moncan

Idag blir min kära Mathilda 18 år gammal. Det tycker jag är bra, för då kan jag släpa med mig henne (och Andrea?!) på alla skivor! För övrigt är det här kvinnan jag skulle gift mig med om hon och jag hade varit lesbiska, för kvinnan är ju fantastisk. Hon gillar att städa och tvätta, hon har humor (som går över obegränsade områden), hon tycker att jag är lite rolig, och hon är ju framför allt ruskigt SNYGG i sitt röda hår. Man kan dessutom dampa på henne, för hon dampar bara tillbaka. Inte för att jag brukar dampa på henne. Det går inte.
Jag vet att man inte ska överanvända det här uttrycket men... jag tror faktiskt att jag älskar henne lite. Jag kommer nog aldrig ångra att jag valde Natur på Skrapan, och att jag hittade henne har en stor del i detta. Den som ogillar henne (om denna någon existerar) tänker jag nypa.

Hallå.

Jag kanske inte har nämnt det, ens så där i förbifarten, men jag är sort of bandmedlem nu. Inte för att vi har kommit speciellt långt, men det känns ändå lovande. Idag träffades vi hos Miss Miriam för en liten jam session som slutade med äppel/kanelscones och lüxchoklad i duktiga (tolka ordet som du vill) mängder. Denna lilla belöning var behövlig, för både jag och Miriam fick lite läxor av magister Jens, sträng som han är.
När det var dags att dra sig var Monica dock så dum att hon glömde sin värdelösa mobil. Tyvärr var hon dummare än så, hon insåg inte sitt misstag förrän hon stod vid sin busshållplats en kvart senare, och då var det bara att vända. Så hur skulle man hitta tillbaka genom Uppsalas alla gränder? Till slut gick det, men då upptäckte Monica ett problem... ingen ringklocka och ingen kod till porten. Hmm. Detta resulterade i lite fönsterknackning lite här och lite där innan hon till slut fick tag på en Miriam som sedan bjöd in Moncan på ytterligare lite musik och samtal.
Hemma var allt frid och fröjd, morotssoppan stod på bordet, och en väninna väntade ivrigt på att få gå en redig prommenad som var nyttig för både kropp och själ. Det kändes som att man pumpade omkring alla chokladpralinerna, så frågan är om man har hjälpt dem att sprida sig eller om man har förbrukat någon. Det återstår att se. Jag ska hålla er uppdaterade!

Nätti, nätti, kära töntar.

Jag är glad.

Planer är som regler - till för att brytas. Det är därför jag är glad, för nu har jag fått chansen att ändra två planer som jag verkligen inte orkade med just den här helgen. Istället för att festa har jag fått det stora privilegiet att tillbringa både fredag och lördag kväll hemma i min alldeles egna lilla byhåla. Lördagkvällen till ära spenderades med mor och far framför Good bye Lenin. Till denna utsökta tyska film hade vi även lite kex (uttalas med k och inte med tj), lite tea, och en och annan alkoholhaltig dryck. En av dessa fick min käre finske far stifta bekantskap med.
Plötsligt mitt i filmen hörde jag och mamma ett "Va fan!" (med finsk brytning) från soffan. Vi hade nämligen för evigheter sedan fått en aluminiumtub fylld med någon form av sprit, och mor och jag tyckte att det var ett bra tillfälle att äntligen få den ur världen. Far däremot, han blev ju väldigt förvånad när den nyöppnade mjukosten på tub rann ut över hela saltinen (kexet). Därav svordomen. "Det är ju sprihihihit!", fnissade mor, och sedan var det svårt att sluta skratta (OBS, inte pga onykterhet, utan pga faderns förskräckta min). "Vilket slöseri!", utbrast han medan han rusade efter papper, och så var kvällen fulländad.
Detta är bara ett av många exempel på hur man kan tillbringa en trevlig kväll i lilla Vreta. Hoppas ni drar lärdom av detta.

Ett annat sätt att skapa en trevlig stämning är att hitta några kamrater och spela beachvolleyboll med dem en solig dag. Så gjorde jag på eftermiddagen i fredags, och då fick jag träffa Isabelle, Anton, Hedvig, Blobb, och andra som gör mig glad. Efter ett ganska bra och lagom tag med drakbekämpning i Isaks sandslott skjutsade Isabelle mig till stall och bussar, och på kvällen berättade hon glatt för mig att hon hade beställt en taxi. Så vart skulle den åka då, kanske ni frågar er? Det gör jag och Isabelle också, för det var bara något hon kläckte ur sig när hon i princip sov till mitt underhållande sällskap. Men jag tog inte illa upp, för vi hade haft en fantastisk picknick på hennes golv, så jag vet att hon tycker om mig ändå. Kanske tycker jag till och med lite om henne också, men det är ju aldrig något jag skulle erkänna...

Tuss på er, och njut av en ledig söndag!

Vänner. Ni ska få höra om dagens bästa stunder:

På väg till matsalen såg jag dem plötsligt - gamlingarna! Munnen for upp i ett smajl större än Ölandsbron, det var ju rena rama vallfärden! Dussintals gummor, tanter, farbröder och gubbar kom från ingenstans, och de var så söta, så söta. Det fanns gubbar med hattar, farbröder som gick snett, tanter som höll varandra under armen, ja, allt man kunde önska sig. Vissa var bistra, andra stoltserade med sina välförtjänta skrattrynkor. De är ju för söta!

Efter maten hände något än mer fantastiskt - jag och Mathilda mötte gamlingarna i dörren på väg ut från matsalen. Förstår ni? Jag fick se dem på nära håll! Underbara, söta människor!

Den här dagen har varit ljuvlig, likaså gårdagen. Min tallkottkörtel verkar få ljus så att det räcker och blir över, för den har producerat galet mycket glad-o-pigg-hormoner. Imorse var det så illa (superbra!) att jag till och med gick upp tidigare för att kunna jogga lite innan frukost. Det blev nästan religiöst. Ljuset som strilade varmt gult mellan granarna runt den lilla stigen jag sprang på. Fåglarna som lät från alla håll. Inte en levande varelse i sikte. Och det fanns så mycket luft att andas, det var som om någon hade höjt upp himlen för att ge mer plats åt andrummet och det där typiska morgonljuset. Ljuvligt säger jag bara.

Ljuvlig är även klassens Elsa i sällskap av Mathilda. På biologilabben satt alla och väntade på att en ballong (som blev större och större och jättestor) skulle sprängas. Mathilda, den lilla rödtotten, vet att Elsa alltid reagerar kraftigt när hon blir skrämd, så Mathilda nöp helt enkelt tag i sidorna på Elsa och skrek "BOOOM" (inte speciellt naturtroget). Det ledde till att Elsas armar for åt alla håll samtidigt som hon gav upp ett vrål, och detta i sin tur ledde till att Mathilda trillade ner på golvet av skratt. Vissa har bara den där rätta touchen för att sätta guldkant på dagarna.

Guld åt alla.

Jag har hört att man inte får skjutsa folk på pakethållaren om de är över tio eller om det var femton år.

Jag är ju arton år gammal, så för att inte riskera något fick Martin skjutsa mig på sitt styre när vi skulle ner på stan för att träffa mor. Det var en premiär som hette duga tycker jag! Och det var nästan bekvämare än pakethållare vill jag påstå (fast utan att stå på mig allt för mycket)! Det enda som var obehagligt var nerförsbackar (risk att ramla framåt) och när Martin skulle starta (då lutade han sig mycket framåt -> åter risk att ramla av). Annars var han en mycket skicklig förare, och jag är ytterst tacksam för att han inte vinglade runt en massa, vilket pojkar har en tendens att göra om det kan leda till en skrikande tös.

Härligt att slippa vara olaglig!

Tänk vilken tur jag har ibland med mina vänner. Jag vet inte riktigt hur jag har förtjänat vissa av dem...

Mathilda kom till skolan idag medan jag stod och pratade med Helenius:
- Moncan, jag har något åt dig!
Jag tänkte att jag antagligen hade glömt något (det hör inte till ovanligheterna direkt), så jag tänkte inte så mycket mer på det. Där misstog jag mig dock, för när jag kom fram till henne så gjorde hon mig så glad, så glad, så glad. "Jag tänkte att du har ju varit lite nere sista tiden, så när jag var inne på designtorget såg jag den här och tänkte på dig. Det är inget stort, men... Den (presentpåsen) har blivit lite skrynklig i plånboken...". Jag trodde att mitt bröst skulle spricka av en sådan där glädjekavalkad som kommer över mig ibland. Vid sådana tillfällen kan jag inte låta bli att fnissa och krypa ihop lite, annars sprängs jag!
Jag brydde mig verkligen inte om vad som skulle finnas i den silverglänsande lilla påsen, för bara att hon hade tänkt på mig gjorde mig så lycklig. Men det visade sig att innehållet inte hade kunnat vara bättre! Den här kvinnan har verkligen en känsla för feeling, för presenten visade sig vara en liten pin med texten "Heja Norge". Älskade Rude! Jag hade inte blivit gladare om jag så hade fått en plasma-TV och en årsprenumeration på BingoLotto. Den var det bästa av det bästa, och jag ska bära den med stolthet!

Mathilda är en fantastisk och mycket underbar kvinna. Hon har min kärlek! Här är hon och jag på ett av mina favoritfoton i hela världen. Jag vill kalla det Happy butts.

Vilken UNDERBAR eftermiddag/kväll!

Intensivt Fysik B-studerande från ca 16.30 - 22.30 med kanske en halvtimmes middag. Det är så de ska tas!
Allvarligt talat får vi se hur det går med mitt prov på (skär)torsdag, för idag (när jag redan låg efter i pluggandet) insåg jag att vi hade ytterligare ett kapitel som jag hade missat lite halvt (helt). Ja, ja, jag orkar inte oroa mig, det är väl ca 120 kvar på kursen efter detta ändå. Bara att göra sitt bästa, eller hur?

Puss och gos, och har du inte något vettigt för dig så kan du roa dig med att lösa denna uppgift! Den är galen. Med hjälp av endast en vinkel ska man räkna ut accelerationen på ett tåg. Grattis. Skriv gärna upp svar och uträkningarna om du löser den, aay, jag har facit!

4.15   En pendel är upphängd i en järnvägsvagn som rör sig med ökande hastighet på en rak bansträcka. Pendelsnöret bildar en stund vinkeln 5,3 med lodlinjen.
a   Rita en figur som visar krafterna på pendelkulan. Beräkna vagnens acceleration.

b   Hur skulle pendeln hänga om vagnen bromsades på raksträckan? Rita en figur som visar krafterna på kulan.


Hej hopp, dröm sött!

Mmm, jag bara spinner när jag tänker på helgen som har varit.

Pi-dagen innefattade en inflyttningsfest hos Martins syster Maria. Sedan kom tröttheten över oss, så vi kilade hem till Martin och såg på (sov till) crazy-filmen Crank. Det var en mysig kväll, precis så som det ska vara - tack för den Mürt!
På bussen hem träffade jag allas vår egen Erik Arvidsson med sin Louise som fyllde år, pi-dagen till ära. En annan som fyllde år var läraren Birgitta, så jag och Erik klättrade på morgonen in genom klassrumsfönstret och sjöng för henne (tillsammans med Johanna och Sofie som krävde att få komma in) då hon låste upp. Vackert, om än utan stämmor!

På lördagar får man sova ut, märkte jag. Huuu vad gött att vakna av sig själv! Innan jag ens kommit ur sängen kom Claes och visade mig sin vad. Där sitter numera Mr Lieman.
Trallala, promenix med musetörerna, och på kvällen vart det improvisation. Det slutade med en kväll med grabbarna i gamlis (utom Erik som grattade Xinge - GRATTIS XINGE FRÅN MIG MED!), och den slutade braaa trots att den inleddes med melodifestival. Titta vi flyger II kan rekommenderas. Men aldrig har jag varit så nära att missa en buss från Bågspännarvägen!
Dum som jag var tänkte jag när jag kom hem att jag skulle ladda upp massa låtar på min nya mp3. Det hela slutade med att det nu ligger massa bra låtar på iTunes istället och att jag fick 5½ sömn eftersom...

...det var gudstjänstspelning idag. Men man ska inte klaga. Nu ska jag traska med Beluf och hoppas att det inte börjar regna igen. Puss!

Uff, jag orkar inte skriva det där Jonas-inlägget nu heller, jag är trött som en abborre ju. Men ändå blev jag så skrivsugen att det piper i fingrarna på mig!

Isabelle har kommit hem från det tyska landet! Det är en sensation som heter duga, när jag visste att jag skulle få träffa henne började mina mungipor leva sitt eget liv. Trots att hon är ett Kattebarn...

Jag sa att jag skulle spela en nattcup med innebandyn, och så blev också fallet. Föll gjorde även jag. I vår sista match blev jag nämligen helt obrutalt fälld framför mål, men brutalt nog gjorde jag en grotesk men ändå charmig form av bakåtkullerbytta. Tack och lov var denna händelse inte på något sätt i onödan, för när jag mödosamt skulle resa mig upp lyckades jag med min ryggrad rädda ett stenhårt (eller ja... lite hårt åtminstone) skott som tydligen skulle ha blivit ett solklart mål. Klart man offrar sig för laget - LENA BALK!
Tyvärr slutade denna vår sista match med förlust 4-3, men jag tänker inte gräma mig för det, jag fick ju spela med Peter!
Det stolta laget: Jag, Isabelle, Jenny, Ljungen, David, Magnus, Peter och Doglas.

Lördagens katterep blev bättre än jag förväntat mig. Lite ürt var det såklart, men vi i "orkestern" har nu börjat bli mer chill mot varandra och Tamara bjöd ju mig på godis! Dessutom fick jag mig en liten pratstund med Isabelufs klasskamrat Anton som hade en jättefin Pim Pim-mugg fylld med kaffe.
Det bästa av allt var dock mina ömma Skrapankompisar!

• Vi köpte lite pizza
• Vi (och resten av orkestern) slutade en och en halv timme tidigare
• Vi bar trummor och vi ringde Farmen-Sebastian.

Det kanske blir värt med musikalen trots all tid den stjäl?

Lördagskvällen var nog magnifik, jag minns inte så mycket av den utom att jag fick två giraffer... Söndagen var också magnifik, jag rörde mig inte många meter, men Amanda den lurken kom hem till mig. Vi satt i vardagsrummet och frossade i skorpor, tea och prat! Mums på henne!

Denna dag som även kan kallas för måndag har varit lite sämst. Fast bra ändå. Mitt humör var sämst imorse, för jag vaknade efter en mer eller mindre sömnlös natt. Det första som slog mig var dessutom att jag hade glömt att vi skulle skriva en uppsats på engelska idag. Uff. Dessutom hade vi en extra kemilektion som konkurrerade med min Mr Trumpet. Konkurrerade ut honom till och med, jag hann inte ha min lektion med Bo-Inge (härligt namn att uttala!). På kvällen gick jag och Johanna dock på en välbehövlig promenad där vi cachade upp och catchade ner allt möjligt. När hon och jag träffas, då minns jag vad att vara sig själv innebär!

Hej hopp, förresten. Jag ska ju upp imorgon också, men då är det bara en ynklig kvarts kvartssamtal som gäller. Fülmjöl!

Dagens fruntimmer: Moncan Kaija som var ute i GOD tid till bussen hem. (...sa Martin om min minutmarginal)
Dagens tabbe: Monica som glömde sin mobil på bussen och som därmed kommer att få åka halvvägs till Enköping för att hämta den.
Dagens pain in the ass: Fjortisarna längst bak i bussen på vägen hem. Blonda tjejer som gick i sjuan försökte "förtvivlat" få tillbaka en mössa av fjollpojkar i nian. Jag och Gurra blev trötta. Martin och Jacob blev tydligen också trötta. Tröttsamt.
Dagens kvartett: Gustav, Martin, Jacob och Monica. Coola som få!