Positiv tjej
Bussresan var utomordentlig, och när jag sedan traskade över ängen mot mitt kära Skrapan såg jag fåren. De stod och åt därute i diset så man knappt kunde se dem. Solen lyste genom de gula löven på en buske så att den såg ut att vara självlysande. Då tänkte jag på pappas alla knasiga ljusslingor som han sätter upp framemot vintern. Ojoj. Och så såg jag en liten flicka som tokskrattade när hennes killkompis gungade staketet som hon lutade sig mot.
Tisdagsmorgon, how sweet it is!
Glad som en stock
Man har så sjukt roligt precis den inledande dagen av akut sömnbrist. Jag sov väl knappast tre timmar inatt, om vi säger så, men allt har varit jättekul idag. Det tråkiga är att jag inte minns exakt vad det var som var så kul, men jag har massa bilder av hur jag sitter och fnissar och garvar (på det där fula, härliga sättet) rakt ut.
Mathilda hade också kul. Så kul att hon sprutade fil och flingor över mig och Andrea i matsalen.
Linns kompis (som jag inte ens vet namnet på och ännu mindre känner) pratade om någon fest som innefattat en spya. Jag gick förbi precis när hon sa ett citat från festen som hade yttrats då man skulle gå - "Vi måste ta med kräket". Jag tyckte att det blev en hysteriskt rolig ordvits och slängde ur mig ett vrålskratt. Aja, baja, tjuvlyssnaren Monica var avslöjad. Jag sa förlåt och tack och hej och skämdes mindre än jag kanske borde.
Hopp, hopp!
...men fredag är ändå den dagen som känns bäst...
Hallå, ja!
Igår var en mycket bra dag. Då åkte jag och herr Lindmark till Stockholm (sí, la capitál de Suecia) för att kika in i hans faders samt farbröders lilla galleri/konstbutik/vad-man-nu-vill-kalla-den. Konstbar, kan vi kalla den, för det heter den.
Hur som helst tog vi oss dit, och det var najs. Väldigt najs.
Sedan gick vi till en knasklädesaffär med dyra, snygga kläder som vi efter noggrannt övervägande smet ifrån att köpa. En till knasaffär blev det innan världens bästa pizzeria besöktes. Pixxan (haha, det heter ju pizza, kom jag på när jag läste igenom) var klar på bara några få minuter. Man hann knappt börja på pizzasalladen och brödet. Och personalen var härligt oförskämd. De kallade mannen bakom oss i kön för gubbe. Han blev glad. Kaffe och mandelskorpor ingick. Liksom finläsk på flaska. För 55 kr. Fast toalettsitsen satt löst.
Sedan hann vi inte åka till "vintagemässan" som Lisa och herr Albin hade tipsat oss om. Så vi åkte och chillade på drottninggatan istället. Där köpte vi två klubbor var, och jag köpte en mössa. Kanske. Om jag inte lämnar tillbaka den.
Senare, efter att ha varit hemma en halvtimme, åkte jag in till Staden och träffade min vän Abbe lite snabbt. Han skjutsade mig till fröken Lewin, för där var det dags för årets kräftor under glädje och Julias kristallkrona.
Mathilda och Josse hade ingen skam i kroppen när det gällde kräftor. De åt ca 95 % av innehållet i en kräfta. Och de nöjde sig inte med sina egna (Mathilda hade i och för sig inte en enda egen, men fick nog ändå i sig mer kräfta än någon annan än Josse). Nä. Allas huvuden och kroppar skulle de ha. Slasktrattar är vad de är!
Kvällen var trevlig, men till slut var det dags att tänka på refrängen. Då tänkte jag mig att jag skulle gå med Martin hem, för jag ville se hans hus en sista gång (den definitiva utflytten var planerad till dagen efter) innan han skulle flytta. Sagt och gjort. Franco följde också med. Han fick bära min väska.
Gåendet tog sin lilla tid, och när vi äntligen var framme var det bara en halvtimme kvar till min sista buss skulle gå. Det gick ju inte för sig! Alldeles för kort tid!
RRRRRIIING - RRRRRRRiiNG!!!
- Hallå?
- Hej mor, är det okej om jag sover hos Martin?
Prat, prat, snark, snark.
Plötsligt hör man pappa Ulf klättra uppför trapporna. Plötsligt står pappa Ulf i dörröppningen och ser förvånad ut över att en Monica ligger med täcke upp till näsan bravid Martin. Kläder och skor över hela golvet efter kvällens ombyte till lånekläder som Martin rotade fram.
Stackars pappa Ulf.
Hoppas att pappa Ulf vågade fråga, och att Martin hade vett att förklara situationen.
Farväl!
Båten und stormen
Men i lördags var jag en båt, intet ont anandes. Då kom...
...Stormen. Stormen Ronja. Hon förliste mig. Rejält också.
Det var den båten.
Jag var en båt.
Jag hette Moncan, Moncan hette jag.
Jag kunde "lisa" - förlisa så hårt.
Jag gick i kvav i våran kana-hal.
Jag vill berätta för dig att jag fölristes hårt.
Uj!
(foto: Jennifer Eriksson Mammo!)
Solo-Moncan - bäst hittills och för ett bra tag fram över!
I skolan var det bara chill på alla lektioner - roliga labbar och mys på mediamorgonen.
Det har utöver det varit en god fisk i matsalen (många är nog benägna att inte hålla med), och skolfoton i långa rader.
1. Klassfoto och enfoto
2. Achtung die kurve* (förening)
3. Fotoföreningen
Imorgon blir det foto med LUMS, även känt under namnet "musikklassen", och kanske även Impulsföreningen och Scissor siblings. Om vi har tur.
Men hallå! Jag var inte klar med dagen än!
Sedan åkte jag ner på stan för att sätta in pengar på Abbes konto (någon kan nog ana varför), och då läste jag ett fantastiskt SMS där Jacob sa att han bjöd på glass om jag gick till Güntherska. Det gjorde jag, och då fick jag en glass i, ja, säg tio smaker. Gött!
Stressa iväg till Nannaskolan för lite rep med trumpeten, och vem träffar jag där, om inte Jonas, the man with the trumpet? Det var skoj. Underbart roligt faktiskt, för jag hade så många att filura med. Sedan var det ju dags för storbandet, och det är ju inte precis mindre roligt. Nä. Herr Giske och herr Staffan och fröken Linn är mina trumpethomies. De är najs! Lille Trulls är säkert också trevlig, men det får vi ta reda på en annan gång. Han har för övrigt aldrig spelat på något annat än en Bach. Suck (och då inte som i hån).
I pausen var det dags för min inköpta sallad. Inte så fantastisk, måhända, med ett stenhårt ägg och annat knasigt. Men sällskapet var ju fint, så jag klagade inte, även om de flesta andra klagade. Men bara på min mat.
Nu kommer** en av dagens höjdpunkter. Vi spelar en låt, jag minns verkligen inte namnet på den, men halvvägs in i den kommer vi till det obligatoriska solostället. Då säger dirigent-Olle att Linn ska spela solo eftersom det tydligen står så i noterna. Linn förklarar att det inte är någon bra idé eftersom hon är så förkyld (feber+nästan två timmars spelande), och då frågar Olle högt för sig själv vem som ska få ta trumpetstället istället. "Panik", tänkte jag då, och undvek omedvetet Olles blick. "Men herre Gud Monica, skärp dig!" tänkte jag istället så fort jag insåg mina fjollerier.
- Monica! säger då Olle. Ska du köra?
Förvirrad och lite skräckblandat förtjust börjar jag yra och fråga "var?" och "hur länge?" och säga "hjälp" och "aj, aj, aj..." (speciellt när jag inser att det är så tokmånga takter solot gäller). "Ta lite G:n, det funkar bra" säger Olle, och sedan var det bara att köra! Vi börjar en bit före själva solostycket, och sedan är vi där helt plötsligt. Jag sitter tyst något slag för att inte stressa in. Sedan tar jag just ett G som startton, och det känns faktiskt inte så tokigt. Det känns ganska bra. Spontant börjar jag testa några andra toner, och plötsligt bara flödar det fantastiska toner som bara är så rätta! Jag vågar mig på ett litet F# och ett H, och det blir en härlig kontrast som skulle kunna låta skit, men som nu bara låter spännande. Mums!
Allvarligt talat, det där solot var riktigt bra. Och jag är inte den som ger mig själv massa komplimanger när det gäller sånt som betyder mycket för mig, som jag sätter stort värde på. Så när jag säger det här så menar jag det verkligen. Det var musik som kom ut. Det var olika rytmer, det var vågade hopp uppåt och nedåt, det var upprepningar (oftast med någon detalj lite annorlunda), det var "tempoändringar", det var massvis av mycket, men ändå inte så att det blev ansträngt. Det var tokfint. Sedan är tonarten F (klingande Eb) en väldigt tacksam tonart att spela i. Åh.
Jag blev helt paff när det gick så enkelt. Tumpeten bara lydde min minsta vink, och hjärnan gick på autopilot. Självklart skulle många kunna göra mitt solo mycket bättre, men ingen kan säga att det inte var bra. Speciellt med tanke på att jag fick se låten för första gången högst en kvart-tjugo minuter tidigare. Solodelen hade jag inte ens hört kompet på. Och bandet hade jag bara repat med en gång tidigare (=nervositet). Fy vad bra jag är. Det var antagligen något av en lyckträff, men det skiter jag i! Jag tror faktiskt inte att det är så många i min ålder (i ca Sverige, inte världen) som skulle få fram ett sådant solo i den situationen. Dock finns de, och en av dem har ett efternamn som börjar på G. Tihi. Staffan sa att det inte var en enda ton som lät fel. Och jag spelade ett flertal toner!
Musikorgasm!!!***
Fortsättningen på kvällen var också ljuvlig, men nu har det blivit nog med detaljer för idag, så jag säger bara "Gone in sixty seconds", blåbärsskorpor m.m.
HEJ DÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
P.s. Sorgligt, men sant: jag har druckit kaffe idag, och det har nog bidragit en del till att dagen blev bra, precis som det brukar göra. Men jag tror att lyckan jag känner över denna dag inte bara kan vara inbillad pga retningar i nöjddelen av hjärnan. D.s.
*läs mera
**OBS: tempusbyte (och ja, det återkommer massa sådana. So what. Min text!)
***om man får säga sådana brutala ord
Melodin funkar om man klipper bort mitten på ursprungslåten.
Det är ett äpple,
ett grönt, grönt äpple
och en bit bröd med kalkon.
Detta bara för att jag ska repa das trollflöjt idag. Stämman är tråkig som en fuktskadad skorpa (tydligen hatade Mozart trumpeter... det svinet!), men jag roar mig med att transponera noterna i D, Eb och C. Det är lärorikt.
Mer trumpet blir det imorgon. Då blir det första gången i storbandet. Wohoho! Läskigt, men de små barnen får väl ta hand om mig.
Ytterligare lite trumpet blir det onsdag morgon med musikklassen. Då är det förberedning för jazzkonserten och antagligen en hel del solande. Som i spela solo. Improviserat solo. Lärorikt och skoj, men lite läskigt. Pyttelite.
Nej men vad sägs om lite mer trumpet på torsdag? Då är det dags för den återkommande lektionen med Bo-Inge. Då blir det klassiskt och Goedicke. Nyttigt men bra mycket svårare än jazz och andra delikata swingformer eftersom varenda betoning ska vara så TOKVIKTIG. Jaja.
Tut!
Omelett!
Jag är hos Andrea, och jag har för första gången i mitt liv ätit en omelett. Jag har alltid haft lite skräck för stekt ägg, men det var JÄTTEGOTT! Vi slängde i lite vad vi kunde hitta: lök, körsbärstomater, korv, majs, soltorkade tomater, skinka samt salt & peppar. Hjälp, vad jag har missat! Mer omeletter åt folket!
Me and the And is cool! Yeah! Birds rules!
Lördagsfajka
Imorse träffade jag Trollflöjtsensemblen. Min trumpetkompis hette Erland, fast jag trodde han hette Allan. Sen har en av trombonisterna fett stort skägg, en jättemustasch och inte ett hårstrå på resten av huvudet. Brasset är sköna, helt enkelt.
Ikväll kom först Andrea, Mathilda, Ida och Siri i en bil, sedan Lindmark och sist Jennifer. Vi tokfikade. Det var 8 sorters kakor, tea och kaffe. Då var jag lycklig. Vi skrattade mycket, och sedan kollade vi på bilder från Napa och deras fjällvandring. Vissa bilder (speciellt när Per var med) fick mig att skratta så att jag nästan grät. Äh, det var en fantastisk kväll, men nu ska jag städa och sedan sova. Det är ju trots allt Stadsskogens dag imorgon, och då vill man ju vara pigg!
Hej Kaja!
Glad = ointressant
Vi kör ett snabbgenomdrag på skolan medan vi väntar:
Före lunch: inget värt att nämna
Lunch: Med Ida som äntligen är tillbaka från USA.
Svenskan: Tokrolig med rollspel, alla tog sin roll på allvar. Sehr gut, Birgitta!
Fysiken: Jonas gör alltid lektionerna till ett nöje. Idag satt han och Snihs och diskuterade hans lägenhet som Snihs:s bror kanske ska köpa.
Bla, bla. Puss! (Jacobs hund verkar faktiskt tycka om mig. Happy heter hon. Inga djur gillar mig. Konstig. Söt.)
Vardagsglädje
Kvinna försvann på bagagebandet
En 78-årig kvinna skulle checka in på Arlanda för att flyga till Tyskland på tisdagen. Men hon hamnade lite fel i början av sin resa.
Kvinnan checkade in på terminal två på Arlanda och blev hänvisad till det obemannade bagagebandet. Hon fick insruktioner om att lägga sin väska på bandet. Men kvinnan hörde fel - och la sig själv på bandet. Snabbt försvann hon in i bagagehanteringen, där personalen kunde ta om hand om henne. Enligt Arlandapolisen klarade sig kvinna utan skador och hon hann med flyget.
På det fjärde ska det ske
1: Våra vaktmästare är bäst.
Imorse när jag satt med Johanna på en bänk kom våra två gulliga vaktmästare gåendes. Jag blev då ovanligt glad, för till min fasa hade jag samma morgon upptäckt att jag saknade krok i mitt skåp. De enda som kunde hjälpa mig att reda ut detta var just dessa två karlakarlar som nu kom knatandes emot mig. Jag sa ett "hallå, ja" för att skapa kontakt och förklarade utan omsvep mitt problem. Genast ville de skrida till handling och bad mig visa mitt skåp. "Sådär kan du ju inte ha det", sa de efter en snabbtitt. En av dem öppnade ett skåp ca fem nummer bort, tog dess krok och satte fast den på min dittills kroklösa stång. "Sådär, ja". Tor saknar nu krok. Vi får se om han löser det med samma finess som los vaktis när han kommer tillbaka från fjällvandringen...
2: Mina manliga vänner på skolan har underliga sätt att hälsa på mig. Inom en knapp halvtimme var det tre stycken från olika klasser som hälsade mig genom att (1) slå mig i huvudet med sina böcker, (2) nypa mig i örat och (3) killa mig lite i höger knäveck efter ett misslyckat försök till att stryka mig lite perverst på låret. Jaha.
3: Godnatt!
En superresa med familjen!
Om du inte visste det, så har min klass, även kallad familjen, varit på klassresa. I Ayia Napa. På Cypern. Min klass är bäst. Super, skulle jag vilja säga. Så var även resan. Super!
Att kliva av flygplanet innebar att komma ut i luftfuktighet så hög att handflatorna blev fuktiga utan att svettas. Att få tag på bagaget innebar att få vänta länge. Att slänga sig i poolen på hotellet innebar att njuta.
Varje dag var det sol, varje dag var det bad. Varje dag blev man minst brun. Vissa kunde även bli röda, och Jennifer blev svart. Nudlar åt vi i massor, och sådant som är dyrt och svårt att köpa före 20 års ålder i Sverige visade sig vara bra mycket enklare och billigare att köpa än frukt.
Snart fick man sina rutiner där nere. Man började med att stiga upp, smörja in sig och ta sig till någon strand. Sedan åkte man hem och slängde sig i poolen. Strax därpå var det dags att gå upp och duscha av sid sanden som oundvikligen fastnat både här och där. Efter det kunde man gå och handla lite eller sova om man så ville. Mat åt man någon gång när det kändes rätt. Sedan började man välja och vraka mellan alla kläder, sätta på en gnutta smink och sedan gå och mysa förfest med klassen på förbestämd balkong. Efter ett tag kom en vakt och slängde ut alla, för väsnas fick man inte! Klassen återförenades, antingen på en annan balkong, eller i entrén, för det började ändå dra ihop sig till utgång. Mot oändligheten och vidare. Det vill säga, först Black Hawk, och sedan Grabbarnas till stängningsdags. Därefter hamnade man där man hamnade tills man uppbådade kraft nog att ta sig hem och stupa i säng. Om och om igen.
Torsdagen bjöd dock på en "partybåt" istället för en strand. Blåare och saltare vatten än jag någonsin upplevt. Det hela blev en dunderdag. Efter båtturen åt hela klassen middag på en liten restaurang som hette Othello. Det var fint. Jag fick en supersmarrig pizza och den största flaskan med Carlsberg jag någonsin sett. Sedan var det bara hem och göra sig snygg, för sedan var det treditionell förfest och utgång som gällde.
Dansa, dansa, dansa. Stängning på Grabbarnas (when I say Ayia, you say Napa! - Ayia - NAPA - Ayia - NAPA!), jaha, vad gör man då? Så småningom tar man sig till Brittish Club där man shakear loss med sina nära och väldigt kära. När till slut även den cluben stänger går man och badar med tre vänner - Mathilda, Lindmark och Rasmus. Meddelhavet är fantastiskt även nattetid. Väl hemma återser man andra nära och kära. Vissa av dem i redigare tillstånd än andra. Sedan kan man sitta på en varm balkong tills solen gått upp, för att sedan kila i säng och veta att man har tre hela dagar kvar. Mmm.
Det roliga med den här resan är att inga tokigheter kommer att blekna i minnet. De finns nämligen nedklottrade i en liten klassdagbok. Bildbevis finns även på det mesta, och vissa saker är måhända till och med fångade på videokamera. Pinsamheter är till för att minnas.
Uttryck som användes frekvent under veckan:
Smirre*
Grabbarnas
Buy one drink - get one free
*Lottie, mörkögd skönhet och min rumskamrat, skulle på mobilen visa en bild på sin kattunge som hon saknade. Det var lilla Smirre, sa hon. Sedan kom hon på att han hette ju faktiskt Spirre.
När veckan var till ända var hela klassen sjuk. Snorig och hostig och illamående och hes. Dock var vi snyggare än någonsin i vår nyvunna bränna, och bäst av allt - alla kom med planet hem!
(OBS, det var inte riktigt hela klassen som följde med, men de som stannade hemma tillhör familjen lika mycket!)
Nyfunna muskler på framsida smalben. Med mera.
Smärta är vad som mött mig de senaste två dagarna.
Varför?
Idrott och motion såklart, vad annat finns som kan vara uppsåt till dessa kroppens avgrundsvrål? Så här ligger det till:
Moncan hade fullt upp med liv och annat under våren, så när innebandyserien tog slut sa hon tack och hej och tog en välbehövlig vilopaus som gjorde henne till en lyckligare Monca. Tiden gick, huvudet vilade upp sig och kroppen förslappades. Ett fåtal träningar besöktes med mycket ojämn fördelning, och så plötsligt hade hela våren och sommaren gått, och mor hade anmält Moncan till cup. Jaha. Därmed var det bara att rota fram toolbagen och snöra på skorna, för här skulle det liras innebandy!
I ottan, närmare bestämt 06.40, befann sig Moncan och Isabelle redo att hämtas upp för en dag fylld med spelglädje. Det blev både en och två och tre matcher, alla om 3x15 minuter som klarades av. Två vanns, en blev oavgjord. Dagen efter blev det ytterligare två matcher - en semifinal, och en fight om bronset. Välförtjänt brons blev det! Yeah!
Först kom glädjen. Sedan kom smärtan. Vad som tröstar mig är att jag tror att min backkollega Ida har nästan lika ont som jag, för hon låg på ungefär samma nivå i träning och vi fick i tre av matcherna varva på bara två backpar. Aj. Men innebandy rockar! Och ikväll blir det träning igen. Aj. Jippi.
Med andra ord ser jag fram emot ännu en dag i smärtans tecken. Trapporna till naturkorridoren tar jag som en gravid: benen isär, ryggen kutande och förflyttning framåt med ren och skär armstyrka.
Länge leve Moncan!
Fajka
Mums.
Det gick åt tokmycket!
Woho!
Och jag har tacksamt nog ingen aning om hur mycket av det just jag åt!
Wii!
Imorgon blir en underhållande dag. Då blir det i princip innebandy för första gången på ett halvår, känns så iallafall. Nybycupen, första matchen startar kl 08.00, samling 07.00 och avresa 06.40. Jag längtar! oJ VAD MED GRÖT JAG SKA ÄTA! Caps... (nej)men asså vaddå lixom? Sånt får man ibland leva med och inte hålla på att ändra. Det blir lite estetisk ta-texten-som-den-kommer-style.
Monicas relativitetsteori nr 1: Ordet "relativt" är odödligt och kan användas i alla lägen utan risk för att göra bort sig.
Monicas relativitetsteori nr 2: Allting är relativt.
Må bra!
Just det. Jag kom ju aldrig dit, men när kvällen faller blir det hej då till Gunde och Henrik i plural (va? plural? idiot-Moncan!). Sorgligt och fantastiskt kul. Längta!
Må bra igen!
Brev till Moncan
Mys på sig!
Ghetto-party
Yo-yo-yooo! Här, direkt från Storghettot kommer vi med en schön dans som funkar på ALLA fester. Vi lovar, brushan!
Aaa-ram-sam-sam
Araaafi
Gulli-gulli-gulli-gulli-gulli-ram-sam-sam
Det var dagens danstips! Feel the grove, maan! Peace!
Sehr gut!
Imorgon har jag och Isabelle skaffat oss en spelning på Hiroshimadagen* med en liten ensemble bestående av tvärflöjt, fiol, klarinett, kontrabas samt oss två. Om jag förstått det rätt, alltså, vilket jag sällan gör... Hur som helst blir det kul att få läsa lite mer "a vista"** nu efter lägret. Skönt att spela tillsammans med andra, man presterar bättre då.
Peace out!
*Minnesdag för atombombningen av den japanska staden Hiroshima under andra världskriget den 6:e augusti 1945
**Spela noter som man aldrig sett eller hört förut
Happy Monc
Puss
Band Camp 2008
Musiklägret is OVER. Igen. Jag kommer att sakna att ligga och prata med Isabelle genom halva nätterna trots att man vet att sömn hade varit bättre. Hon kramade mig en gång i matkön. Det kan ha varit första gången på ett år. Vi håller liksom inte på med sånt. Men vi är nog lite kära. Iallafall jag.
Jag kommer sakna alla gubbar. Arne med de rutiga byxorna.
Och Gubbarna Harald i plural som varje förmiddag hade med sig en termos, några digestivekex i en liten matlåda samt ett par extrakoppar. Där satt man i skuggan av ett äppelträd och njöt av sommarvärmen och av sällskapet.
Allsång med pensionärerna var också en angenäm upplevelse. Flera gånger satt vi där med dem och klämde i till Oboj och Rönnerdal. Gamlingarna hörde hemma i närheten av Göteborg, och deras årliga landskapsresa hade lett dem till Jönköping och Småland. De hade bland annat varit på tändsticksmuseet.
Något som var lite synd med årets läger var att många av ens vänner var mer otillgängliga än de varit andra år. De spelade nämligen i ett högsatsande och högpresterande ungdomsbrassband, SYBB (Swedish Youth Brass Band), och under lägrets gång skulle de spela in en skiva tillsammans med den engelska familjen Sykes. Där ingår pappa Steve, (nu berättar jag bara vad andra har berättat för mig, så jag vågar inte lova att ryktena är sanna) en av fyra tubasolister i världen som kan försörja sig på tuban, mamma Joanne, en duktig trumpet/kornett-solist, storebror Stephen 17 år, en trombonist som är så duktig att han kanske får familjen att flytta till USA eftersom det inte längre finns någon lärare kvar i England som kan lära honom någonting, och slutligen lillebror Carlton 15 år, som spelar tuba liksom far sin och är väldigt begåvad.
Jag känner att jag kom av mig lite, för det jag ville säga var att det hade varit trevligt ocm SYBB:arna hade kunnat vara med oansvariga och lekt med oss en gnutta mer.
Jonas berättade åter igen om hur Måsen slutade sin flykt bland vitvarorna, mosad under en träklubba efter den berömda Blicken. Vi skrattade så vi kunde gråta.
Jag kommer sakna att sitta brevid Samuel, min långe och fantastiske trumpetkollega. Han var en dag ute och scoutade terrängen lite, och då hittade han en badplats av toppklass. Där badade vi en dag, några stycken, och hu så bra det kändes. Vattnet var varmt (24 grader?) och bottnen var mjuk, sandig och ganska långgrund. Mumma. Vi simmade ut till (Loch) "Nessie" och trasslade in oss i tentakler, vi stod på stenar, jag fick kramp och, ja, sedan gick vi väl hem. Detta var början på slutet av lägret. Vad vi kom tillbaka till var nämligen Den Sista Måltiden med Lars.
Den var väldigt god, kan jag förresten tala om, hamburgare av toppskick. Synd bara att den förde med sig den sista Lars-stunden för i år. Den lilla tönten skulle nämligen på sin systers bröllop dagen efter (lördagen, även känd som konsertdagen och sista nattens början), så han skulle ta ca 20-tåget hem direkt efter slutet av skivinspelningen.
Sista natten började lite småtrött, men slutade med klass.
Vi hade ringlekar i liten skala och volleyboll i ännu mindre skala. Vi hade improviserad allsång runt ett piano där man sjöng med bäst man kunde, antingen i melodin eller egna stämmor. Lite deep talking var det också. Och en del av natten var lite obehaglig för min del, så då flydde jag, men resten var fin. Isabelle och jag satt på vårat rum då först Axel och sedan Samuel och Martin tittade in lite. Samuel lät oss uppleva en psykisk frisering av håret. Tokläskigt. Sedan var det dags för en prommenad, var det tänkt, men då hamnade vi på ett tak med ett antal andra och satt och väntade in soluppgången.
Så småningom började folk droppa av, och till slut var det bara jag, Isabelle, Jonatan och Axel kvar. Vi tog oss ner just som solen gick upp, och sedan satte vi oss ett tag på rummet där vi städade och bland annat plattade hår. När min lugg fått sin beskärda del möttes jag av denna syn:
Därefter var det tid för en kopp kaffe för vissa. Eller ja, försök till kaffe, men allt som kom ur maskinen var choklad. Lekparken, tänkte vi, och i mitt och Isabelles huvud uppenbarade sig en av de två fantastiska lekparker som vi hade sett i Jönköping. Dit gick vi, och där lekte vi länge och väl. Det som vi inte testade i den lekparken var inte värt att testas.
Hem till frukost som vi delade med några andra morgonpigga till tonerna av tuba-Tiinas (även känd som Tiina med två i) lilla brassensemble.
Städa, packa, kramring, hej då!
Sova i bil.
Fika hemma. Hyra två filmer. Se två filmer. Spela lite. Sova.
Äh, det går aldrig att få med allt, och jag har missat tokmycket som bara finns i mitt huvud. Jag saknar så många därifrån, och jag hoppas att de saknar mig lite också. Glöm mig inte!