det är första gången jag är med i en kör sedan skolkören i mellanstadiet. Tja... om man inte räknar med Arpåkers manskör i lumpen, då. Hur som helst var det lite knas när jag skulle gå med.
Efter nyår så pratade jag först med min vän Ida om hennes kör, och att det var ett gyllene tillfälle att gå med i den. Några dagar senare pratade jag med Idas och mina gemensamma vänner Karin och Erik, och när Erik skulle börja i Karins och Idas (trodde jag) kör blev jag enormt taggad. Erik och Karin spånade på hur man skulle kunna framföra en spexig version av fem myrors alfabetssång på NKF, NationsKörFestivalen. När min bandmedlem samt kamrat Joel någon dag senare sa att man behövde altar (kom på repet imorgon!), tänkte jag: kör i vind!
Det jag fick erfara dagen efter var att man i Schola varken sjöng fem myror eller med Erik och Karin. Näe, man sjöng Vivaldi och Bach. Man sjöng inte på svenska. Näe, man sjöng på italienska, tyska och latin.
De andra körmedlemmarna har hittills varit väldigt trevliga och charmiga, det är bra stämning och dirigenten Milke är mycket karismatisk. Min sångteknik är inte den bästa (en smärtande hals är ett tydligt tecken), men det går förvånansvärt bra att sjunga efter noter. Dessutom är det skönt att känna/halvkänna flera av medlemmarna sedan innan. Samtidigt är det jobbigt, för de flesta av dem jag känner där är körskolade sedan barnsben, och mitt ego vill väl imponera på dem. Men det är ju en bra övning i ödmjukhet, och jag ska försöka att ursäkta mig så lite som möjligt.
Bäst av allt är ändå den nya bekantskapskrets kören medför, eftersom min gamla håller på att lämna mig nu. USA, Australien och Israel. Det är ju skönt att de så kallade vännerna inte vill lägga allt för stora avstånd mellan oss.
Tralla, tralla, Gloria in Exelcis Deo.
Fantastiskt! Kör is the shit!