Jag har en plan! - Sickan
Igår, eller idag väldigt tidigt på morgonen (välj själva) åkte jag buss. Då tänkte jag på lite det ena och det andra, och kära vänner, nu ska ni få höra två av de så kallade tankegångarna.
1. Jag tror att jag älskar dem jag var i samma hus som igår kväll. Allihop. Jag skulle kunna vara überful (som i fuldag) och ändå känna mig vacker med dem, och det är inte dåligt alls, go vänner. De är sköna, och rara, och jag tycker om att krama dem! Gurra kan också få vara med på ett hörn, trots att han valde handbollen igår. Han hör ju ändå till "gänget". Emma får också vara med för min del, för hon var ju inplanerad igår, även om sjukan hann ikapp henne. Jag tycker om att krama henne.
2. Jag har en liten plan som går ut på att jag då och då ska göra inlägg tillägnade kompisar som har kommenterat i min blogg. I dessa ska jag med 1-3 motiveringar förklara varför de är bäst. Dvs saker jag gillar med dem.
Jag tyckte att det här var en bra plan, för då slipper jag själv göra så svåra val, och så kanske jag till på köpet får fler kommentarer från människor med stora egon. Eller stora Egon. Yes! Projektet ligger dock på is till en annan dag.
PUSS!
Lakrits: lákris eller lackris?
Humlan har flugit sin kos
Det går utför utan slalom
Vi får se.
Brrrrrrrrrroooowm
Ja, jag är älskad. Att mina tre bilkompisar åkte iväg utan mig från dagens träning i Allians var bara en slump. Tack och lov för Jenny säger jag bara, det är en pingla med den rödaste bilen på Posten. Då kom man ju hem ändå!
Näsflöjt
aaand OUT
Idag har varit en sån dag när man tycker att alla låtarna i mp3:n är skrivna just till mig. Utom Alice Coopers School's Out. Den ska ju tyvärr precis börja igen. Skolan alltså. Men att alla andra låtar handlade om mig kan ju tyda på två saker:
A. Jag är mer egotrippad än vanligt.
B. Jag känner lite mer än i vanliga fall kanske.
Fast vad vet jag? Det enda vettiga jag har gjort idag är i alla fall att spela röj med Gurra.
Korsning
"Alla hittar kärlek utom jag"
Gudars skymning (som Tano sa)!
Tidigare på kvällen lekte jag med fulbarnen Hanna och Isabelle. Vi hade tebjudning med Amelie från Montmarte (mycket trevlig men speciell flicka) ett bra tag. Sedan. Plötsligt. DVD:n stängdes av och vad fann vi på 2:an? En alldeles extra ordinär "dokumentär"/"film" om ett gäng unga tjejer (dvs fjortisar) från Göteborg eller närliggande ort. Där fanns allt och lite till från högstadiet som man inte saknar. Man hade fullt upp med att hänga med i alla intriger, inte bara för att alla bytte sida hela tiden, nä, språket var ju inte det lättaste att tyda. Bland annat "typ" var ett ständigt återkommande ord, och då menar jag ständigt. Dessutom tyckte jag synd om alla, för de kunde ju inte hjälpa att alla blev kära i Tony. Sen att tjejen som fick honom sedan gillade hans kompis istället gjorde ju inte heller saken bättre. Men som tur var kom Fiip på modet istället. Hans hjärta stals av tjejen som ville ha antingen en poppare eller en emopojke. Grattis. Vi bör även skicka ett grattiskort till tjejen som hade haft en helt underbar helg för att hon hade deckat (34:55 in i filmen). Tur att några får vara lyckliga, så att säga. Synd bara att hon åkte in på ett hem strax efteråt.
Programmet fick oss att vrida oss av skratt flera gånger efter entoniga intetsägande uttalanden och tomma blickar. Till en början. Men det var mest sorgligt insåg man ganska snart. Alla var så hårda och ytliga mot varandra, tvugna att visa hur lite de behövde någon annan. Därför tackar jag min lyckliga kossa för att jag har kompisar som kan visa uppskattning och kärlek utan att känna sig underlägsna, vilket har resulterat i att jag inte sitter inlåst på ett "hem".
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1005575 (tror jag, de har inte laddat upp det på SVT än...)
Heartache
När jag kom in i programmet satt kameramannen i en pytteliten bil tillsammans med tre av körens medlemmar. Det kom fram att de hade åkt tillsammans till repetitionerna i åratal, de kallade sig de tre musketörerna, två män och en kvinna. Dock var det bara en av dem som hade syn nog att köra. Han hade varit stridspilot och körde tydligen därefter, ty kameramannen verkade något skräckslagen medan mannen i bak log med sitt underbart lyckliga ansikte och sa hur bra han tyckte att han körde. Tanten höll med, och de tre hade en sådan fin gemenskap att jag önskade att jag också fick sitta där i baksätet och mysa.
Mannen i baksätet var sötast av dem alla. Väl på repet satte han genast en rivig (!) låt, och allt verkade frid och fröjd sånär som på att kören hade svårt att sätta låten I Feel Good. Men vad händer? Den söte mannen med sina vackra ögon förstorade bakom tjocka glasögon, han fick cancer och dog, FEM ynkliga dagar före konserten. Jag höll på att börja gråta. Rättning: jag började stortjuta! Det ironiska var att en kvart före beskedet hade kameramannen gjort en intervju med vår galne bilförare som avslutades med en inzoomning på konsertaffischen:
Sötgubben är han som står i mitten, så pigg och söt och levande att ironin bara hånler mig rätt upp i ansiktet.
UNDERBARE MAN!
Gulligt barn
http://tonyalva.blogg.se/index.html
Som Arne Weises ljus ungefär...
Jag är sjutton år och överambitiös om det så handlar om att få rätt mängd salt i min morgongröt.
Jag måste sluta med något jag pysslar med, så vi tar en omröstning:
1. Sluta ha salt i min morgongröt
2. Hoppa av skolan
3. Sluta med innebandyn och bli fet och olycklig
4. Sluta blogga
5. Hoppa av Kattemusikalen på 100p där jag är ensam trumpet och antagligen kan få ett lätt MVG
6. Sluta i GUSB där mitt tutande började (alltså musikskolan, GUSB är ju från gymnasieålder)
7. Strunta i läxorna som kommer med Natur-linjen
8. Avstå från all kontakt med kompisar bortsett från i skolan
9. Sluta i musikklassen och därmed inte missa så många vanliga lektioner
10. Byta skola för att därmed få kortare bussresa. Katte kanske är ett alternativ? Sucker, no way!
11. Lägga ännu mindre tid på sömn än jag redan gör och investera studiebidraget i koffeintabletter
Ja, mina vänner, vad säger ni? Om någon har en åsikt eller ytterligare ett förslag så är jag öppen som en bok. Hej hopp!
Älska mig för den jag är, sjöng Ainbusk (enbuske) så vist
Älska mig för den jag är...
...så ska jag försöka göra detsamma. Det kräver både mer och mindre av en än man tror. Ger man kärlek så får man kärlek, och får man kärlek ser man saker i ett annat ljus. Ibland går det, och ibland funkar det inte alls. Det fick jag bevis på ikväll. Men det är ju ändå jul.
Love Actually Is All Around
Ja, tack!
Jag citerar: "Enligt forskarna är en puss förmodligen ur smittsynpunkt en säkrare välkomsthälsning än en handskakning."
JA TACK!!!
Sammanhängande och väl genomtänkt inlägg
Jag avskyr att jag alltid ska missa alla bussar, tappa bort allting, glömma möten och så vidare. Att jag aldrig kan hålla det städat i mitt rum. Att jag måste ta upp mobilen fyra gånger innan jag faktiskt ser vad klockan är. Att jag inte kan svara på ett SMS inom en vecka. Att jag om och om igen glömmer att ringa upp människor.
Bla, bla, bla. Men tänk på barnen i Afrika? Varför då? Och varför hjälper det inte att "blåsa" när man gör illa sig? Varför funkar inte plåster på blåmärken? Jag tror fortfarande på sånt, förstår ni, sånt som man lurar i alla barn.
SJÄLVKLART fungerar plåster på blåmärken.
SJÄLVKLART försvinner smärtan om man blåser lite.
Så är det, och därmed bastu! Suomi!
Puppet controlled by puppie eyes
Idag bodde jag på Jennifers lillfinger. Jag försökte förklara för Isabelle senare, att Hon hade mig runt sitt lillfinger och att jag hade henne runt mitt. Jag FÖRSÖKTE verkligen förklara att vi levde i symbios, men... vad ska jag säga? Det sprack. Jag har nu insett att jag är hennes slav, men jag är glad för det.
Ps. Världen ser ut som en saga, ville bara uppmärksamma er på det...
PUSS!
Många, många, många
En God Jul från mig alla till er alla!
Han ler, va?
Dan före dan. En annan dan.
Imorgon är det musikens hus hela dagen, ingen skola. Musikklassernas julkonsert. Jag är nästan säker på att det är slutsålt, men om ni har turen att lyckas få tag på en biljett av de 350 så kan ni ju alltid kika in och hälsa.
Heh. Ingen skola. Bara musik. Inga passande kläder. Suck.
Kalendern är min vän. Eller ovän.
Jag tror att jag är lite dum i huvudet...
- Innebandy med tre träningar (den fjärde krockar med annat) och en match i veckan.
- Gå Natur och försöka få höga betyg i alla ämnen (idiot).
- Spela i 3-4 orkestrar/band om man räknar med gymnasiekurser jag läser.
- Individuella lektioner i trumpet.
- Sitta konstant med i fyra olika styrelser och ofta ytterligare någon inför specifika händelser.
Detta är vad jag försöker hinna med varje vecka. Sedan tillkommer förstås konserter, spelningar, prov, labrapporter och andra läxor också. Avslutningar och "fester". Lära mig spela bas, lära mig alla noter. Spela på kul, träffa kompisar, sitta vid datorn och även att slappa är ju saker man vill hinna med.
Det konstiga är att jag brukar hinna med det mesta, men ibland blir det bara för mycket. Jag är en människa som aldrig säger nej, men nu har jag tvingats börja göra detta. Det är nog ett steg i rätt riktning. Det värsta är att jag vill göra mer. Men det går inte. Jag hinner ju knappt sova...
Hur tänker jag där, vart tänkte jag klämma in tid för impulsinfall? Som det är nu är alla mina dagar utom 26/12 fram till den första januari inplanerade... Blä.
NU ska jag på ett möte! So long!
Det som betyder
Det är vad man inte säger.
Hur många vågar säga det som betyder mest?
Det är lättast att inte göra det.
Jag undrar om man borde göra det.
Jag undrar om jag är dum.
Jag önskar mig en stabil hjärna i julklapp.
Kanske har mamma rätt.
...men jag vill inte att hon ska ha det.
Fulbarn!
Lite engagemang, TACK!
Äh, kommentar-Hitler... Det här var inte så orginellt, vi gör såhär: SLUTA KOMMENTERA MINA INLÄGG! Nu går jag min egen väg. Wow. Jag är ju för cool. Och trött. Och nu inleder jag på tok för många meningar med det förbjudna "och". Och jag låtsas att jag inte bryr mig. Yääh. Jag är trött som en bäver. Jag ska sova inatt. Omväxling förnöjer, så att säga.
PUSS!