moncan

Hej hå, hej hå!

Jag har haft en svacka, men nu de senaste dagarna har de positiva sakerna börjat svämma över i min huvudsak igen. Jag insåg det i fredags när jag stötte på Mathilda på Storken, och hon sa något i stil med "oj, vad glad du var då". Något har hänt i mitt huvud, och plötsligt ser jag många fina saker.
Jag ser...
... en rolig fikastund med Beluf och Gurrasnurra
... en bussresa med Amanda
... en pankakstårta hos Emma
... en rolig tjej som hette Kim som jag träffade för första gången i fredags. Hon sa sitt ordspråk "det ligger en död uggla här".
... en picnic i Hannas garage
... en Kristin Wadin som är ovanligt fin (och tillbaka på innebandyträningen så att det åter glittrar)
... en naturvetarvecka utan press och med morgonte på mammas jobb

Det ser bättre ut. Hoppas det håller i sig!

Nu är det klart.

Monica är omvänt gubbsjuk!

På ett icke sexuellt plan. Men de är ju så söta! Idag såg och hörde vi världens gulligaste "messingssextett" där medelåldern låg på vitt hår/inget hår. Jag bara rös av ventilbasunistens finurlighet under glasögonen och trummisens bistra uppsyn då han felfritt förde sina soldater mot slutet på en väl genomförd konsert. 

Det är något fel med mig, men gamla människor, och då gärna gamla gubbar, är bland det sötaste jag vet. Bistra, griniga, prilliga eller entusiastiska - jag älskar alla sorter. Jag vill ha dem i miniatyr på mitt sängbord där de kan sitta och dingla med benen och traska runt till marschmusik.
Snälla?

Skrattrynkor! 

Ååååh.

Nu är jag 18 år, och gårdagen som jag räknar in i min födelsedag (trots att jag egentligen inte fyllde år förrän kl 24) var den BÄSTA 18-årsdag jag någonsin har haft.

Winter Swing. Som jag älskar det. Underbart på alla sätt och vis. Vi spelade lite med musikklassen i början, och insatsen var vällan godkänd även om de flesta gjorde missar lite här och var. Jag hade tex glömt att klippa min bas-nagel, så jag fick akut bita av den på scen. Ingen skada skedd dock.
Sedan fick man gå upp och börja fixa min och den undrabare Gustavs födelsedagstårta/tårtor. Marängbottnar med daimgrädde i mitten och hallongrädde på toppen. Men innan dessa skulle avnjutas gick vi ner i vinterträdgården och lyssnade till musikskolans storband. Erik Larssons solo, säger jag bara. Och den lille knutten på trombon, nästan hälften så gammal som jag, solade och blåste på gjorde han! Sköning! Förstetrumpetaren fick också en bit av mitt hjärta, så var han ju norsk också...
Efter extranumret (som hade en touch av Baby Elephant Walk) skyndade vi upp till "artisternas" matsal för lite lunch och, framför allt, tårta! Alla var glada, och gladast var jag och Gurra som fick sitta ner när de andra sjöng. Det är en tradition som vi har skapat, att vi bjuder på tårta för att vi fyller däromkring med två dagars mellanrum. Hoppas att Winter Swing inte "avskaffas" till nästa år!
Dags att springa och lyssna igen! Vi kilade ner till bottenplan och fick se den roligaste show jag någonsin har sett! Jag och Ida satt och vred oss på våra stolar och någon gång vrålade jag rätt ut av skratt. Det var tre bröder som clownade sig med musik och rätt udda instrument:

• En sopkvast med en tvättbalja och ett gummisnöre fastsatta agerade kontrabas. Den var till och med kopplad till en förstärkare.
• Vattenkannor med munstycken i pipen agerade trumpet och saxofon (?)
• Ett ukulelefodral som kopplades in och visade sig ha strängar på baksidan
• En toalett
• En läskflaska som skakades så att spruten fick agera slagverk
• En (lång!) plastslang med en tratt i ena änden och trumpetmunstycke i andra
• Skedar, bröd som revs på ett rivjärn, chipspåse, ja, listan kan göras oändlig, så vi slutar här, innan det är för sent!

De var galna, så vi bestämde oss för att titta på dem senare på kvällen när de skulle spela igen. Då hällde en av dem ut en påse chips över mig sedan jag svarat "yes" på hans fråga "do you like these?". En annan av bröderna friade till mig medan han råmade och knäppte upp sin skjorta. Den tredje trummade på Klaras huvud. Vi höll även på att få den trumpetande slangen med tratt i huvudet när min blivande make svingade den som ett lasso över huvudet. Det bästa var att de var så duktiga musiket att de fick de här fjollerierna att verka proffsiga!

Ingen gjorde anspråk på min biljett, så vid 6/7-tiden sålde jag den utanför folkets hus för 250 kr. Yes! Det tog dock ett litet tag, mycket frysande och lagom mycket vänskapsknytande blev det med de ordinarie biljettförsäljarna. Mysigt och kyligt. För att inte tala om ekonomiskt!
 
Man gick lite hit och lite dit, träffade någon man kände, lyssnade lite på musik och gick vidare. Hängde lite på puben Harrys. Kikade ner på alla dansande par från en balkong och berättade flykthistorier. Gick och köpte godis, var på "BK" för en cheeseburgare. Dansade en födelsedagsdans med Gurra och min putrumpa. Fnissade lite. Log massvis. Hörde samt deltog smått i någon av de många och långa diskussionerna om köttrosor. Såg en gammal vibrafonist som uppenbarligen hade käkat en hel öken (raspröst deluxe) och som dödade någonting varje gång han lika stabilt slog till de små brickorna. Oftast såg han ut att döda en hare eller så, men någon gång blev det en hel älg tror jag. Han var skön. Chill on the grill kan vi kalla hela detta runtflytande.

Sedan, helt plötsligt, var klockan mycket. Den var... nästan tio i tolv! Ojojoj, Moncan fyller ju år snart, kom jag på, så nu var det dags att springa upp och hämta leg:et! Jag hade nämligen en väl utarbetad Plan som jag hade slipat på i flera månader. Och jag genomförde den (!):

Strax före tolv, ca fem minuter i, gick jag fram till baren och sa "Hej, jag är omyndig, kan jag få köpa en öl?". Mannen bakom disken tittade lite misstänksamt på mig och sa att, nä, var jag inte myndig så fick jag inte köpa öl här, inte. "Jag kommer tillbaka" sa jag, och gick därifrån, glad i hågen över att första steget i Planen hade gått i lås.
Fortsättning följer...

De sista minuterna av mitt 17-åriga liv avverkades med de kvarvarande homiesarna: Klara, Ida, Sebastian, Abbe, Helenius, Erik, Henrik, Ellinor och Gunde. Alla greps av spänningen, och några var lite på lyset, så de var ju extra glada. När klockan slagit 18 år fick jag lite kramar, hurra och sång (utan komp från Solskensorkestern), och sedan bar det av för att fullborda Planen.

Vid baren stod nu två kvinnofolk. Var fanns min barsnubbe?! Tack och lov hann han komma tillbaka så att han precis hann ta min beställning: En Stor Stark med näven slagen i disken. Han skrattade, och så vart vi goda vänner. Så goda vänner att han bjöd mig på ett litet glas med något som luktade vanilj och smakade hostmedicin. Tack!

Nu skulle Elinor och Henrik skynda till sina bussar, men vi andra drog ner på Harrys för en kväll fylld av glädje i alla dess former. Underbara männsikor! Till och med Arne kom förbi och grattulerade, även han lagom glad.
UNDERBARA, UNDERBARA BÖRJAN PÅ FÖDELSEDAG!!!

Lycka, lycka, lycka.


(Tack till alla er som hjälpte mig att uppnå lycka!)

Igår när jag gick hem från bussen smakade luften snö, men marken var bar.
Igår kväll när jag var ute och sprang, så smakade luften snö, och jag hoppades att jag smakade rätt, men marken var bar.
Imorse när jag sprang (utan att snubbla på en grushög) till bussen smakade luften snö, och marken var vit och ren.

Jag tror inte folk förstår hur glad jag är över att det har kommit snö, att den kom just nu! Det är nämligen så att en av mina favoriter, Emma, fyller år imorgon, och hon har fasat för att behöva uppleva en födelsedag utan snö.
- Det har ALLTID varit snö på min födelsedag.
Hon vill ju bygga snögubbar, åka pulka och hålla på med andra vita aktiviteter. Det vill jag att hon ska få göra, jag hade till och med en reservplan där jag själv skulle snöa lite med allt vad vitt jag kunde hitta. Om inte vädret hade tagit sitt förnuft till fånga alltså. Det är ju något magiskt över detta. Jag tror att något stort är på hennes sida, att godhet lönar sig. Emma är beviset.


May the force be with you.

Det är något magiskt med dagen efter en natt med väldigt för lite sömn om man har sovit lagom länge tidigare nätter. Som idag. Man (läs Monica) blir hyper och lite lycklig för att sedan slockna när man slappnar av hemma i en fotölj/läser kemi vid matbordet.

Morgonen började i och för sig bedrövligt med att jag snubblade och slog upp handflatan en smula på väg till bussen. Fast då fick jag ju något att klaga över, så jag är nöjd ändå. Det hela bra:iga kom igång när bussen hunnit till klostergatan - Jennifer väckte mig genom pillande i skrattgroparna. Jag gillar faktiskt att bli väckt på morgonbussen, det är jättemysigt så länge jag kan sova vidare sen, vilket hon tillät. Stackars Hanna förresten. Hon drabbas alltid av mitt smått usla morgonhumör. Men idag fick hon smaka på lite soligt humör också till slut.
Dagen fortsatte bra med en enkel lektion i Fysik B med wonderbare Jonas. Den fortsatte bra igen med en lång svenskalektion som hängavs åt plåsterletande och omskrivning av en "ungdomsartikel" som egentligen var blä. Nu kommer det bästa: HÄR TOG SKOLDAGEN SLUT!

Trots detta gick jag och några töser till matsalen för en lunch som var ovanligt trevlig nu när man inte behövde stressa. Samtalet var lagom givande och gurkskivorna gröna som skrapan.
Sen vart det lite plugg med Elsa, J-furr och Johanna i das bibliotek. Där hade vår skånska bibliotikarie fullt sjå att tysta mobiler och kaxiga ungdomar. Grrrrabbarrr!
 
Bussresa hem: klart godkänd! Fick chans att åka med 5-6 olika (...men alla lika...) trevliga personer. Yes!

Kramkonto för dagen: väl påfyllt! Kan väl dela med mig lite, så: Kram!



P.S. Inget kaffe! D.S.

Jag vill bara berätta snabbt om kvällens bragder (jag hade flera medskyldiga):

1. Köpa godis för 98 kr (jaja, skratta ni, jag tyckte det var mycket)
2. Se nästan tre filmer
3. Göra om Dracula till något så ofarligt som Drak-Ulla
4. Den största bragden av dem alla: springa hela vägen från Julias lägenhet, förbi fyrishov och till närmaste busshållplats därifrån. En omväg blev det, men jag, Gurra och Jacob hittade till slut rätt, och vi hann med bussen trots att tiden inte var på vår sida. Springa, springa, springa - långt blev det. Vad bra vi var!

Jag ogillar en av mina lärare skarpt. En vacker dag hoppas jag att denna person ska lära sig att visa lite respekt för sina elever. Tills den dagen kommer ska det fortsätta krypa i mitt skinn på varje lektion med nämnda lärare. Brrr!

Prestationer är bra, jao, jag är stolt som tuppen!

Min sömn har störts groteskt de senaste dagarna på grund av Storvreta Innebandy Cup (världens STÖRSTA innebandycup för övrigt, vill en stolt storvretatös klargöra). Det har inneburit uppstigning långt före 8 två dagar och 05.30 denna dagen till ära. HÄRLIGT. Ingen final, dock. Brons som var väldigt tråkigt och enligt oss oförtjänt (att det inte blev guld/silver alltså). Men det var ändå sjukt kul och som en bonus härligt att få röra sig lite också efter all julmat och alla födelsedagar.

Apropå födelsedagar. Annika, min enda och bästa syster fyllde tjugo härom dagen, den 27:e, så igår vart det "party, party". Det är sjukt hur trevliga kompisar hon har! Jag blev lite kär i dem, alla underhållande och ändå så sjukt respektfulla genom att alltid (!) lyssna på en när man pratade med dem. Det var kul och värt och jättebra, och det höll mig vaken några timmar längre än det var tänkt. Jag skulle ju ändå gå upp halv sex. Men det gjorde ju inget. 
Mmmm, tårtan. Tipp topp!

Nu tycker jag om sådär många igen. Jag blir alldeles yr av glädje bara jag tänker på hur jag har råkat hitta så många guldklimpar till människor. Tyvärr vet de flesta nog inte om att de är guldklimpar, för jag hinner på nåt vänster inte alltid säga det. Dessutom är det ju faktiskt en lite töntig sak att säga:
Hej, du är en guldklimp. 
Töntigt är i och för sig bra. Men nu är det säng. 

Tjing tjong.