moncan

Just nu sitter jag och är lite dyster till sinnes.

Jag saknar massa människor för tillfället. Ibland glömmer man bort alla man inte träffar regelbundet, men plötsligt minns man dem igen. Vissa kan man ju faktiskt träffa eller åtminstone ringa. Kanske prata med över MSN. Men sen finns det ju även kategorin okontaktbara. Det suger.
Jag blir alldeles vemodig när jag tänker på hur många sköna människor jag antagligen aldrig kommer att träffa igen. Sådana som har betytt något i mitt liv. Gamla lärare, kompisar från andra städer/länder, min gamle spelkompis Tobias som flyttade till Skåne strax innan femman. Sådana man varit lite kompis med men som man inte riktigt kan/vill träffa ensam. Personligheter som Mojo, Ossian och Paradis-Eva (klarar mig dock utan henne). Många människor som jag träffat genom musiken. Lidingö-Lotta som flyttade till Luxemburg. Johanna och Fredrik som flyttade till Thailand. Annikas gamla geckoödla Gecko (såld, inte död). Amanda som jag lekte med på dagis och sexårs. Åmålmänniskor. Matilda och Sara - före detta bästisar som jag nu har glidit ifrån. Listan kan göras lång och längre, men ska man inte sluta när det är som roligast, så säg?

Nu börjar jag bli för melankolisk för mitt eget bästa. Men man kan ju inte vara glad jämt har jag hört.
Snart ska jag trösta mig med att jag faktiskt har stött på ganska många gamla godingar de senaste veckorna, men först ska jag njuta av att vara dyster ett litet tag till.
Jag känner mig som Ior.

Mors.