moncan

Hej barn!

Jag, Moncan Kråkan Fågelskit, har hittat mig en studentklänning vit.
Det är nämligen så att jag och världens bästa Mathilda har varit i Stockholm för att titta på studentklänning med mera. Vi räknade inte med att hitta något vettigt över huvud taget, så då var det klart att vi hittade massor. Mathilda köpte två tröjor och ett par svarta "jeans" (leggins) och ingen plånbok, och jag kom hem med en studentklänning, en ekologisk klänning, en mössa och en sjal. Jeansen och studentklänningen var från olika SALT, så vi fick varsina nästan lika fina påsar att bära hem kläderna i.
Mathilda tog sig hemåt med en mage fylld av kycklinglasagne (att hon törs i dessa glastider. Modiga kvinna!), medan min var behagligt fullpackad med linssoppa och en fullkomligt platt ostfralla. Som ett mosat pitabröd med smält ost i mitten såg denna underliga fralla ut. Och smakade. 
När vi till slut närmade oss Uppsalas tågstation efter en glädjefylld dag såg jag restaurangen Peppar Peppar som vi hade pratat om på infärden.
- Peppar Peppar, sa jag och pekade ut.
- SALT SALT, svarade Mathilda nöjt och pekade på våra påsar.

Du! Det är ju sommar!

I två dagar har jag nu klaffsat runt i mina blommiga gummistövlar, plaskandes genom varenda vattenpöl jag kunnat hitta. Solen i ansiktet, vinden i håret. Dropp och kvitter i öronen och djupa gropar i kinderna. Sol, sol, sol, sol, SOL! Om inte sommar, så jättevår. Pirrig, kvillrig, sprittande vår. Mmmm...

Jag vill ut!

Kul...

Igår kom jag till provspelningen för AMK. Inte ensam, som jag först trott att jag skulle göra, utan med Ida från Falun som jag träffade på busshållplatsen. Vi blev kamrater. Anlände till Stora Ursvik från Hallonbergen (världens vackraste namn?) gjorde vi, och där mötte oss så småningom ett mycket tråkigt besked:

1. Det var 37 sökande trumpeter om högst 8 platser.
2. De andra sökande var inte dåliga...
3. Man får inte veta om man kom in eller inte förrän om 4-6 veckor.

Inte så nice. Själva priovspelningen gick ganska bra, men samtidigt ganska dåligt. Allt handlar om vad de lyssnade efter. Vi får se. Men just nu känns det inte så ljust. Ca 21% chans att komma in. "Gött".

Något som däremot känns väldigt bra var att jag hade så trevligt. Medan Ida var och värmde upp lite tog jag mig en kopp tea. När jag druckit upp gick jag för att slänga min plastkopp i soptunnan. Samtidigt tänkte Gustaf från Örebro slänga sitt bananskal. Eftersom jag är en gentleman lät jag honom slänga först, och sedan dess är vi vänner för livet. Vi började prata, och strax kom Carl David, även han från Örebro fram till oss. Hu, så trevligt vi hade. Och sedan kom Ida tillbaka, så vi satte oss där i en liten stolsring och chillade.
Efter ett tag kom även den gamle gode Gustav iklädd sitt lockiga hår och den snyggaste militärrock jag sett. En kram fick han. En varsin kram fick också mina kära storbandskamrater Abraham och Per. Det hela blev faktiskt riktigt mysigt, och efter att alla hade spelat klart och ätit halvfryst kycklingklubba med potatissallad gick jag med mina tre nyfunna vänner mot bussen för att ta oss in till das hufvudstad, Estocolmo. Där skulle vi gå till drömbutiken a la brass (även om Carl David aka David aka C-D aka CD råkade vara trummis) - Brasspecialisten!
Plötsligt när vi stod där på busshållplatsen kom Gustav gående. Han dissade sin klasskompis (som tyvärr spelar trumpet och ska vara snorduktig) för att hänga med oss till specialisten, vilken kille! Så vi tog bussar och tunnelbanor och ena benet före det andra för att slutligen stå där framför dörren. Den där dörren som är helt annonym i sin utformning. Som omedelbart leder till en livsfarligt lutande trappa. Som leder till en dunkel korridor. Som leder till ännu en annonym dörr. Som leder till... himlen.
Det bara blänker. Man tittar åt höger - tromboner, valthorn, krokiga instrumentdelar hängandes i taket. Man tittar rakt fram - leendes gubbe. Man tittar åt vänster - skönhet. Det är Bb-trumpeter, C-trumpeter, piccolatrumpeter, flygelhorn, kornetter. Hub Van Laar. Yamaha. Bach. Jupiter.
Jag ville gå därifrån med en kornett, ett valthorn, ett flygelhorn och den där fantastiska tuban som hängde på väggen i ett rum... Men det blev ingenting. Strax lämnade Gustaf oss, om än med sorg i blicken, ty han skulle träffa en (annan) vän. Vi andra stod och myste ett tag till, och sedan drog vi oss mot centralstationen där det blev dags att splittras. Hej då Gustav från Sten-någonting. Hej då Carl David från Örebro. Hej då Ida från Falun.

 Brasspecialistens tuba.


Jag hoppas att vi alla (utom Ida, hon ville bli dragontrumpetare) ses i AMK om knappt ett år. Då blir jag glad.

(Suck, det hela känns lite hopplöst. Jag vill, jag vill, jag vill. Men tyvärr ligger inte arméframtiden i mina händer. Inte heller kronprinsessan Victorias bröllop.)

 - Hej Monica, vet du var Ekorrevägen ligger?

Det gjorde jag, 22.30 på kvällen, sittandes framför datorn. Därför fick jag vara med om ett äventyr:
Jacob sa åt mig att titta ut genom fönstret, och där stod han i sin skinande bil. Jag sprang ut och kastade mig in i den numera rullande bilen, slog i huvudet och var jätteförvirrad. Där satt Franco, Obbe, och ja, Jacob förstås. Jag fick veta att vi var på väg till en fest för att lägga tre chokladbitar på brevlådan till huset.
"Hur många rutor gör dig glad?"
"Marabou!"

Inte blev jag klokare. Men det visade sig att pojkarna helt sonika bestämt sig för att göra det bästa av sin måndagskväll och muntra upp någon med så många rutor som gjorde denne glad. Helt enkelt.

Vårt första problem efter funnen gata var: vilket hus?
Vi fick veta att det låg "typ längst ut", så vi la tre chokladbitar på de två första husens brevlådor. Sedan backade vi bilen några hus för att ha utsikt utan att synas, samt ringde till chokladmannen i fråga.
SHIT! Han kom ut ur huset rakt framför oss, lite felplanering där, GÖM ER! (Franco höll till och med för den lilla rutan som med svagt ljus visade vilken radiokanal vi lyssnade på)
Fortfarande var chokladmannen i telefonluren, och han dirigerades att gå till båda husen längst bort. Jacob ville tända hellyset och köra dit, men det fick han inte. Istället flyttade vi bilen något, och Obbe gick och lade tre chokladrutor på rätt brevlåda, denna gång. Ring, ring.
 - Va, nä, jag kom hem precis, men gå och kolla på brevlådan nu!

Brevlådechokladen försvann. Och vi var ännu inte upptäckta. Vad skulle vi göra?
Jo, vi ställde oss såklart på uppfarten till huset. Sedan skickades ett SMS om att det låg choklad på brevlådan till huset mitt emot. Nu skulle de väl ändå upptäcka oss? Men icke, chokladmannen stannade kvar i dörren och skickade ut sin lakej att titta, men ingen choklad fann de, och inga bilar tittade de i.

FNISS, FNISS...

Nu var det dags att ta i med hårdhandskarna. Obbe ringde och frågade om de kunde lägga ut snus på brevlådan. Han skulle hämta det "senare", sa han. De hade bara lössnus, men utan vidare övertalning bestämdes det att snuset skulle läggas på Maraboupappret ute på brevlådan för att det inte skulle bli blött. Och ut kom de strax med snus och papper, ärliga chokladmän.
Då släppte Jacob kopplingen så att bilen började rulla, och äntligen upptäckte pojkarna oss! En bilruta rullades ned, och när vi svängde ut runt brevlådan försökte Obbe snappa upp snuset i farten. Misslyckat. Men otroligt lyckat bus. Chokladpojkarna var paffa och glada (de hade ju fått tredubbelt av så mycket som gjorde dem glada), ja, de gratulerade och såg riktigt nöjda ut.
En handskakning senare kunde vi åka igen, och efter ett varv samhället runt släppte pojkarna av mig efter den bästa måndagskvällen på länge!

Mätt är jag. Ända sedan lunchtid, då jag mötte herr Wahlstedt av en ren händelse! Han skulle tillbaka till sina äckliga små montesoribarn, men först tvingades han in på Unico av mig. Där åt och åt och åt jag, både hans och min mat, för Martin var ju inte hungrig. Han hade nämligen ätit frukost idag. Mer nachos över till mig! Men plötsligt hann klockan bli dags-för-trumpetlektion! Inte ens mitt tea hann jag dricka upp, och vi unga människor skiljdes hastigt åt.
Då är det tur att jag får träffa Martin igen redan ikväll, mätt i spenatsoppsmagen och allt! För nu ska han och några andra trevliga fira mig en smula. Present ska jag få och allt! Mumma!

Hej och hå!

(Ja, jag vet, relativt äcklig bild. Min mage varken känns eller ser ut så. Den känns bara mätt och rund och gosig. Som en ko framifrån. Söt.)