moncan

Jag har fått en finne på underläppen. Bokstavligt talat PÅ underläppen. Jag visste inte ens att det var möjligt. Kanske sitter den precis i gränslandet mellan läpp och hud? Hur som helst måste jag säga att det är ett fruktansvärt bra ställe att ha finnar på, om man nu nädvändigtvis måste ha finnar. Den syns inte eftersom läpparna är så röda, och det går utan problem att spela trumpet. Tro't eller ej.

Var har din mest bisarra finne suttit?

Det är så jobbigt. Ligger kvar som en sten på bröstet. Som om viljan sugs ut genom näsan. Eller kanske är det hjärnan som sugs ut. Jag har hört att de gamla egyptierna körde den stilen. Slaffsa ut hjärnan genom näsborrarna.

Grått som november.

En egenskap som jag uppskattar oerhört mycket:

Respekt

Jag skrev en gång hur jag löser mina problem. Jag tar reda på vilket som är det svåraste och jobbigaste alternativet.
Ibland har man typ pest eller kolera att välja mellan. Eller jazz och klassiskt. Båda fallen är lika illa, för antingen valen står mellan bra eller dåliga saker, så kan de fortfarande vara lika svåra.

Mäsk.

Isabelle är så bra. Hon har allt, den kvinnan. Hon är så stark och hård och aggressiv. Vulgär. Elak. Snygg. Djup. Förstående. Aktiv. Busig. Okänslig. Ärlig. Stolt. Trogen. Ombytlig. Överraskande. Tokig. Galen. Ful.

Häromdagen fick jag ett SMS av henne. Ett SMS som säger allt:

Moncan, jag ä(cklas av)lskar dig! Kom jag på. Hejdå. Snütpapper.

Oj, oj, oj.

Till att börja med kan jag säga att det där med att lite skepticism vore bra under tisdagen, det stämde. Jag intervjuade en gubbe som bodde på ett ålderdomshem, och oj vad han tog i ibland. Men han var ganska mysig även om han hade vissa åsikter som jag fann aningen stötande. Någon nypa salt, och sedan var jag nöjd.

Oj:ena syftar egentligen inte ett dugg till gubben. Han råkade bara komma först. Det största oj-framkallande ämnet jag har på hjärtat är att det imorgon är dags för muntliga nationella. Oj, oj, oj. Aj. Oj. Oaj!

Ett litet oj får även morgondagens vidriga träningsvärk. Den kommer smärta mig djupt. Den kommer hugga sylvassa knivar i mina lår och förvandla dem till tärningar lagom stora att koka en köttgryta på. Smaskens. Innebandy och upphopp. Jo, man tackar.


OJ! (Om detta läses av Isabelle kanske hon har vett nog att uppskatta min avskedsfras...)

Förlåt om jag bits. Ibland blir det sådana dagar. Men jag bits inte hela tiden. Bara om du inte behandlar mig fullt ut. Var jobbig. Krama mig hårt. Skratta med mig. Reta mig. Behandla mig fullt ut!

Då lovar jag att inte bitas.