Allt ljus på Uppsala
Mmm. Helg. Mmmmm.
Jag kan säga att ljusprommenaden med Jacob var en höjdare. Vi var de mest omogna på hela vandringen, och ett tag var det över 100 pers som tågade runt i Uppsala för att se på olika ljud- och ljusinstallationer. Coolast var:
- Skytteanska valvet (snyggt och iögonfallande)
- En lekpark i Engelska parken där man själv fick trycka på stora röda knappar på träden så att det kom ljud från "konstiga djur" (flummigt, men kul att få trycka)
- Eddaspången där det sitter lampor med rörelsesensorer
- En jättestubbe vid ån där man stuckit ner ljusslingor som pilgrenar, och dessa tändes genom att man satt i en stol (x4) och trampade på cykelpedaler
- Discokulan vid Münchenbryggeriet
- Spotlighten med dansstegsinstruktioner för slowfox och ljuv musik (på St: Persstråket)
Skön grej! Jag gillar't, synd bara att sista upplysta (...) dagen var idag.
Jacob och jag var iallafall nöjda med vår 4,5 km långa prestation och unnade oss lite subway och bio. Filmen hette Burn after reading och var sjuk men ganska skön. Skratt i spridda skurar rakt igenom. Sedan gick vi hela vägen hem till herr Hjärncell. Mina fötter blev blöta, men väl framme väntade en värmande Happy. Sammanlagt blev det drygt 6½ timme spenderad tid tillsammans. Gött!
Stolpskott på Stora Torget
Tchÿss!
Mycket bättre än glögg!
Fy vad nice!!!
Pepparkakor, lussekatter, glögg (även om det var på håret, Andrea), russin, mandlar, godis och äcklig ädelost. Samt helt fantastiska flickor. De är så bra!!!
Jag och Mthilda har kört en hel koreografi med broadwaytema. Sedan fejkgick Mathilda i en trappa bakom soffan. Sedan gick hon på riktigt i en trappa bakom soffan. Kul. Nu ska jag gå och sjunga. Alla är bäst! Hej underbara flickor och magen är full!
Gullemull!
Pepparkakor, lussekatter, glögg (även om det var på håret, Andrea), russin, mandlar, godis och äcklig ädelost. Samt helt fantastiska flickor. De är så bra!!!
Jag och Mthilda har kört en hel koreografi med broadwaytema. Sedan fejkgick Mathilda i en trappa bakom soffan. Sedan gick hon på riktigt i en trappa bakom soffan. Kul. Nu ska jag gå och sjunga. Alla är bäst! Hej underbara flickor och magen är full!
Gullemull!
Jobbigt att sitta på bussarna...
Igår tokflög jag och Mathilda på ett hopp när vi och folk från N3d åkte pulka i sunnerstabacken. Flera meter for vi. Sedan landade vi.
1. Blå pulka landar
2. Monicas svanskota landar
3. Monica landar
4. Mathilda landar - på Monica
Det var VÄRT!
1. Blå pulka landar
2. Monicas svanskota landar
3. Monica landar
4. Mathilda landar - på Monica
Det var VÄRT!
Aventuras nievas
Idag var det slask, men i måndags var det snöäventyrens dag!
Då missades en buss till följd av att ytterdörren inte gick att stänga för all snö. När jag sedan väl kom på en buss och hade åkt hela vägen ville jag kliva av. Det fick jag inte, dörrarna stängdes framför min näsa, och jag fick gå från Rosendal. Och jag var jättekissnödig.
När skolan var avklarad blev det ett snöbollskrig med musikklassen storlek lätt och lagom. Min trumpet krossades nästan i ett brottningsmoment, men ingen fara under taket!
När kriget var avslutat lekte jag och Henrik (även känd under namnet Skrapan-Apan) i snön framför mentalsjukhuset (?) där vi pulsade, joggade hoppade, rullade, fightades och kullerbyttade medan de andra höll koll efter bussen. Kul då, mindre rolig när jag sedan stod på stan i snöiga jeans och väntade på bussen. I kanske 45 minuter. Jag blev tokkall, så när slutligen bussen kom blev jag typ lycklig. Tyvärr fastnade vår buss på Stubbåkersvägen. Då satt jag och en tant och gungade fram och tillbaka med bussen för att hjälpa till. Patetiskt, men lite gulligt. Vi lyckades inte gunga loss den, men en annan buss kom strax efter oss, och den plockade upp oss.
Vid det här laget frös jag hysteriskt, och snabbt for jag ner i ett tokvarmt bad när jag kom hem. Jag kände inte ens att det var varmt, fast efter ett tag började jag svettas, så jag antar att det var en helt okej temperatur. Svosh ner med lite soppa, och speeda till tåget. Kvällen till ära skulle nämligen unge herr Grim smida ljuva toner med sin trumpet.
Det var så mysigt att komma in på Hijazz, där satt de, massa gamla musikklassrävar, Husman, MQ, ja, även Anton, men han ingår i och för sig i musikklassrävarna. Miriam och Karin. Jag blev lite glad, helt enkelt. Och så fick man njuta av mysjazz på hög nivå. Det var värt lite besvär att ta sig dit. Jag älskar vänner! Och jag älskar riktig snö!
Då missades en buss till följd av att ytterdörren inte gick att stänga för all snö. När jag sedan väl kom på en buss och hade åkt hela vägen ville jag kliva av. Det fick jag inte, dörrarna stängdes framför min näsa, och jag fick gå från Rosendal. Och jag var jättekissnödig.
När skolan var avklarad blev det ett snöbollskrig med musikklassen storlek lätt och lagom. Min trumpet krossades nästan i ett brottningsmoment, men ingen fara under taket!
När kriget var avslutat lekte jag och Henrik (även känd under namnet Skrapan-Apan) i snön framför mentalsjukhuset (?) där vi pulsade, joggade hoppade, rullade, fightades och kullerbyttade medan de andra höll koll efter bussen. Kul då, mindre rolig när jag sedan stod på stan i snöiga jeans och väntade på bussen. I kanske 45 minuter. Jag blev tokkall, så när slutligen bussen kom blev jag typ lycklig. Tyvärr fastnade vår buss på Stubbåkersvägen. Då satt jag och en tant och gungade fram och tillbaka med bussen för att hjälpa till. Patetiskt, men lite gulligt. Vi lyckades inte gunga loss den, men en annan buss kom strax efter oss, och den plockade upp oss.
Vid det här laget frös jag hysteriskt, och snabbt for jag ner i ett tokvarmt bad när jag kom hem. Jag kände inte ens att det var varmt, fast efter ett tag började jag svettas, så jag antar att det var en helt okej temperatur. Svosh ner med lite soppa, och speeda till tåget. Kvällen till ära skulle nämligen unge herr Grim smida ljuva toner med sin trumpet.
Det var så mysigt att komma in på Hijazz, där satt de, massa gamla musikklassrävar, Husman, MQ, ja, även Anton, men han ingår i och för sig i musikklassrävarna. Miriam och Karin. Jag blev lite glad, helt enkelt. Och så fick man njuta av mysjazz på hög nivå. Det var värt lite besvär att ta sig dit. Jag älskar vänner! Och jag älskar riktig snö!
Världens bästa vintermorgon!
Det får mig att må så bra! Så vackert och så rent, så mjukt. Ungarna som halkar och ramlar, springer, tumlar och rumlar, pulsar, åker och skrattar i takt med att snöflingorna fnissande smyger sig mot marken. Och det är ljust! Allt man ser från köksfönstren är rött och vitt. Hus och mössor. Vår bil ligger och myser under en tre decimeter mjuk mössa. Jag vill också ut! Jag vill fnissa och busa med snöflingorna!
Müs
Ikväll blir det firande av morgondagens 20-åring Murt-Skurt. Det ska bli mysigt att få mysa med das gäng igen. Och kanske några (fem?) stora mysiga hundar. Och bara mysa.
Pennor, godis, tuggummi, tygpåsar, pennor, tandborste, klädborste, plåster, pennor, kokbok, pennor...
SACO(Svenska Akademikers CentralOrganisation)-mässan var kul. Jag vill gå Chalmers eller Uppsala Universitet. Ingenjör. Eller något annat någon annanstans. Men de två alternativen verkar trevliga. Antingen i min (typ) favoritstad med glada människor och ett skönt namn på skolan, eller på hemmaplan med alla nära och kära och ett galet nationsliv som kontrast till studierna. Civil vill jag väl vara också. Om ni förstår vad jag menar?
Kröm.
Kröm.
MÖNSTRINGEN
Vänner. Jag genomgick mönstringen, och nog klarade jag mig!
Först fick man sätta sig vid en dator och lyssna på en lite töntig propagandafilm med pampig musik i bakgrunden. Välkommen till mönstringen, så att säga. Så småningom fick man fylla i lite frågor angående skolgång och arbetslivserfarenheter, körkort och sådant. Sedan. Sedan fick man göra tio småtest som handlade om, ja, ordkunskap kan vi säga, och som skulle utreda ens sinne för logik. Man skulle se "vilken" som skulle bort, vad som var nästa steg i en talföljd/bildserie/bokstavskombination, hur pappers figurer såg ut då man vek ihop dem, vilka klossar som var likadana (fast från olika vinklar), om tärningar kunde överensstämma osv. Det var kul men ganska svårt.
Sedan kom den stora väntan. Oj vad vi väntade. Massa ungdomar som satt tysta i ett avdelat väntrum. Länge. Hela tiden kom de och ropade upp namn på folk som skulle än följa med psykologer, än gå till läkare. Jag fick inte gå någonstans, så jag blev skickad på lunch. I samband med detta insåg jag och tjejen som satt brevid mig att vi i princip kände varandra. Fredrika från Uppsala som jag hade firat lite valborg med. Strålande att vi inte insåg det under de första 40 minuterna vi satt tysta/sedan talade med varandra.
Hur som helst var lunchen ett trevligt avbrott, för då fick jag tre nya vänner. Dem och Fredrika chillade jag sedan med under resten av dagen i väntan-mellan-tester-perioderna. Men nu efter lunch blev det action. Det första jag fick göra var att testa min hörsel. Ironiskt, med tanke på att det var mitt största orosmoment. Men det gick fint, jag hade perfekt hörsel enligt deras mått mätt. Läkarundersökningen fortsatte och de testade både det ena och det andra. Det var vikt och längd och syn och styrka. Det var sitta och vänta. Det var psykologmöte (jag lyckades trassla in mig i att jag hade tyckt att det var jobbigt med så mycket grupparbeten förra året. Inte vad de vill höra, kanske...), det var väntan. Det var hitta kaffeautomaten, det var väntan. Till slut vart det även lite EKG, mer läkare, och slutligen *trumvirvel* - konditionstest på spinningcykel. Inte min favorit. Men killen som höll i den "stationen" var en trevlig prick som pushade mig in i det sista. Man hade 5 minuters uppvärmning, och efter det blev det större och större motstånd. Det var även då man kunde börja plocka poäng, man började på två, och för varje minut man klarade efter uppvärmningen fick man ett extra. Jag fick 6 p (medel för killar var 5, och jag har ju tränat galet dåligt det senaste halvåret) så jag var toknöjd. Men det var på håret. Jag låg på rött nästan konstant under de sista 5-10 sekunderna. Det hade knappast gått att hålla ut i fem sekunder extra. Men jag fick min poäng!
Duscha, upp och vänta ett litet tag, sedan var det hej Fredrik. Fredrik berättade att jag var välkommen att göra lumpen, men att vi fick fixa så att jag bara kunde hamna på AMK (Arméns MusikKår), eftersom det var dit jag ville. Tack Fredrik. Sedan tog vi en bild som tyvärr kommer följa mig genom hela lumpen på mitt ID, men den bjuder jag på.
Men tänk att jag kom in! JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA!!!
Först fick man sätta sig vid en dator och lyssna på en lite töntig propagandafilm med pampig musik i bakgrunden. Välkommen till mönstringen, så att säga. Så småningom fick man fylla i lite frågor angående skolgång och arbetslivserfarenheter, körkort och sådant. Sedan. Sedan fick man göra tio småtest som handlade om, ja, ordkunskap kan vi säga, och som skulle utreda ens sinne för logik. Man skulle se "vilken" som skulle bort, vad som var nästa steg i en talföljd/bildserie/bokstavskombination, hur pappers figurer såg ut då man vek ihop dem, vilka klossar som var likadana (fast från olika vinklar), om tärningar kunde överensstämma osv. Det var kul men ganska svårt.
Sedan kom den stora väntan. Oj vad vi väntade. Massa ungdomar som satt tysta i ett avdelat väntrum. Länge. Hela tiden kom de och ropade upp namn på folk som skulle än följa med psykologer, än gå till läkare. Jag fick inte gå någonstans, så jag blev skickad på lunch. I samband med detta insåg jag och tjejen som satt brevid mig att vi i princip kände varandra. Fredrika från Uppsala som jag hade firat lite valborg med. Strålande att vi inte insåg det under de första 40 minuterna vi satt tysta/sedan talade med varandra.
Hur som helst var lunchen ett trevligt avbrott, för då fick jag tre nya vänner. Dem och Fredrika chillade jag sedan med under resten av dagen i väntan-mellan-tester-perioderna. Men nu efter lunch blev det action. Det första jag fick göra var att testa min hörsel. Ironiskt, med tanke på att det var mitt största orosmoment. Men det gick fint, jag hade perfekt hörsel enligt deras mått mätt. Läkarundersökningen fortsatte och de testade både det ena och det andra. Det var vikt och längd och syn och styrka. Det var sitta och vänta. Det var psykologmöte (jag lyckades trassla in mig i att jag hade tyckt att det var jobbigt med så mycket grupparbeten förra året. Inte vad de vill höra, kanske...), det var väntan. Det var hitta kaffeautomaten, det var väntan. Till slut vart det även lite EKG, mer läkare, och slutligen *trumvirvel* - konditionstest på spinningcykel. Inte min favorit. Men killen som höll i den "stationen" var en trevlig prick som pushade mig in i det sista. Man hade 5 minuters uppvärmning, och efter det blev det större och större motstånd. Det var även då man kunde börja plocka poäng, man började på två, och för varje minut man klarade efter uppvärmningen fick man ett extra. Jag fick 6 p (medel för killar var 5, och jag har ju tränat galet dåligt det senaste halvåret) så jag var toknöjd. Men det var på håret. Jag låg på rött nästan konstant under de sista 5-10 sekunderna. Det hade knappast gått att hålla ut i fem sekunder extra. Men jag fick min poäng!
Duscha, upp och vänta ett litet tag, sedan var det hej Fredrik. Fredrik berättade att jag var välkommen att göra lumpen, men att vi fick fixa så att jag bara kunde hamna på AMK (Arméns MusikKår), eftersom det var dit jag ville. Tack Fredrik. Sedan tog vi en bild som tyvärr kommer följa mig genom hela lumpen på mitt ID, men den bjuder jag på.
Men tänk att jag kom in! JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA-JA!!!
Helgmys i kvadrat
Hej, kära vänner!
Att det kan vara så skönt med helg! (!!!!!!!!!!)
Igår tänkte jag njuta av en hemmakväll med sänggång klockan tio. Sedan hälsade Jennifer att jag kunde få komma hem till Anna och äta pizza (det blev enchiladas). Okej, tänkte jag, två timmar kan jag stanna, så får jag ändå min eftertraktade sömn. Men där högg jag i sten. Abbe och Ida från gamla trean i musikklassen förklarade i SMS och telefonsamtal att detta var kvällen för utgång. Jaha, vad skulle en trött stackars kvinna göra?
Självklart taggade jag till, åkte först och åt massa god mat, och sedan åkte jag vidare till staden där jag efter en sväng förbi V-dala nation (nej, jag försökte inte ens komma in) där det kryllade av teletubbies och en karl utklädd till snopp. Välkommen till studentlivet, liksom. Till slut kom mina vänner ut, och så bar det av till kära gamla Williams. Där blev kvällens tema döda fåglar, och man fick skratta sådär så att magen viker sig och man inte kan sluta. Man saknar dem ibland. Att sitta där kändes bra. Men något annat som kändes bra var att komma hem och gå och lägga sig. Säng ist gut!
Imorse vaknade jag trött och grinig, men det var ingenting som en innebandymatch inte kunde råda bot på. En lagom jämn och jobbig match som till slut vanns med sex mål mot tre (6-3, helt enkelt). Sedan åkte jag hem, duschade, och blev otroligt hungrig. Denna hunger fick jag stå ut med i flera timmar innan det ÄNTLIGEN blev mat. Men vilken mat sedan! Lövbiff med vitlöksost och ugnsgratinerade rotsaker. Det var så otroligt gott när man hade fått vänta på det (den som väntar på något gott väntar aldrig för länge).
Middagen var bara början på en mysig helkväll med mor och delvis far. Vi tittade på Simpsons, vi tittade på lite stjärnor på is (det är faktiskt ganska kul, även om jag aldrig skulle erkänna det), och, bästa av allt, jag och mamma tittade på Dirty Dancing i mitt rum. Då körde vi på nedsläckt och tända ljus som reflekterades mot mina gula väggar. Vi hade också ett STORT fat med åtminstone sex olika sorters grönsaker samt två skålar med dipp. En av dipperna vär ljuvlig, och jag åt så mycket at den att jag nu nästan har lite ont i magen. Det känns skönt. Sedan ringde Jacob och berättade hur han också hade Dirty Dansat på sin mammas 50-års kalas. Då skrattade jag.
Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Futurama, och sedan gå och lägga mig. Natti, natti, kära vänner!
Att det kan vara så skönt med helg! (!!!!!!!!!!)
Igår tänkte jag njuta av en hemmakväll med sänggång klockan tio. Sedan hälsade Jennifer att jag kunde få komma hem till Anna och äta pizza (det blev enchiladas). Okej, tänkte jag, två timmar kan jag stanna, så får jag ändå min eftertraktade sömn. Men där högg jag i sten. Abbe och Ida från gamla trean i musikklassen förklarade i SMS och telefonsamtal att detta var kvällen för utgång. Jaha, vad skulle en trött stackars kvinna göra?
Självklart taggade jag till, åkte först och åt massa god mat, och sedan åkte jag vidare till staden där jag efter en sväng förbi V-dala nation (nej, jag försökte inte ens komma in) där det kryllade av teletubbies och en karl utklädd till snopp. Välkommen till studentlivet, liksom. Till slut kom mina vänner ut, och så bar det av till kära gamla Williams. Där blev kvällens tema döda fåglar, och man fick skratta sådär så att magen viker sig och man inte kan sluta. Man saknar dem ibland. Att sitta där kändes bra. Men något annat som kändes bra var att komma hem och gå och lägga sig. Säng ist gut!
Imorse vaknade jag trött och grinig, men det var ingenting som en innebandymatch inte kunde råda bot på. En lagom jämn och jobbig match som till slut vanns med sex mål mot tre (6-3, helt enkelt). Sedan åkte jag hem, duschade, och blev otroligt hungrig. Denna hunger fick jag stå ut med i flera timmar innan det ÄNTLIGEN blev mat. Men vilken mat sedan! Lövbiff med vitlöksost och ugnsgratinerade rotsaker. Det var så otroligt gott när man hade fått vänta på det (den som väntar på något gott väntar aldrig för länge).
Middagen var bara början på en mysig helkväll med mor och delvis far. Vi tittade på Simpsons, vi tittade på lite stjärnor på is (det är faktiskt ganska kul, även om jag aldrig skulle erkänna det), och, bästa av allt, jag och mamma tittade på Dirty Dancing i mitt rum. Då körde vi på nedsläckt och tända ljus som reflekterades mot mina gula väggar. Vi hade också ett STORT fat med åtminstone sex olika sorters grönsaker samt två skålar med dipp. En av dipperna vär ljuvlig, och jag åt så mycket at den att jag nu nästan har lite ont i magen. Det känns skönt. Sedan ringde Jacob och berättade hur han också hade Dirty Dansat på sin mammas 50-års kalas. Då skrattade jag.
Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Futurama, och sedan gå och lägga mig. Natti, natti, kära vänner!
Storbandstisdag
Jag tycker om storbandet. Alla är så snälla mot mig där. Då känner man sig bra i kroppen och knoppen. Tore och Bo-Inge sitter och gnabbas lite som små tunnhåriga barn, Olle sjunger före så att vi inte missar några accenter. Staffan sjunger och tittar frågande på mig, Giske säger en dålig ordvits. Linn blir aldrig frisk. Trummisen snurrar sina stockar lite utmanande, men vi snurrar inga trumpeter. Klara och Pablo kommer alltid sent (om de kommer alls). Gitarristen gör sina moves, saxofonisterna chillar. Lilltrombonisten gör grymma solon trots att han inte lämnat mellanstadiet (?), och jag, jag sitter bara och ler.
En missad buss, två lärare och jammande till Isn't she lovely i klingande Eb. Blir det bättre än såhär?
En missad buss, två lärare och jammande till Isn't she lovely i klingande Eb. Blir det bättre än såhär?
Hallå i luren
God afton.
Imorse satt jag som vanligt och slumrade på bussen. Då, plötsligt, röt det lilla lejonet i min mobil som upptakt till en riktigt töntig ringsignal. Vem i all världen ringer såhär tidigt?!
Ingen annan än Åmåls egen Jonas, och gudars vad glad jag blev. Bara det, att få mig glad på morgonbussen, är en stor bragd i sig. Han var hemma i Sverige i några timmar än, så för en gångs skull hade vi råd att prata. I dryga fyrtio minuter gick jag och samtalade med honom om ditt och datt. Jag som inte ens gillar att prata i telefon!
Jonas hade varit på brassbandsfestivalen i Värnamo nu i helgen. Och vilka hade han sett (och framför allt, hört)? Jo, Black Dyke! Jag blev så galet avundsjuk. Och så hade han träffat bland annat Niklas, som hade flugit in från London enkom för detta. Åh, jag önskar att jag hade fått vara där och lyssna till allt det bra, och träffa alla bra människor som var där. Men, man kan inte få allt.
Sedan kom jag och Jonas in på något där vi blev, ja, vi kan säga lite oense.
Jonas har nämligen kommit fram till att han mår bättre än någonsin sedan han kom på att män är svin och att han hade rätt att uppträda därefter. Han har kommit underfund med och accepterat att själviskhet är en naturlig drift som det är meningslöst att kämpa emot. Allt gott.
Men inte för mig. Varför får jag inte leva i min bubbla? Den där rosa? Jonas sa att han hade bra nålar till att sticka hål på den. Jag vill ju tro att människor är goda och att jag inte är dömd att alltid utföra själviska handlingar. Det låter så himla ensamt, det där. Hur ska man kunna lita på någon? Jag blev lite deprimerad där, ett tag. Eller som norrmännen säger, deprimert. Fast på norska låter det ju mycket mer positivt...
Ändå är Jonas bra, och om jag har tur får jag träffa honom i jul/nyår ifall vi åker och hälsar på mormor i Göteborg. Hoppas! Jag saknar den mannen, förr pratade vi en del i telefon, nu blir det ju nästan inte alls.
Kram på er alla, men mest på Jonas!
Uttalanden
Vampyrfilmen var galet dyster. Det var lite som Jonas Gardells böcker, skulle jag vilja säga. Ifall den var sevärd eller ej kan jag däremot inte uttala mig om.
Däremot kan jag uttala mig om att gårdagens lördagsmys med Hanna och Isabelle. Det var inte dystert, utan bara värt. De flickorna är verkligen mina bästa vänner. Det bästa med oss är att man inte kan säga riktigt vem av oss som är bäst. Vi är galet olika i vissa avseenden, men ändå känner jag sådag sjuk samhörighet med dem. Hur går det ihop? Det enda jag kan beklaga från gårdagen är att vi inte lyckades äta upp sconesen. För första gången i världshistorien. Och det var säkert en fjärdedel av det totala som vi lämnade.
Jag är trött. Nu får det vara nog!
Däremot kan jag uttala mig om att gårdagens lördagsmys med Hanna och Isabelle. Det var inte dystert, utan bara värt. De flickorna är verkligen mina bästa vänner. Det bästa med oss är att man inte kan säga riktigt vem av oss som är bäst. Vi är galet olika i vissa avseenden, men ändå känner jag sådag sjuk samhörighet med dem. Hur går det ihop? Det enda jag kan beklaga från gårdagen är att vi inte lyckades äta upp sconesen. För första gången i världshistorien. Och det var säkert en fjärdedel av det totala som vi lämnade.
Jag är trött. Nu får det vara nog!
Olga
Hej. Jag är bak-Moncan. Jag bakar och bakar och bakar och bjuder alla på mina goda kakor. Alla tycker om mig. Men det är inte jag värd. Det var nämligen Hannas superrecept.
Dagen har i övrigt präglats av.. ja, inte vet jag. Musiker, tror jag. Jag älskar musik. Och musiker. Villiam i musikklassen har nu efter flera år återupptagit sin trumpet och satt och jammade med mig och Staffan. Det kändes bra. Mer trumpet, och mindre trummor och munspel!
Olga. (Bussresa hem med Isabelle var ett plus. Olga.)
Dagen har i övrigt präglats av.. ja, inte vet jag. Musiker, tror jag. Jag älskar musik. Och musiker. Villiam i musikklassen har nu efter flera år återupptagit sin trumpet och satt och jammade med mig och Staffan. Det kändes bra. Mer trumpet, och mindre trummor och munspel!
Olga. (Bussresa hem med Isabelle var ett plus. Olga.)
En glad dag trots missöden. Jo.
Kära vänner.
Imorse gick jag upp. Jag hade försovit mig till andra ringningen från mobilen. 40 minuter kvar tills bussen skulle gå. Och jag som skulle duscha... Svisch, svosch. Dusch, påklädning och ut i köket. Fram med havregrynen och dags att mäta upp en deciliter i tallriken. Jag borde ha 20 minuter på mig. En blick över axeln på vägguret, som är... tre.
- Eeh, va?
Det måste ha varit strömavbrott inatt. Nej, vänta, den går ju på batterier. Tittar på digitaluret brevid. Också tre. Men det kan ju som sagt ha varit strömavbrott inatt, bäst att kolla mobilen. Strax över tre.
Då gick jag och lade mig igen.
I skolan hängde jag med Mathilda under stor del av dagen. Kvinnan är typ dödligt sjuk. Hon blev först röd om näsan, sedan runt ögonen, och till sist i ögonen. Den tjejen vet att matcha sin frisyr...
Hur som helst blev jag så påverkad av henne att jag blev glatt överraskad över hur pigg jag kände mig när jag lämnade skolan. Jag kanske var på bättringsvägen då? Nej, vänta... jag är ju inte sjuk.
Hemåt skyndade jag för att få en timmes sömn, läxläsning eller trumpetspelande före storbandet. Bussen tog mig tryggt hemåt. Den brummade så mysigt att jag blev alldeles sömnig. Perfekt, sängen väntade hemma!
Strax hade jag gått av bussen, och tänka sig, jag var så glad att jag nästan visslade. Det ändrades dock när sjutillhållalåset (nej, jag har faktiskt ingen aning om hur det skrivs på bästa sätt) vägrade ge vika för min nyckel. Då ville jag gråta. Tack och lov hade herr Björkesten permission och bjöd hem mig. Där fick jag kaffe (godaste på länge) och macka. Då blev jag glad. Storbandet kunde jag desutom åka till utan trumpet, Bo-Inge kirrade en kinesisk sådan åt mig som jag slet med hälsan.
Auf viedersehen, mina vänner!
Imorse gick jag upp. Jag hade försovit mig till andra ringningen från mobilen. 40 minuter kvar tills bussen skulle gå. Och jag som skulle duscha... Svisch, svosch. Dusch, påklädning och ut i köket. Fram med havregrynen och dags att mäta upp en deciliter i tallriken. Jag borde ha 20 minuter på mig. En blick över axeln på vägguret, som är... tre.
- Eeh, va?
Det måste ha varit strömavbrott inatt. Nej, vänta, den går ju på batterier. Tittar på digitaluret brevid. Också tre. Men det kan ju som sagt ha varit strömavbrott inatt, bäst att kolla mobilen. Strax över tre.
Då gick jag och lade mig igen.
I skolan hängde jag med Mathilda under stor del av dagen. Kvinnan är typ dödligt sjuk. Hon blev först röd om näsan, sedan runt ögonen, och till sist i ögonen. Den tjejen vet att matcha sin frisyr...
Hur som helst blev jag så påverkad av henne att jag blev glatt överraskad över hur pigg jag kände mig när jag lämnade skolan. Jag kanske var på bättringsvägen då? Nej, vänta... jag är ju inte sjuk.
Hemåt skyndade jag för att få en timmes sömn, läxläsning eller trumpetspelande före storbandet. Bussen tog mig tryggt hemåt. Den brummade så mysigt att jag blev alldeles sömnig. Perfekt, sängen väntade hemma!
Strax hade jag gått av bussen, och tänka sig, jag var så glad att jag nästan visslade. Det ändrades dock när sjutillhållalåset (nej, jag har faktiskt ingen aning om hur det skrivs på bästa sätt) vägrade ge vika för min nyckel. Då ville jag gråta. Tack och lov hade herr Björkesten permission och bjöd hem mig. Där fick jag kaffe (godaste på länge) och macka. Då blev jag glad. Storbandet kunde jag desutom åka till utan trumpet, Bo-Inge kirrade en kinesisk sådan åt mig som jag slet med hälsan.
Auf viedersehen, mina vänner!
JoBel nu 37 år
Jag är så ledsen. Alltid trycker jag Ctrl+A och sedan Ctrl+C när jag skriver inlägg. Utom idag.
Det är så tråkigt, för det var ett relativt fyndigt och känslomässigt sprängfyllt inlägg. Som försvann, alltså. Nu får jag istället säga grattis Isabelle, knasiga, coola stora kvinna. 17 år och kaffekokande fruntimmer. Det var trevligt att sitta där med henne och andra bra människor och äta hallongrottor, bulla, negerboll (enligt receptet, så ja) och tårta. Det kändes bra.
Grattis även Johanna, vacker kvinna och igår fyllda 20 år. Det blev goda tacos och mycket prat om musik med trevliga och fina människor. Mycket prat om musik. Mycket.
När jag, Magnus och Johan slutligen vandrade hemåt var vi bara tvugna att våldgästa Hannas garage och ta lita godis med oss på färden. Sedan återstod bara hela natten. Denna spenderades till viss del med en snusk-Isabel som plötsligt kom instormandes. Och med Rudes stundvis briljanta musik. Och trinketter. Och Femtakt. Och 6/8 (12/8?) takt blandad med 4/4 takt. Och nattascones. Och annat. Och färger.
Hej och hå. Det är märkligt tomt i gästrummet (där jag nu sitter) utan Magnus. Men å andra sidan är det märkligt fullt i magen. Kakor och sådant. Och löksoppa, även om jag på grund av hörfel trodde att det skulle bli räksoppa. Då blev jag lite ledsen. Men det är ingen fara.
Just det. Det har varit TOKROLIGT att träffa Camilla igen, nu när Magnus har varit här. Två kvällar i rad, det måste vara rekord för oss. Vi är lite dåliga. Framför allt fredagskvällen var väldigt mysig. Konserter och nya och gamla människor. En klubba. Lite Loka.
Jag säger - tummen upp!
Det är så tråkigt, för det var ett relativt fyndigt och känslomässigt sprängfyllt inlägg. Som försvann, alltså. Nu får jag istället säga grattis Isabelle, knasiga, coola stora kvinna. 17 år och kaffekokande fruntimmer. Det var trevligt att sitta där med henne och andra bra människor och äta hallongrottor, bulla, negerboll (enligt receptet, så ja) och tårta. Det kändes bra.
Grattis även Johanna, vacker kvinna och igår fyllda 20 år. Det blev goda tacos och mycket prat om musik med trevliga och fina människor. Mycket prat om musik. Mycket.
När jag, Magnus och Johan slutligen vandrade hemåt var vi bara tvugna att våldgästa Hannas garage och ta lita godis med oss på färden. Sedan återstod bara hela natten. Denna spenderades till viss del med en snusk-Isabel som plötsligt kom instormandes. Och med Rudes stundvis briljanta musik. Och trinketter. Och Femtakt. Och 6/8 (12/8?) takt blandad med 4/4 takt. Och nattascones. Och annat. Och färger.
Hej och hå. Det är märkligt tomt i gästrummet (där jag nu sitter) utan Magnus. Men å andra sidan är det märkligt fullt i magen. Kakor och sådant. Och löksoppa, även om jag på grund av hörfel trodde att det skulle bli räksoppa. Då blev jag lite ledsen. Men det är ingen fara.
Just det. Det har varit TOKROLIGT att träffa Camilla igen, nu när Magnus har varit här. Två kvällar i rad, det måste vara rekord för oss. Vi är lite dåliga. Framför allt fredagskvällen var väldigt mysig. Konserter och nya och gamla människor. En klubba. Lite Loka.
Jag säger - tummen upp!
Film
Sagan om Ringen-marathon. Gudars skymmning. Extended, extended version. 11h. Kvinnorna är så söta. Vi älskar alla. Fast bara jag verkar älska Gollum. Han är bäst.
Toffs.
Toffs.
Kl 03.57
Nu sitter jag här i gästrummet. Magnus, Åmåls främste kommunist, är nere och borstar tänderna. Nu kom han tillbaka. Hej och hå. Jag är glad att han är här, han är till och med bättre än jag mindes honom.
Hej hopp!
Hej hopp!
Håhå, jaja
Jag myser i garaget. som jag har längtat. Hanna, jag, Isabelle.
Vänta ni bara, snart kommer en fantastisk "Veckans Jonas"!
PUSS!
Vänta ni bara, snart kommer en fantastisk "Veckans Jonas"!
PUSS!
Bakterieflora
För drygt en vecka sedan fick klassen ett antal agarplattor (en sorts energirik gel där bakterier trivs bra och förökar sig snabbt) till förfogande. Med dessa skulle vi ta prover på olika ställen i skolan och se om det fanns mycket bakterier där.
Min grupps tester togs på lärarrummets handtag, Bettans tunga, En resa i det inre - oftast benämnd som "fittmattan" (det var inte jag som kom på det) - samt "sälen", en vidrig "gosedjurssäl" som är större än mig och som hänger från taket utanför naturvetarkorridoren. I måndags kom reslutaten. Då kunde man dra slutsatsen att Bettans tunga var rätt fräsh, och faktiskt samma sak med "fittmattan". Sälen, däremot, sälen svek oss inte. Labben (som i sälarm, sälfot) som hänger ner, och allt som oftast träffar folk i ansiktet, var en redig bakteriehärd. Lärarrummets handtag var faktiskt också riktigt vidrigt när man studerade agarplattan. På något sätt känns det tillfredsställande.
Sälen borde en gång för alla slängas ut ur skolan. Allmän skolplikt gäller inte i gymnasiet.
Foto: Havregrynet4.blogg.se, Erik Arvidsson
Min grupps tester togs på lärarrummets handtag, Bettans tunga, En resa i det inre - oftast benämnd som "fittmattan" (det var inte jag som kom på det) - samt "sälen", en vidrig "gosedjurssäl" som är större än mig och som hänger från taket utanför naturvetarkorridoren. I måndags kom reslutaten. Då kunde man dra slutsatsen att Bettans tunga var rätt fräsh, och faktiskt samma sak med "fittmattan". Sälen, däremot, sälen svek oss inte. Labben (som i sälarm, sälfot) som hänger ner, och allt som oftast träffar folk i ansiktet, var en redig bakteriehärd. Lärarrummets handtag var faktiskt också riktigt vidrigt när man studerade agarplattan. På något sätt känns det tillfredsställande.
Sälen borde en gång för alla slängas ut ur skolan. Allmän skolplikt gäller inte i gymnasiet.
Foto: Havregrynet4.blogg.se, Erik Arvidsson
Upptäckt!
Jag hittade något jätteroligt! Om ni inte visste det, så är jag med i en "amatöruppsättning" av Mozarts opera Trollflöjten. På dess hemsida gick jag in och tittade på bilder på dirigenten Stellan och alla solister. Plötsligt råkade jag föra datormusen över en av bilderna, och då RÖRDE DEN SIG!
Eller inte.
Men när markören var på en bild så visades en spexbild av personen i fråga. Hur kul som helst! Hi, hi, hi!
Här har ni adressen, gå in under Ensemblen - dirigent/solister och testa själva, vet jag! Om ni inte har något bättre för er, vill säga. Men det antar jag att ni inte har!
Titta! Nu!
Eller inte.
Men när markören var på en bild så visades en spexbild av personen i fråga. Hur kul som helst! Hi, hi, hi!
Här har ni adressen, gå in under Ensemblen - dirigent/solister och testa själva, vet jag! Om ni inte har något bättre för er, vill säga. Men det antar jag att ni inte har!
Titta! Nu!