Buss vs Domkyrka
Kram alla kramiga!
Morgonen utvecklades till en kalkon:
Jag satte mig på bussen imorse och filosoferade över hur fantastiskt skönt det vore med en tupplur under resans gång. Den blev inte av på grund av omständigheter jag inte orkar nämna. När bussen sedan stannade i city väntade jag med att kasta mig av bussen då det fanns risk att knocka någon medvetslös med mina innebandyklubbor. Plötsligt uppenbarar sig en lång och stilig blond grabb som stannar till och lämnar en lucka åt mig för att jag ska kunna ta mig ut. Tyvärr lyckas jag inte slänga upp min bag över axeln utan får släpa den på ett ytterst osexigt vis genom gången, men när jag klättrar ner för trappan händer ändå det värsta. Mina klubbor som hängt lodrätt på ryggen börjar glida till ett mer vågrätt läge, och när jag ska ta mig ut genom den smala dörren sätter de sig på tvären så att jag kastas bakåt av remmen på klubbfodralet. Vi kan säga såhär: jag lirkade loss klubborna så fort jag kunde, sedan speedwalkade jag hela vägen till nästa buss, blicken var fastnaglad i marken.
Kvällen blev då dagens kanon:
Jag och Ida från laget åkte tillbaka till stan efter träningen och slöt upp med Jennifer på stora torget för att gå på konsert. Lokalen den hölls i var ingen mindre än vår kära domkyrka (118 m hög och 118 m lång, 4:ans kunskaper sitter), och musiken som spelades var kategoriserad "PINK FLOYD vs COLDPLAY". Det var en rätt kul upplevelse faktiskt, självklart pga musiken, sällskapet och den välarrangerade ljussättningen - men också för att vi hela konserten kände oss som om vi drömde/satt i ett akvarium/var instängda i en bubbla. Akustiken i Domkyrkan gjorde att musiken och alla andra ljud (som applåder mm) lät väldigt avlägset svaga om än tydliga. Enligt mina källor har ljudet ca 11 s fördröjning (det ska vara därför prästerna talar så långsamt. Snark).
Vi hade kommit rätt sent, så sikten var lite begränsad, men Helenius såg man nästan hela tiden av någon anledning. Han är som en krokus. Jaja. Förutom honom var även Sofia och Gunde från 2:ans musikklass medverkande och det var anledningen till att jag orkade pallra mig dit, men det var det värt och man stötte på mycket annat musikfolk från skolan. Kanoners.
Kinesiskt talesätt: Låt ingen liten kompis bita dej utan att genast bestraffa henne, annars slutar hon aldrig.
SOV!
Jag satte mig på bussen imorse och filosoferade över hur fantastiskt skönt det vore med en tupplur under resans gång. Den blev inte av på grund av omständigheter jag inte orkar nämna. När bussen sedan stannade i city väntade jag med att kasta mig av bussen då det fanns risk att knocka någon medvetslös med mina innebandyklubbor. Plötsligt uppenbarar sig en lång och stilig blond grabb som stannar till och lämnar en lucka åt mig för att jag ska kunna ta mig ut. Tyvärr lyckas jag inte slänga upp min bag över axeln utan får släpa den på ett ytterst osexigt vis genom gången, men när jag klättrar ner för trappan händer ändå det värsta. Mina klubbor som hängt lodrätt på ryggen börjar glida till ett mer vågrätt läge, och när jag ska ta mig ut genom den smala dörren sätter de sig på tvären så att jag kastas bakåt av remmen på klubbfodralet. Vi kan säga såhär: jag lirkade loss klubborna så fort jag kunde, sedan speedwalkade jag hela vägen till nästa buss, blicken var fastnaglad i marken.
Kvällen blev då dagens kanon:
Jag och Ida från laget åkte tillbaka till stan efter träningen och slöt upp med Jennifer på stora torget för att gå på konsert. Lokalen den hölls i var ingen mindre än vår kära domkyrka (118 m hög och 118 m lång, 4:ans kunskaper sitter), och musiken som spelades var kategoriserad "PINK FLOYD vs COLDPLAY". Det var en rätt kul upplevelse faktiskt, självklart pga musiken, sällskapet och den välarrangerade ljussättningen - men också för att vi hela konserten kände oss som om vi drömde/satt i ett akvarium/var instängda i en bubbla. Akustiken i Domkyrkan gjorde att musiken och alla andra ljud (som applåder mm) lät väldigt avlägset svaga om än tydliga. Enligt mina källor har ljudet ca 11 s fördröjning (det ska vara därför prästerna talar så långsamt. Snark).
Vi hade kommit rätt sent, så sikten var lite begränsad, men Helenius såg man nästan hela tiden av någon anledning. Han är som en krokus. Jaja. Förutom honom var även Sofia och Gunde från 2:ans musikklass medverkande och det var anledningen till att jag orkade pallra mig dit, men det var det värt och man stötte på mycket annat musikfolk från skolan. Kanoners.
Kinesiskt talesätt: Låt ingen liten kompis bita dej utan att genast bestraffa henne, annars slutar hon aldrig.
SOV!
Kommentarer
Postat av: miss secret agent 2
hihihihi...ojojoj,du e rolig du månkish:D de e inte annat än att man drar på smilbanden när man får läsa dina härliga små krussiduller;)jag tackar mandy för att jag fått reda på att du blivit medlem in the bloggworld:)lycka till på resan:)/soffi propp-hopp
Trackback