moncan

Jag är lite ledsen nu, för jag har en hel bukett med kompisar som inte är riktigt glada, eller helt enkelt inte glada alls. Buketten må vara lite åt det vissna hållet nu, men jag vet att ni kommer att blomma upp igen, för jag vet ju att ni är starkare och skönare än de flesta. Jag sitter gärna och pratar lite med er, har hört att man ska göra det med blommor. Kanske vattna er nån gång, snacka lite skit (gödsel är bra) om allt möjligt och sådär.
Jag finns här för att sköta om er, precis som jag tror att vissa skulle göra om jag vissnade ihop totalt. Dock kanske ni behöver ropa lite, för skarpsynthet har aldrig varit min starka sida. Det här inlägget är förresten inte riktat till någon speciell egentligen, utan till alla er som känner att en bukett med vårblommor, det skulle inte sitta dumt.
 

En burk med kogödsel till alla er som inte kör på konstgödning, sånt sysslar inte jag med. Annars erbjuder jag mest kramar.

Nu är det snart torsdag igen, hur gick det till? Det känns som att det blir fler och fler sammanfattningar, det känns som att jag har tappat stinget något...
Idag vill jag säga att min och Julias filmanalys som ska vara inlämnad imorgon är så gott som död. Vi har inte en chans att bli klara med den i tid, men ändå ska jag göra ett litet fåfängt försök att trixa lite med den. Inte en chans som sagt. Detta trots att vi hade avsatt rejält med tid för den under helgen. Vart all den tiden tog vägen kan man undra, men leta i en stor kopp fylld med te så är du förmodligen nära lösningen. Gårdagens pluggande blev inte heller någon enorm framgång, även om vi faktiskt spenderade mycket tid på analysen. I söndags var ändå den dagen då vi hade längst tid på oss att plugga, men framåt kvällen hann jag med ett och annat också.
Jag gick nämligen på kattemusikalen som bestämt. Där mötte jag massa människor från olika delar av mitt liv, och jag fick inte pusslet att gå ihop. Då blev jag lite förvirrad, lite stressad, lite aggressiv, samt rätt nollställd rent socialt. Jag hoppas dock att jag inte var otrevlig mot någon, men så illa ska det väl ändå inte vara. ^^
Ida och jag såg två välbekanta huvuden med välbekanta lockar sticka fram framför oss i publikhavet. Vi hade hittat Henrikarna! Efter musikalen (Cabarét) fick jag höra att Grim den Grymma skulle hoppa in som 1:a trumpet på kommande dags föreställning. Klockan var väl ca 22 så det kan inte ha blivit så mycket övning, men det gick nog galant ändå!
Andretrumpetaren skulle dock inte vara borta från någon föreställning, och andretrumpetaren, det var ju allas vår Martin Eriksson. Han är som gubben i lådan. Först träffade man honom några gånger inne på Katte, inget konstigt i sig, men SEN började det. Under den korta tid jag åkte från centrum till Löten såg jag honom inte mindre än tre, jag säger det igen, tre gånger. Och nej, han satt inte på min buss, han cyklade, den hurtbullen.

Neeej, men, filmanalysen som sagt. Kram på er!

ps: Johanna, en elev från SKRAPAN hade huvudrollen i KATTEmusikalen! Jag behöver nog inte säga mer än så...

Hujeda mig. Praktiskt taget varenda kroppsdel smärtar, regnet det bara öser ner (sjunges) och jag ska orka hitta skjuts till kvällens träning. Men varför klaga, tänk på barnen i Afrika.
Så utan klagan tänker jag nu förklara för er hur all denna smärta kom till:

Innebandyträning med nya tränare i 2 h.
Den mesta smärtan kommer av träningsvärk, kalla mig otränad, men jag ser det inte som mitt fel. Jag vet inte vems fel det är annars, men mitt kan det ju inte vara. Våra träningar brukar vara rätt slappa, men nu var det nya tränare och träning 2 h istället för 1 h. Alla fortsatte springa och så även jag. Sedan byggde jag liksom på träningsverken igår med ett styrkepass på gympan där jag och Sofie satsade hårt. Eh. Jaja. Det var den mesta smärtan, men den värsta smärtan kommer av en händelse som också inträffade under träningen. Och som alla vet är det inte kvantitet utan kvalitet som räknas.
Jag, Monica the Otränad, sprang och skulle köra överlämning med Isabolle. Bollen kommer aningen bakom mig på vänster sida, varpå jag vinklar klubban lite konstigt. Klubbladet trampar jag på, och upp i luften far Monica som en vante, och landar som en pankaka. På de tre H:na.

Höft
Handled
Huvud

Det såg kul ut --> folk blev glada
Det var en snygg, platt och fullkomligt onödig vurpa --> kan leda till att jag vinner pris i kategorin "årets vurpa"

Vad har jag att gnälla över liksom. Det där fallet förbättrade mitt och andras liv, det är som jag alltid har sagt: glaset är halvfullt!





ps. Fattar inte hur jag ska kunna springa ikväll, men det får tiden utvisa...

Det är kallt ute. Jag har lång-Johns och raggsockor, och det snöade kornsnö i omgångar både idag och igår. Kanske borde man ta med sig brädan ner till Sunnerstabacken någon dag?

 Nu är det Påsk igen, och nu är det Påsk igen och Påsken varar den till förs-tamaj. Men det var inte sant, och det var inte sant för däremellan kommer valborg. SKÅL!

Så kan det låta i det Monciska huset under påskhelgen, och man äter som aldrig förr. På TV hittar man ständigt något program med religös inriktning, så är det din passion så passa på att njuta.

Lamm är söta, det märkte jag idag. Jag har nämligen varit på Jällaskolans område, jag funderar, tro't eller ej,  på att byta linje. Nä. Nu skojade jag. I själva verket tänkte jag att jag skulle vara den söta, rara dottern som åker med mor och far för att titta på en konstutställning. Den var konstig. Konstig är konst, annars vore det ingen konst, som mor en gång så vist sa. Ett av konstverken hette Mammalia, och var det bästa. Det bestod av några bås med högdräktiga och nytömda tackor, samman med oerhört ulliga och gulliga Lambi-lamm.

Ärligt talat, jag har verkligen inget intressant att berätta ikväll, så jag slutar här och nu med en bild på ulltottarna. Mys och njut.

Varför har jag blivit en sån komplett berg-och-dal-bana? Idag har jag varit helt omöjlig vissa stunder, jag vet, och jag ber om ursäkt för mitt humör. Jag tror att jag mår dåligt av att prestera med saker jag inte tror på själv. Det var rena rama fluglortarna jag hade att göra med idag, och ändå pendlade humöret som lodet i en annan moraklocka.
Hur som helst löste sig allt rätt okej, och när årsmötet för musikklasserna började var jag strålande glad. Detta höll i sig, fika och ett jazzstycke vid namn "glass" improviserades fram (dock inte av oss, utan av 3:orna... mest känsla stod John och Philip för med blockflöjt samt symbal...hmm) och vi framförde ett a cappella-stycke med inslag av trumpet. Lite jammande på slagverkssektionen med John, och kvällen var över. Ida skjutsades hem. Det kändes lätt att andas igen, och pappa skulle komma hem efter en dryg vecka i Finland. Jag mådde verkligen bra, men nu för ett tag sedan hände lite saker som gör mig aningen ångestladdad igen. Alltså har humöret hamnat nere i Marianergraven igen. Eller vi ska inte överdriva, Fyrisåns botten kanske räcker, men det är inte så mysigt där heller med all skit man får simma i.

Nog om mig. Har Du gjort något du vill berätta om? Gör gärna det då, jag står till ditt förfogande och lyssnar gärna. Jag gillar att lyssna. Det är befriande.