Nostalgisk och vemodig
Åh, jag är en dum liten flicka. Jag har precis haft en fantastisk kväll med min farmor, min momma, och nu är jag hela tiden på gränsen att börja gråta. Tårarna väller liksom upp, och näsan rinner och svider av salt tårvätska.
Vi satt och tittade på gamla bilder, jag och lilla momma (hon når mig inte ens till hakan). Det var bäbisbilder av mig, syster och kusinen, det var bilder på oss när vi sprang omkring i overaller. För första gången såg jag pappa och min faster som barn. Jag fick se min farmorsmor och min farfarsmor (vilken jag nästan fick ett tredjenamn efter, Impi). Jag såg mamma och pappa innan de var gifta. Jag såg deras bröllop. Jag såg momma (farmor) och paapa (farfar) när de var yngre. Framför allt paapa såg man, ständigt i en stuga i Lappland, framför ett fordon, framför en byggnad eller med armen runt någon gumma eller gubbe. Men mest framför maskiner. Man såg pappa smal och paapa med en riktigt härlig badbollsmage. Hej och hå. Och så massa gamla vänner till momma och paapa som fikade. Lite asfaltering. En traktor. En trave trädstockar. Både en och två och flera begravningar.
Album efter album gick vi igenom. Så sa jag taktfullt nog att jag skulle gå och lägga mig för att momma skulle ha en chans att få sova (klockan var ändå 11). Då visade det sig att hon ändå inte kunde somna förrän vid tolv, så jag stannade kvar. Då började vi prata allmännt om raggsockor, vilket på finska heter vristsockor. Alltså kom vi in på kroppsdelar, och jag frågade vad alla möjliga hette för att minnas igen. Så kom vi till ryggen. Den är tokkrokig på min farmor, så vi kom in på massa sjukdomar och tabletter och smärta och farfars reumatism. Då kom jag att tänka på en annan fantastisk människa som har reumatism, och när jag berättade om det för farmor bröts rösten. Sedan var det kört. Jag "grät" aldrig, men jag var hela tiden på gränsen. Jag började tänka på att jag kanske aldrig mer kan träffa mina små gamlingar på det här sättet igen.
De är ju så fruktansvärt söta tillsammans (momma bråkar på paapa, som säger att hon alltid tjatar på honom, och då börjar momma skratta), och momma är den släkting jag känner mest gemenskap med. Hon är underbar, hon skrattar så lätt, är trevlig och gullig och har alltid massa historier att berätta (det slutar jämt med att hon fnissar så mycket att hon knappt får fram orden).
Jag började tänka på att min farmor kommer att dö. Vad ska då världen bli av utan henne? Hon är liksom motpolen till all svält och alla krig. Tänk att aldrig få höra hennes röst säga något nytt igen. Aldrig se hennes rörelsemönster (krafsandet med fingrarna, hakan fram när hon säger till farfar, hur hon kastar sig bakåt när hon skrattar, hur hon tittar uppmärksamt på alla som pratar). Aldrig höra henne nynna ljust och försiktigt till radion. Jag fick panik. Jag ville bevara och föreviga henne. Men foton och film skulle inte göra henne rättvisa. Tänk att mina barn aldrig kommer att få lära känna min fina momma. Det driver mig från vettet. Vad ska det bli av mina ungar om de inte har en momma som kommer springande med "Ihmelääkettä" varje gång de fått ett skrubbsår eller ett myggbett (...magont, växtvärk, nageltrång, benbrott, eksem...).
Jag övervägde ett tag att skippa armén och leva kvar här i finland med momma och paapa så länge de finns kvar för att ta vara på tiden man har tillsammans. Hur ska det gå när vi inte träffas på ännu ett och ett halvt år? Kommer paapa fortfarande vara frisk i huvudet? Kommer momma kunna röra sig med sin rygg? Jag HATAR när saker förändras. Jag är starkt emot det, starkt, starkt konservativ! Det skär i mig att de i sommar bara kommer kunna se inspelningar av mig på sin höjd. De orkar nämligen inte komma till Sverige, de är för gamla.
Hua. Jag funderade ett tag på att bespara er alla detaljer som bara betyder något (massa) för mig. Men det är ju trots allt för min egen skull jag bloggar. Åh, en kväll kvar och ytterligare en ynklig förmiddag kvar av tiden i Finland. Jag är så splittrad. Delar av mig vill hem och träffa alla vänner jag älskar (och mamma och Annika, då). Andra delar av mig vill stanna här och hjälpa momma diska och se till så att paapa inte gör något dumt med sågmaskinerna. Umgås med dem, glädja dem, lära mig språket bättre och hjälpa till på gården. Men det funkar ju inte. Åh. Jag önskar att de bodde närmare. Och jag vill att de alltid ska orka odla sin egen potatis, laga mat på vedeldad spis, basta och äta puuru (gröt). Så vill jag att deras kök alltid ska vara fullt av vänner som kommer över på kaffe. Åh. Ååh.
Jag måste sova. Men det var skönt att skriva av sig. Nu längtar jag till frukosten med momma och paapa!
Vi satt och tittade på gamla bilder, jag och lilla momma (hon når mig inte ens till hakan). Det var bäbisbilder av mig, syster och kusinen, det var bilder på oss när vi sprang omkring i overaller. För första gången såg jag pappa och min faster som barn. Jag fick se min farmorsmor och min farfarsmor (vilken jag nästan fick ett tredjenamn efter, Impi). Jag såg mamma och pappa innan de var gifta. Jag såg deras bröllop. Jag såg momma (farmor) och paapa (farfar) när de var yngre. Framför allt paapa såg man, ständigt i en stuga i Lappland, framför ett fordon, framför en byggnad eller med armen runt någon gumma eller gubbe. Men mest framför maskiner. Man såg pappa smal och paapa med en riktigt härlig badbollsmage. Hej och hå. Och så massa gamla vänner till momma och paapa som fikade. Lite asfaltering. En traktor. En trave trädstockar. Både en och två och flera begravningar.
Album efter album gick vi igenom. Så sa jag taktfullt nog att jag skulle gå och lägga mig för att momma skulle ha en chans att få sova (klockan var ändå 11). Då visade det sig att hon ändå inte kunde somna förrän vid tolv, så jag stannade kvar. Då började vi prata allmännt om raggsockor, vilket på finska heter vristsockor. Alltså kom vi in på kroppsdelar, och jag frågade vad alla möjliga hette för att minnas igen. Så kom vi till ryggen. Den är tokkrokig på min farmor, så vi kom in på massa sjukdomar och tabletter och smärta och farfars reumatism. Då kom jag att tänka på en annan fantastisk människa som har reumatism, och när jag berättade om det för farmor bröts rösten. Sedan var det kört. Jag "grät" aldrig, men jag var hela tiden på gränsen. Jag började tänka på att jag kanske aldrig mer kan träffa mina små gamlingar på det här sättet igen.
De är ju så fruktansvärt söta tillsammans (momma bråkar på paapa, som säger att hon alltid tjatar på honom, och då börjar momma skratta), och momma är den släkting jag känner mest gemenskap med. Hon är underbar, hon skrattar så lätt, är trevlig och gullig och har alltid massa historier att berätta (det slutar jämt med att hon fnissar så mycket att hon knappt får fram orden).
Jag började tänka på att min farmor kommer att dö. Vad ska då världen bli av utan henne? Hon är liksom motpolen till all svält och alla krig. Tänk att aldrig få höra hennes röst säga något nytt igen. Aldrig se hennes rörelsemönster (krafsandet med fingrarna, hakan fram när hon säger till farfar, hur hon kastar sig bakåt när hon skrattar, hur hon tittar uppmärksamt på alla som pratar). Aldrig höra henne nynna ljust och försiktigt till radion. Jag fick panik. Jag ville bevara och föreviga henne. Men foton och film skulle inte göra henne rättvisa. Tänk att mina barn aldrig kommer att få lära känna min fina momma. Det driver mig från vettet. Vad ska det bli av mina ungar om de inte har en momma som kommer springande med "Ihmelääkettä" varje gång de fått ett skrubbsår eller ett myggbett (...magont, växtvärk, nageltrång, benbrott, eksem...).
Jag övervägde ett tag att skippa armén och leva kvar här i finland med momma och paapa så länge de finns kvar för att ta vara på tiden man har tillsammans. Hur ska det gå när vi inte träffas på ännu ett och ett halvt år? Kommer paapa fortfarande vara frisk i huvudet? Kommer momma kunna röra sig med sin rygg? Jag HATAR när saker förändras. Jag är starkt emot det, starkt, starkt konservativ! Det skär i mig att de i sommar bara kommer kunna se inspelningar av mig på sin höjd. De orkar nämligen inte komma till Sverige, de är för gamla.
Hua. Jag funderade ett tag på att bespara er alla detaljer som bara betyder något (massa) för mig. Men det är ju trots allt för min egen skull jag bloggar. Åh, en kväll kvar och ytterligare en ynklig förmiddag kvar av tiden i Finland. Jag är så splittrad. Delar av mig vill hem och träffa alla vänner jag älskar (och mamma och Annika, då). Andra delar av mig vill stanna här och hjälpa momma diska och se till så att paapa inte gör något dumt med sågmaskinerna. Umgås med dem, glädja dem, lära mig språket bättre och hjälpa till på gården. Men det funkar ju inte. Åh. Jag önskar att de bodde närmare. Och jag vill att de alltid ska orka odla sin egen potatis, laga mat på vedeldad spis, basta och äta puuru (gröt). Så vill jag att deras kök alltid ska vara fullt av vänner som kommer över på kaffe. Åh. Ååh.
Jag måste sova. Men det var skönt att skriva av sig. Nu längtar jag till frukosten med momma och paapa!
Kommentarer
Trackback